Här sitter en grinig en som just har fått igång sin dator igen efter att den stått obrukbar någon vecka. Men det är inte datorn som gjort mig grinig. Jag är smått besviken på mitt jobb och riktigt irriterad på min chef som har sånt ofint sätt mot en ibland. Han är en underlig människa; någon man aldrig kommer att begripa sig på. Och då måste jag få tillägga att jag inte är en sådan person som ALLTID gnäller på chefer och ser fel på dem hur de än är... utan min chef ÄR konstig.

I höst blir jag utan jobb. Min projektanställning går ut och det finns inte pengar till att ha kvar mig. Jag har dubbla känslor inför det. Jag räds att bli arbetslös men känner mig ändå mycket hoppfull, förväntansfull och fri när jag tänker på att jag inom några månader kommer att lämna mitt nuvarande jobb. Den underliga avdelningen som jag jobbar på... Min nyckfulla chef... Röran, kaoset, att det inte finns några rutiner... Att folk inte jobbar (utan sitter och spelar dataspel, mailar privata mail och snackar skitsnack)... Mobbingtendenserna... Chefens riktigt otäcka blick och hånleende som dyker upp ibland när man minst anar det - och inte alls förtjänar det...

Jag ser fram emot att få omvandla dessa upplevelser till minnen och erfarenheter. Inte längre behöva vara mitt i det.

Jag kommer att avsluta mina arbetsuppgifter på bästa sätt. Sånt är viktigt för mig. Jag tycker om att göra klart så mycket som möjligt innan jag lämnar över mitt arbete till någon annan. Ingen annan bryr sig ifall jag städar efter mig och slutför så mycket jag kan - det är för min egen skull jag gör det.

Vad kommer jag att sakna?
* Mina arbetsuppgifter, lite grann. Men jag hoppas hitta ett jobb där jag trivs ännu bättre med arbetsuppgifterna. Två saker jag tänkt en hel del på på sista tiden är att jag saknar att få vara konstnärlig - jobba med färg, form, mönster, layout, foto med mera - och att jag skulle vilja vara på en VIKTIG arbetsplats, jobba för en organisation eller liknande som sysslar med viktiga frågor: bistånd, miljöfrågor, utsatta barn. Webdesigner åt Rädda Barnen?! Layouta/fotografera för någon miljötidning?! Medarbetare i något intressant konstnärligt eller kulturellt projekt för handikappade barn, invandrarbarn, eller vilka barn som helst?! Det här är drömmar. Och det positiva med att veta att jag snart måste leta mig ett nytt jobb är att det finns plats för drömmar.

Vad mer kommer jag att sakna?
* Personen J (Någonting säger mig dock att det finns en chans att vi kommer hålla kontaken. Kanske lär vi känna varandra mer, på ett nytt sätt, om vi inte längre jobbar ihop. Eller så tappar vi kontakten helt, det vet man inte.)
* Bosse, Mia och Micke.
* Mitt fönster
* Min mailkompis Datanisse
* Flextiden

Och nu hade jag tänkt ställa mig frågan om vad jag INTE kommer att sakna. Men skrivandet har fått mig på lite bättre humör och börjar jag svara på den frågan så blir jag säkert sur igen.

Nu ska jag gå ut i regnet istället. Och bli sur på annat vis. Närå, jag tar med mig ett paraply. :-)

> - > - > Kaki < - < - <

Om gårdagen var en helt vanlig dag så kan man inte lägga den här dagen i samma kategori. Det här har varit en märklig dag. En dag som i grunden varit bra men ändå kryddats med lite beska. Jag hade tagit ledigt idag för att kunna träffa ett par personer på kommunen för att diskutera eventuella framtida uppdrag för min del. Jag skulle inte vara där förrän kl 15.00 men med ett jobb långt bort så innebär det ett krav på ledighet. Passade givetvis på att pricka in några ärenden samtidigt lite fiffigt sådär. Morgonens flummiga start hejdades 8.35 av ett mobilsamtal vars syfte var att efterlysa mig. Tydligen borde jag ha infunnit mig i kommunens trånga korridorer redan klockan 8.15. Men tro mig - hade jag hört den tiden passera min hjärna hade den registrerat det. Hur som helst så utbröt ett kaos här när jag snabbt skulle få mig själv i nån slags respektabel ordning. Jag skulle trots allt få dom att inse vilken klippa jag är när det handlar om att ta hand om barn och ungdomar. *skrattar*

Mötet gick över förväntan och jag kan tänka mig att det inte dröjer speciellt länge innan det första uppdraget kommer. Först ska dom bara kolla i registret så jag inte ha några läskiga skelett i garderoben. Det finns nog inga begränsningar på hur mycket man kan göra om man bara vill. Men en sak i taget nu... :o)
Jag känner verkligen att jag är på väg att skapa en oerhört bra tillvaro för mig själv. Ett liv är på väg att formas till det bästa och jag bara rullar med i fartvinden för att nyfiket se vad som ska hända längs vägen. Ohyggligt spännande!

Försenad till nästa möte ilade jag iväg med min fina bil - insåg att hon passerade 15 000 mil och det är dags att beställa tid för service. Suck.
Precis när jag var redo att åka hem igen så kom ett sms. En av mina vänner tyckte att ett sms med innehållet: "Bröllop 23 aug. Kram." skulle räcka för att skicka iväg. Fick givetvis kasta mig på telefonen och undersöka om det handlade om en utlandsvigsel eller om jag faktiskt förväntades närvara. Jodå..det väntades närvaro och ett ordentligt kort skulle komma i posten. Det var bara en koll om jag kunde komma den tänkta dagen eftersom min närvaro var viktig. Ett bryggbröllop i all enkelhet hemma hos några som bor här i samma lilla samhälle som jag. Enkelt och bra. Tur - behöver inte skriva ett tal  - för det vill de inte ha några.

Hann bara hämta mig från bröllopspratet när en kollega till mig ringer och informerar om något väääldigt avgörande som händer på mitt jobb inom kort. Väntat. Men ändå inte. Det kändes som att någon släppte en atombomb omkring mig och alla försvann utom jag. Riktigt vad det här nu innebär vet vi inte ännu - men det visar sig. En sak är säker och det är att det kommer bli till det bättre för mig.

Tränade powerplate och njöt av att kunna åka dit i shorts och linne. Ljuvliga värme. Så länge som den inte är tryckande.

Mamma ringde och berättade att den körgrej vi skulle vara med på i november inte blir nåt för våran del. Nåt hade blivit knas med bokningarna för tre pers i deras kör och då hoppar jag och mina föräldrar av såklart. Trist - det hade varit roligt. Hon hade också ett trist skvaller att komma med då en av mina vänner blivit uppsagd med omedelbar verkan. Vad tusan kan han ha gjort då?? Och om han hade knapert innan - hur ska det nu bli? Med barnen och allt.
Konstaterade snabbt att jag inte kan göra nåt åt den saken. Men det kan inte hjälpas att tankarna snurrar.

Kände att jag var tvungen att göra nåt för att inte fastna i alla dagens intryck - så jag grep tag i den lilla räfsan och gick bärsärk i trädgården. Jag tog det värsta och passade på att fixa med dammen. Nu är fontänen igång och det är med glädje jag tittar ut.
En växt som jag speciellt kan rekommendera om man söker efter en perenn som ska täcka en stor yta är: lammöra En jättefin växt med ludna gosiga blad med en oooooooerhört stark överlevnadsvilja. De som planerade och planterade mina växter tyckte att jag skulle ha några såna. Tror inte dom riktigt tänkte sig att jag skulle få en hel matta av små lammisar. Så ikväll räddade jag pioner och annat från de ludna skapelserna. Och såna rötter dom hade. Fantastiskt :o)

In. Duschade. Värmde bra mat. Satte mig med morgonrocken på i soffan och kände att det var riktigt härligt med fredag. En sån dag. En sån märklig rackarns dag.

Igår hela trädgården full med snö. Idag är där sol och vårlikt. Snacka om att det går fort fram och tillbaka. Trots förkylning, som bara inte vill försvinna utan även i fredags och igår envisas med att ge mig feber, så tog vi en tur i trädgården och klippte bort lite ris som fanns där. Det börjar trots allt dyka upp saker i trädgården. Vi måste bara köpa oss någon trädgårdsbok så att vi kan ta reda på vad det är som egentligen finns där. Vi vet ju så gott som ingenting.

Gör jag inte nåt drastiskt med min livssituation SNART så kommer jag att behöva tvångsomhändertas och omyndigförklaras.

Fortfarande inget bredband. Börjar bli jobbigt nu. Känner mig väldigt off!!!!

Flytten av saker i mitt hem fortsätter...nu håller jag på att riva runt bland tavlor och saker i gästrummet som hängt länge nog på samma ställe. En av dom saker som hängt där sen jag flyttade in är en anslagstavla som jag fyllt med vykort jag fått. Det är så himla trist att bara lägga ner de fina korten i en låda (jag har hört att det finns dom som SLÄNGER kort som folk så fint har valt ut och skickat men det kommer då aldrig på fråga. Hrm..jag har inte kastat nåt jag fått i den vägen någonsin känns det som) så jag valde att sätta upp allt. Nu när tavlan ska flyttas in till arbetsrummet så bestämde jag mig för att rensa hela för att lämna plats till nya kort och för att liksom städa bort gamla tankar och handlingar. Det var semestervykort, grattiskort och en hel hög med peppningskort från Snikony. Hon har en förmåga att uppmuntra sin gamla Grodhuldekompis när hon ger sig in i viktminskningar och annat. Jag skrattade högt åt diverse skapelser och hoppade tillbaks i tiden.
Många av kortskrivarna har jag ingen kontakt med alls idag och det är så livet är. Vissa saknar jag på ett sätt och vissa hade jag nästan helt glömt. Flera av korten har jag fått av mina föräldrar i olika sammanhang och mamma har skickat flera kort med tänkvärda texter på. Det ena fastnade lite extra just nu när jag är i det skede i livet jag är:

"Vi får aldrig reda på vad vi verkligen duger till om vi inte slutar att vänta på morgondagen och vågar försöka med något nytt, som inspirerar och får vår dag att kännas värd att leva"

Gemensamt för alla kort är att dom är skrivna till mig (och vissa av dom till mig och min man) av någon som tänkt på mig vid ett tillfälle då vi inte setts. Någon har tyckt att jag ska muntras upp, glädjas, bli avundsjuk på en härlig semester, grattas eller på annat sätt få veta att jag har folk omkring mig som bryr sig. Jag tänker ofta på andra människor men har väldigt svårt att förstå att det finns andra som tänker på mig. Förutom när vi ses eller pratas vid, förstås... Varför det är så vet jag inte. Men jag blir lika förvånad varje gång jag märker att jag funnits med i en tanke hos någon.

Jag kände mig lite som Gessle när jag satt där och plockade ner korten, läste och kände. Glädje, sorg, saknad..minnen från tider som flytt. Förvåning över att jag fyllt 25 år en gång i tiden och att jag känner mig nu som jag gjorde då. Gamla förhoppningar och drömmar och en tro på hur livet skulle bli blandades med skratt och allt på en gång. Alla känslor på en och samma gång, liksom....

En annan känsla som poppade upp var en oerhörd tacksamhet. Jag är tacksam för allt jag fått uppleva och alla människor jag fått lära känna och dom som följer mig ännu genom livets alla labyrinter. En tacksamhet över att livet kan vända uppåt och att jag nu sitter här och gör i ordning mitt hem till nåt som verkligen känns bra. För mig.
Det finns mycket att vara tacksam över även om man ibland tycker att listan är bra kort...men om man inte stannar upp och glor in i dörren som precis stängdes framför näsan så kan man lättare hitta dom dörrar som faktiskt öppnas också...

Behöver bara få vräka ur mig lite:

JAG AVSKYR ARLA REKLAMEN OM EKOLOGISKA PRODUKTER.
Det fullkomligt kryper i kroppen på mig varje gång den där människan kommer och pratar babyspråk i TV.

Jag vägrar köpa deras ekologiska produkter efter det här. Jag får ju kasta mig över zappen och byta kanal varenda gång reklamen kommer.

Uärk!

Att jag trivs bra med att ha återvänt hem igen är inget som kommer som någon överraskning för varken dig eller mig. Jag älskar att komma hem. Och i år älskade jag att komma hem sådär barnsligt mycket. Visst var det trevligt i jul till en viss del, men det är så mycket och så hysteriskt så det liksom blir bara gegga i huvet. Jag har helt andra krav på jularna nu än när jag var yngre - det är uppenbart. Men varför är det bara JAG som förändrat tycke????
Jag tänkte varje dag på att jag hade velat vara nån annanstans och så vill jag inte ha det. Varje sak för sig är ju helt okej - men när allt ska hinnas på tre dagar så börjar det likna nåt man gärna undviker. Men det är bara jag som formar dom tankarna i huvet - alla andra ramlar på i samma spår varje år och tycker att det är så julen ska firas. Om nu JAG har blivit äldre och har andra krav så borde ju följaktligen alla andra också ha blivit det.
Men tydligen är jag ensam om att vilja ha den där julefriden jag har hört talas om...
Många säger till mig att våra julaftnar verkar sååååå mysiga och trevliga med alla släktingar, sång och musik. Och jag tror säkert att det finns människor som inte önskar hellre än att få tillgång till allt det jag är välsignad med att ha kring julen. Men just nu hägrar en julafton med mysbrallor i soffan, lite julmat på en tallrik och lugn och ro. I en fjällstuga.

Nåja...jag har överlevt den här julen också - och likt grisarna är jag glad över att få vara med ännu ett år... :o)

Bläddrade bland julkorten från tidigare år för att få ordning på julkortslistan. Skickar korten med A-post i år eftersom jag liksom inte kommit längre än. Har inte orkat skicka hurtiga julönskningar till folk på ett par år nu, men i år är det dags att skriva lite.
Stressen är påtaglig trots att jag egentligen inte har så mycket att göra. Men det räcker det som är. Julklapparna är det minsta problemet för där är jag nästan helt klar, men så började jag redan tidigt i november också...
Det var jobbigt att sitta där och titta på korten från första julen utan min man. Det var så nära inpå hans död och jag mindes så väl hur det var. Alla fina kort jag fick..mitt envetna försök att få till jul här hemma trots allt. Har nog aldrig varit så julig någonsin. Gjorde egen skinka också för första gången i livet.
När jag dammsög nu ikväll så vandrade tankarna hit och dit. Ibland kommer det över mig att jag faktiskt bor ensam i vårt hem. Att jag försöker så gott jag kan att leva vidare och jag vet att jag klarar mig bra. Att han är stolt över mig råder det inga som helst tvivel om...och det förvånar mig att livet gått vidare så pass.
Men en del stunder är jobbiga och jag önskar så att jag slapp dom. Det är en stor erfarenhet jag fått, bitvis tung att bära. Men den formar mig till den jag ska vara och jag försöker leva så att allt inte är förgäves.

Ikväll blev jag så irriterad på en person så att jag nästan sprack. Det är inte nyttigt att bli sådär irriterad och bara inte kunna säga det för att man inte orkar ta den sura kärring som man väcker då. Dessutom var jag inte ensam hemma heller, så det gjorde inte saken lättare. Visseligen kunde jag gorma av mig lite - men eftersom det mest är stress och allmän irritation hos mig just nu så dröjde det inte länge förrän jag var irriterad på mitt sällskap också. Och då blir det inte lätt.
Nu är jag ensam vaken och ska snart gå i säng. Dagens lista är avklarad och det känns lite lugnare på den praktiska fronten.
Däremot så är jag inte alls i nåt bra skick rent mentalt just nu. Jag fixar inte sån här stress och det gör mig låg, less och oerhört irriterad. Jag skulle inte alls ha nåt emot att lägga mig ner under en filt och vakna upp igen lagom till mitten av januari eller nåt sånt...
Jag vill bara vara hemma. Det känns ju helt befängt att det ska vara så svårt att bara vara det. Jag fyller 35 nästa gång. Jag måste väl för f*n kunna avgöra bäst vad jag ska göra och vart jag ska vara nånstans. Men nejdå...mot bättre vetande så tvingar jag mig iväg till nåt som jag visserligen tycker om när jag väl är där - men det kostar för mycket i andra änden. Priset är för högt. Tyvärr.
Men det är precis som Tolkia skrev - det skulle bara inte gå föööör sig att man ringer hem och säger "öh....jag tänkte vara hemma i år och fira jul själv". Då kommer dom ju definitivt att se till så att man kommer upp dit. Har man inte samma problematik så förstår jag att hela resonemanget luktar surt, speciellt med tanke på det där med ålder..och bestämma själv... Men hopplöst är det.

Nu ska jag ta min trötta kropp och sova några timmar innan det är dags att starta en ny dag.
Tur att det kommer nya dagar.

Det märks helt klart att man börjar bli äldre. Satt på golvet och gjorde kombinerade jul/flytt-kort igår. När jag reste mig kunde jag knappt räta på ryggen!!

Jag tycker om jul. Jag gillar julgran, adventsstjärnor och ljusstakar. Jag gillar skinka och brunkål. Det jag har väldigt svårt med när det gäller julen är julklappar. Det blir bara värre och värre med åren dessutom denna aversion. Jag klagar inte på de julklappar jag behöver köpa. Jag köper en julklapp till sambon och en liten till mamma. Och det brukar inte vara några märkvärdiga saker, det kan jag garantera.

Däremot så blir jag väldigt, väldigt anti när jag ser folk gå runt och handla som galningar. Och ser reklamen på TV: "Platt-TV för endast 9.990" tycker de att vi skall ge bort i julklapp. Ger man bort så dyra julklappar??? I så fall är det inte klokt. Julen har verkligen handlarna lyckats ta över. Förra året (eller om det var året innan -minns inte) satt en kvinna på jobbet och grät för att hon inte hade råd att ge sina barn så fina julklappar som deras kompisar skulle få. Är det inte något som är snett då? Jag brukar bli glad varje år när adventsstjärnor och ljusstakar kommer upp i fönstren, men sedan brukar den här glädjen sjunka undan efter hand som jag uppmärksammar julkommersen. Jag är ju dessutom så dum att jag kan glömma att det är julkommers och gå ut och tänka mig "bara gå en sväng på stan" eller snabbt kika in på ICA Maxi och köpa lite grönsaker. Ha! Vart man går ser man bleka, stressade människor som ser ut som om de tänkte klippa till mig för det fall jag kommer mellan dem och varuhyllan. Jag glömmer om och om igen att det ÄR sådan kommers, för min december är oftast väldigt lugn och löper på precis som resten av året. Därför glömmer jag mig och blir lika förvånad varje gång jag kommer ut bland folk.

Och man säger att julen är för barn. Själv är jag väldigt glad att jag inte firar julen ihop med några barn. Förr brukade vi fira julen alla syskon ihop och så mina föräldrar. Jag avskydde det - även om jag aldrig sa det till någon. Så fort barnen kom så började de tjata om julklappar, sedan tjatade de om julklappar tills det var dags för julklappsutdelning. Då brukade de ta paket för paket och slita av pappret, slänga pappret åt ett håll och innehållet åt ett annat och sedan kasta sig över nästa paket. I mån av tid kunde de kort ropa till "Tack mormor och morfar!" innan de kastade sig över nästa paket. Efter paketutdelningen så tyckte man att lugnet kunde råda. Men icke. Då började jämförelserna. Hur stor hög fick brorsan eller syrran? Kostade deras saker mer än mina? Och kusinierna - vad fick de? FIck någon av dem något som jag borde ha önskat mig, men som jag glömde, men som mina föräldrar ändå borde ha fattat att jag ville haoch köpt det till mig? Eller också så visade det sig att den där superdyra saken de önskat sig fick de inte! (och det var inte SÅ ovanligt eftersom vi aldrig haft så mycket pengar i familjen att ungarna kunnat få jättedyra julklappar) Och då brukade det också kunna leda till besvikelser och sura miner. Kanske föräldrar kan gilla det här, men som vuxen utan barn avskyr jag det här. Så den dagen vi slutade fira jul alla tillsammans var en lycklig jul för mig. Jag vet att jag är eh hemsk människa, men detta är sanningen. Jag gillar de llugna jular vi firar nu för tiden, där det viktigaste är att lugnet och att vi käkar god mat ihop.

Vem var det som lyckades förstöra julen på det här viset?

"Ny chans att kanske träffa någon" ... som jag ju inte skrev om i inlägget nyss - för skriver man inom parentes så gills det inte ;-) - så är de nog för unga när jag tänker efter... de eventuella "friarna". (Sss.. "friarna"... Ja men de där som man kan fundera på... En i taget, ja tack, en av dem känns intressant, fast jag törs inte känna något... den andre känns som att han skulle kunna vara intresserad av mig och han är snäll och trevligt men det finns många "men" gällande honom och mig.... )

I vilket fall, både de där pöjkarna är ju bara två år äldre än mig. Det är ju lagom kan man tycka. Jag vet inte jag...

MF (han i somras) var 4 år äldre. Han kändes som 5 år yngre. Minst!

Det är underligt att tänka sig en relation med någon som är i samma ålder som en själv. Knepigt, för rent teoretiskt så låter 2 år äldre ganska perfekt. Men det känns knepigt att tänka sig att det finns nån i min ålder som skulle passa ihop med mig. Åldern i sig är något som inte alls är viktigt för mig, varken gällande kärlek eller vänner. Men det är kanske just det, jag trivs ofta bra där det är blandade åldrar.... Jag vet att jag bara häromdagen tänkte tanken att det tråkigaste med att bli äldre, förutom krämpor och så där, är att det finns färre och färre personer som är äldre än en själv (alltså jag satt och funderade på hur det skulle kännas när man blir riktigt gammal) och att de flesta kommer att vara yngre. Jag gillar att ha äldre personer omkring mig.

* * * Knasig * * *

Jag har en underlig känsla i kroppen. Svårt att beskriva den, men det är liksom som att jag bara ÄR och inte så mycket mer. Jag mår egentligen ganska bra inombords, men på ett sätt kan det kännas som att jag mår bra bara på grund av att jag inte mår dåligt. Tidsmässigt känner jag som om jag svävar omkring, som att dåtiden och framtiden inte sitter ihop med nuet. Jag är liksom här och nu, jag gör inte så mycket, jag känner inte så mycket... Däremot tänker jag ganska mycket... på framtiden, så egentligen är jag inte HÄR utan någonstans längre fram i tiden. Det känns som att jag är på väg någonstans... Nytt jobb? Ny stad? Var? Nya bekantskaper? ... När? (Jag skriver inte "Ny chans att kanske träffa någon" för även om tankar om det liksom knackat på från både väntat och oväntat håll så funkar det inte riktigt för mig. Det ska vara om det är någon som är väldigt säker på vad han vill och törs visa det... men sådana faller ju inte jag för verkar det som och då blir det ju till att man står där och stampar som två små blyga pelikaner eller nåt... eller så händer det INGENTING...... Näe precis... det är ju så det är...)

Fast apropå det där att "jag känner inte så mycket" så JO det gör jag. Men vad törs man känna....?

Jag vet inte vad jag ska fokusera på.

Städa är alltid kul (vem håller med? jag menar det faktiskt... åtminstone just nu)... så jag kanske ska ta och lägga lite energi på det. Det behövs dessutom.

````````` Kaki ´´´´´´´´´

Tillägg. Jag läste igenom mitt inlägg och vet inte om jag riktigt fick fram hur jag känner mig. Det är verkligen en knepig känsla detta.... att inte känna något.... att kunna vara både glad och ledsen och ha andra känslor, alla på samma gång.... och att ha känslor och ändå vara tom. Ja det är helt omöjligt att beskriva det här tillståndet. Jag har flera olika roliga saker att se fram emot nu till helgen bl.a. men jag känner ändå inte att jag ser fram emot dem. Men skulle de inte finnas så skulle det vara värre. Nej, det går inte att förklara den här känslan. Jag hoppas den ger med sig så småningom.

Idag har jag drömt mig bort. Men även faktiskt också haft riktiga seriösa tankar - på att flytta! Jag behöver faktiskt inte bo kvar här hela livet. Inte för att jag tänkt det heller, men jag har väl ändå föreställt mig att jag skulle vara kvar här åtminstone fem år framåt eller så. Jag har inte funderat på flytt innan. Har tidigare inte alls velat flytta. När jag sökte jobb förut så fick jag ju lov att söka även på andra orter, men det kändes lite jobbigt då, tanken på att kanske bli tvungen att flytta. Nu känns tanken befriande! Särskilt om jag skulle flytta helt efter min egen vilja och inte känna mig tvingad p.g.a. ett jobb eller så.

Det hela började med att jag kollade lite efter jobb. Först i min kommun men sen på andra platser. Tyckte dock inte det fanns särskilt mycket av det som var utannonserat som verkade intressant. Men jag började ändå fundera på detta med att jag faktiskt kan söka mig till någon annan ort än att jag ska söka nytt jobb här där jag bor.

Och så kom tankarna: Kanske starta eget. Svårt? Visst. Eller? Det finns ju MÅNGA som startar eget och det går bra. Tror man på sig själv så kan det nog gå. Tror man inte på sig själv går det nog sämre. I vilket fall som helst, man kan alltid försöka! Man DÖR inte av att misslyckas (även om jag ofta tror det). Men man kan säkert dö av att inte våga någonting eller aldrig prova något annorlunda. Eller så överlever man även det, men sen när man dör så har man inte levt det liv som man kanske hade velat.

Hm... nyligen fyllda 30 år... är det månne därför som dessa tankar dyker upp... ? Må så vara i så fall. =)

Ja, starta eget var det... Det finns många områden som både känns väldigt intressant och som jag tror jag har chans att lyckas inom.

Men starta-eget-tankarna är mest drömmar än så länge. Jag kan gärna jobba på något trevligt ställe åt någon annan också. Däremot är flytt-tankarna desto verkligare. Nu har jag inte tänkt flytta nästa vecka precis. Det kanske kommer gå ett helt år (ifall jag flyttar). Men ändå... jag tänker hålla ögon och öron öppna för olika möjligheter. Jag vet åt vilket håll jag vill. Ska fundera på detta nu ett tag. Känna om det känns rätt även i längden eller om det bara är nåt infall som kommer gå över till nästa vecka. I vilket fall som helst så känns det så SKÖNT och ROLIGT och INSPIRERANDE att kunna tänka på detta. Jag är ganska låst i min roll här på hemmaplan och en flytt skulle nog vara väldigt utvecklande....

>>> Kaki <<<

"Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller för resten av livet.
När du förstår orsaken, kommer du också att förstå hur du skall förhålla dig till denna person.

När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en utfordring, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt.

Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de! De är där för det du behöver dom för.

Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att erat förhållande tar slut.
Ibland dör dom, andra gånger lämnar dom dig. Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut. Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättad, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu dags att gå vidare.

Några människor kommer in i ditt liv för en PERIOD, för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le! Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det. Det är äkta! Men bara för en period.

Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i andra relationer och områden av ditt liv.

Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt.
Tack för att du är en del av mitt liv, antingen det är för en period eller för resten av livet!"

Hjärnan går på högvarv hela tiden. Medan jag gör vad jag kan för att fokusera på jobb och träning så snurrar det runt. Och det kommer sig just av att jag är beroende av att få ordning på andra saker innan det GÅR att lägga ner så mycket tid som jag vill på träningen. Och för att orka med.
Jag måste helt enkelt lära mig att säga NEJ. Tyvärr räcker det inte att säga nej när jag inte vill. Utan även när jag vill. Det kommer att bli den stora utmaningen för mig. Att inse att det jag vill inte alltid är det som är bra för mig.

Jag måste verkligen få bukt med det här nu, för om några veckor traskar jag upp till att jobba 75% och då funkar det inte att ha det så här. Igår tog jag mig till gymmet fast jag helst av allt ville ligga under en filt och gråta. Istället fick tårarna rinna på gymmets toalett...under passet...och efteråt när min kompis kom åt ämnet genom att fråga om jag ville börja träna med henne på lördagmorgnar.
Jag har inte tid att leva för jag lever för mycket. Jag har satt fast mig i en råttfälla och det är bara för mig att förstå att ingen kommer att rädda mig. Jag måste själv fundera ut vilken kroppsdel jag kan avvara och som jag alltså kan gnaga av för att ta mig ur fällan. Det finns ingen genväg ut och det är bara för mig att förstå. Men det gör ont och känns läskigt för det handlar om att förändra ett beteende jag har haft så länge jag minns...

En del i att säga NEJ är att jag måste hårdprioritera bland vänner så att jag hinner med det jag behöver göra. Och så jag hinner med dom vänner jag verkligen vill ha i mitt liv. En del andra måste jag lägga på is ett tag och en del borde jag nog inte ha alls omkring mig...
Men hur i helvete gör man sånt?

Det går inte alls bra för mig just nu. Tre veckors ihållande förkylning har hindrat mig från att träna. Mitt idiotiska huvud har däremot fått mig att äta. Det började med en middag förra veckan (som jag var tvungen att vara med på) och sedan har det spårat ur totalt. Vi har firat att vi fixade handpenninglånet till huset (det var en sådan sten att dra på) och sedan firade vi en gång till. Fråga mig inte vad?!?!? Och nu skall jag iväg två dagar på konferens igen - det kommer ju att skita sig igen. Men jag har i alla fall bestämt att sedan får det vara slut. Förkylningen - ta i trä - verkar äntligen ge med sig så nu hoppas jag att jag skall komma igång med träningen igen. Fattar inte varför jag alltid får så långvariga förkylningar. Blev riktigt sur den här gången eftersom träningen gick så bra!!

Idag besiktigar vi huset!

Sedan åker jag på konferens.

Jag håller så smått på att börja längta till julen. Det känns lite väl tidigt. Tror det hänger ihop med att det börjar kännas vintrigt ute; är mörkt på kvällarna och så där. Och så för att julen liksom är en trygghet på så sätt att man vet vad som händer, man vet vad man ska göra då. Det är en inplanerad "grej" att se fram emot. Annars har jag inte så mycket inplanerat, varken smått eller stort - och det är ett problem. Jag måste se till att planera in någonting, vad som helst, med någon kompis (någon av de få jag har).

Får se om Kompisen (hon som jag räknar som närmsta vännen) får fortsatt anställning på sitt jobb eller hur det blir. Får hon nån lucka där mellan två jobb så kanske vi kan umgås lite mer än nu. Usch, nu kände jag mig nästan hemsk för jag vill ju VERKLIGEN att hon ska få fortsätta på sitt nuvarande ställe där hon vikarierar (men det är liten chans) eller att hon får ett nytt jobb, inte att hon ska gå arbetslös. Men OM hon blir arbetslös så blir det lättare för oss att ses, det är ändå ett faktum. Tycker synd om henne för hon har inte haft mer än 2 dagar ledigt under hela sommaren. Hon jobbar som vikarie inom vården och får alltid jobba MYCKET under somrarna och sen brukar hon ha dåligt med jobb under vinterhalvåret. Skulle önska att hon fick en fast tjänst snart på något av alla de ställen hon jobbat på.

Ja, vad kan man då hitta på för något att ha och se fram emot nu under hösten. Jag funderar på att göra någon kortare resa. Ensam. Jag vet dock inte vart... utomlands (törs jag det?) eller inom Sverige. Jag kan vara lite resrädd fast samtidigt gillar jag att resa. Det behöver eg. inte vara mer än 2-3 dagar. Bara att komma bort och se något nytt och sen komma hem igen och känna att det är mysigt hemma.

Tyvärr är jag ju sån att jag bara skjuter och skjuter på saker och aldrig bestämmer mig. Känns också som att jag faktiskt vill ha nån med mig om jag ska resa, för det är inte så roligt att resa själv.

Får fundera vidare... Kanske Kompisen är ressugen.

: : : : Kaki : : : :

Kommer just från banken där jag varit och kollat lån på huset, vad det skulle kosta och så. Nu tänker jag ringa andra banken och kolla om de är bättre. Och kvinnan på den här banken var mycket noga med att säga att jag vill att du hör av dig efter att du varit på den andra banken så att jag får se om det finns något jag kan göra om deras förslag är bättre. Plötsligt har jag börjat inse att man är högvilt. Jag är uppväxt i en familj där vi hade väldigt lite pengar. Min pappa hade aldrig något fast jobb och han spelade ofta bort sina pengar. Mamma hade jobb, men alltid med låg lön och fick oftast försörja oss alla fem med sina pengar. Nu har jag arbetat mig upp, känns ibland som jag lyckats lura alla, till en hög lön. Sambon har också bra lön även om han inte har som jag. Och nu är man högvilt. Fast det är ju till vår fördel. De vill ge oss så låga räntor och så låga avgifter det bara går. Visst är det en paradox!! Det är ju om man har lite pengar som man behövde lägre räntor! Men som sagt, jag tänker inte klaga. Jag tänker spela ut de här bankerna mot varandra till vår fördel. Men jag tycker ändå det känns riktigt, riktigt konstigt.

Sedan vill jag bara säga att jag inte direkt vadar i pengar eller så men jag har en bra inkomst helt klart. Och jag menar inte att skryta heller. Bara konstatera att jag blivit högvilt.

Det är inte ens klart att vi köpt det där huset ännu. Jag menar det kan ju faktiskt fortfarande hända saker som gör att det inte blir av. Säljarna kanske inte gillar oss. Vi kanske hittar ett jättefel när vi går igenom huset med besiktningsmannen etc. Det kan alltså fortfaranda skita sig.

Trots detta sitter jag och renoverar för fullt. Letar köksutrustning, kollar hur ett sekelskifteskök skall se ut etc. Hittar badkar emm. Kollar fönster. Så mycket saker man vill göra. Eftersom vi inte är gjorda av pengar lär det dock dröja med vissa saker. Köket lär vi nog dock vilja ta i ganska snabbt. Det var inte så snyggt och vitvarorna var ganska gamla. OK - vi får väl köra ett tag så att man bor in sig lite, men sen så! Och det är ju förmodligen månader kvar tills vi tar över huset - vi sa en tre månader eller så. På måndag får vi väl bestämma för då är det nog tänkt att vi skall träffa säljarna. Men i alla fall så sitter jag och letar och letar på nätet. Vi vill försöka hålla en gammaldags stil. Eller återskapa till vissa delar. Det fyller mitt huvud just nu. Roligt! Och vad mycket fint det finns!!

Vad sägs t.ex. något sånt här? Gillar golvet jättemycket!

Vi får nog prata med vår snickarkompis. Sekelskifteskök "skall" platsbyggas och anpassas till utrymmet. Undrar om han inte skulle tycka det vore ett roligt projekt.

Och kanske ett sittbadkar i det lilla badrummet på andra våningen?

Jag fantiserar hur mycket som helst. Måste nog börja spela på Lotto tror jag.