det har hänt så mycket i mitt liv nu på senare tid.
Jag klarade av att gå ner till 76kg var helt nöjd med det, nu har jag tyvärr gått upp och väger 79-80kg ja jag vet det är inte mycket men mycket för mej, måste bara ta tag i saken bara jag orkar vikten prioriterar jag inte just nu som nummer 1.

Min man säger åt mej natten till 13 mars min födelsedag att han flyttar bort till sitt sommarställe, som vi tillsammans har inrett mm.......
Ok som en jättestor chock kom det kanske inte fast ja det var nog ett slag i ansiktet vi har haft problem för ca 2 år sedan i äktenskapet men efter att vi rett ut det så har livet gått sin lilla gång och vi har stundvis haft riktigt fint tillsammans, men nu detta, han stack iväg redan följande dag, just som det är nu så är det likabra att han stannar där, jag känner mej så bitter på hela honom så jag tror att jag inte skulle kunna ha ett vettigt samtal med honom.
Jag kommer att slåss som en tigerhona om mina barn att vi skall få bo kvar i huset med våra barn åtminståne tills de är vuxna nog att flytta det är 5 - 6 år dit, vill inte att huset säljs vi skills och jag blir till att söka nåt annat att bo i med barnen, blir så mycket ändrigar i deras liv då på en och samma gång.
Jag har haft tid att fundera på en massa saker men kommit fram till en sak det att jag kan inte ta och fundera och reda ut allt på en gång jag får nog ta en sak igången annars känns det så stort och övermäktigt.
just nu tar jag nog bara en dag itaget........

Nu är julen över. Jo –jag vet att den varar ända fram till påska, men i alla fall. Granen står kvar i vardagsrummet och trots att den är vacker känns den lite passé. Jag tycker att jag tappar mer och mer av julkänslan.

Vi har valt att fira jul på egen hand. Liksom sambons övriga syskon. Mina syskon och jag kom för länge sedan överens om att fira jul var och en för sig. Och jag tycker det är skönt för jag avskyr, som jag tidigare skrivit, barn på julen. De blir hagalna monster som jag inte vill ha med att göra.
Sambons föräldrar hade i år bjudit hem alla till sig på juldagen. Och det känns bra tycker jag – då slipper man julklappshysterin och det är bara middag och umgås. Inbillar jag mig!!! Det visar sig att man sparat en stor del av julklappsutdelningen till juldagen och det delas ut julklappar till höger och vänster och barnen (4 st) får säkert en 15 julklappar var. Trots att de då också fått julklappar på julafton. Och jag befinner mig plötsligt i min hatsituation igen. Det verkar som att om sambons föräldrar inte får ha barnen hemma på julafton så skapar de julafton en annan dag.

Jag tror att ett annat år så skippar jag nog den här julmiddagen. Jag har genomlevt fler julaftnar med hagalna ungar än jag någonsin velat uppleva. Det finns en risk för att nästa gång får sambon åka ensam. I år var det relativt OK eftersom de fortfarande är så små. Men jag har inga egna barn så jag behöver inte ens låtsas att jag uppskattar det där. Jag vet att sambons mamma och syskon tycker jag är lite konstig som inte älskar barn och inte uppskattar släktkalas, med 300 släktingar i flock, speciellt mycket. Men jag står för det. Jag klargjorde dessutom detta för sambon när vi blev ihop att om det var en släktkär person han ville ha så skulle vi inte fortsätta med relationen.

Usch – vad jag låter negativ. Jag är dock inte helt asocial även om det kan låta så. Däremot så har jag oerhört svårt för alla sådana där sammanhang som man ”måste” vara med på och där folk skall uppföra sig på ett visst sätt. Sambons familj har på något vis alltid för sig att alla måste vara på samma ställe samtidigt. Åker man till sambons föräldrar (och de vet om att man kommer) så har de samlat ihop halva (eller hela) familjen där. När sambon och jag hade varit tillsammans ett par tre år så sa jag till honom att jag faktiskt aldrig hade träffat bara hans föräldrar. Vilket jag faktiskt inte hade. Och då inte heller knappt pratat med dem eftersom det inte blir mycket pratat när man är hur många som helst på ett och samma ställe. Sedan dess försöker jag se till att vi emellanåt kan träffa dem några i taget. Oftast är enklaste sättet att bjuda hem de man vill träffa. För åker vi dit så blir det samma sak igen, så många som möjligt har samlats ihop. Huva!

Så, nu har jag gnällt färdigt tror jag. Nu skall jag få fira nyår alldeles på egen hand med sambon. Det skall bli skönt. Man får uppföra sig som man vill och vi kan till och med käka nyårsmiddag iklädda mjukisbrallor om vi så skulle vilja.

Det känns som att det är mycket på gång nu. Hus och arbete och flytt och mamma och jag vet inte allt.  Hinner inte riktigt med allting. Det är jättekul med huset, sitter och planerar och har mig, men nu vill jag flytta in så att jag VERKLIGEN kan planera. Något  som också är kul i sammanhanget är att mamma verkar piggna till av det här. Vi har ju sagt till henne att hon får bo i gårdshuset i sommar och hon har nu gått från att fräsande säga "Det får vi väl se hur det är då" till att se fram emot det. Igår hade hon förklarat för min bror (som var och hälsade på henne för första gången sedan april trots att han bor en kilometer bort) att hon hade en sommarstuga. Och när jag pratade med henne så funderade hon på om hon kanske kunde ha en stor kruka med blommor på uteplatsen utanför gårdshuset, och så funderade hon på om hon kanske skulle köpa en hammock. Det är jättekul att höra att hon faktiskt funderar på saker och att hon ser fram emot någonting. Det har varit så mycket ingenting hos henne länge nu. Så jag hoppas innerligen att inget händer utan att hon kan bo i huset i sommar. Och att det blir en bra sommar. Men eftersom det var en sådan regnig sommar i år så borde det bli i alla fall lite bättre nästa sommar hoppas jag. Åtminstone utanför hennes "sommarstuga".

För övrigt tänker jag försöka leva några dagar på pulver. Inte för vikten den här gången (även om jag naturligvis inte har något emot om något kilo också skulle försvinna) utan för att få rätt på min mage. Jag har börjat få ont i magen igen - så som jag hade för något år sedan och som slutade i en titthålsoperation. OK - läkarna vet inte riktigt vad det är, de tror att det har att göra med min IBS även om det inte sitter på riktigt rätt ställe. Men  jag har i vart fall själv märkt att om jag börjar få riktigt ont så kan jag få det att gå över om jag låter bli att äta. Kanske något som stabiliserar sig eller så, vad vet jag. Och att sluta äta helt och hållet under några dagar känns lite jobbigt. Jag tänkte mig då att pulver under några dagar kanske skulle kunna ge samma effekt. Det är ju i vart fall ingen fast föda. Så därför tänkte jag köra några dagar och se om det hjälper. Och OM jag klarar av det. Inte det att jag inte klarar av att inte äta, men det är som så att jag har börjat få problem med smaken på den där pulverdrickan. Vi får se hur många dagar jag klarar mig. Min förhoppning var kanske fem dagar, men jag får ta en dag i taget och se helt enkelt. Jag måste försöka klara några dagar för det måste ju liksom bli tomt i tarmen för att det skall ge någon effekt.

Uppdatering:  Jag fixade inte det. Tog pulver frukost och lunch, men det gick inte mer sedan. Bara doften fick mig illamående. Skit också.

Det är underligt när de ringer för att bry sig... att det ganska snart övergår i en massa anklagelser mot mig.... att det blir att jag ska behöva försvara mig. Har jag gjort dem något? Har jag gjort något fel? Det jag gjort är att jag inte är så glad (p.g.a. andra personer, inte dem). Jag tycker att alla människor har rätt att vara ledsna. T.o.m. jag.

Har haft värsta diskussionen med mamma. Bråk kan man också kalla det. Jag klarar inte av att ha så mycket mer med henne att göra. Det låter mer drastiskt än vad det kanske är, men det är ändå på allvar. Jag klarar inte att hon inte är normal (hon är inte fullt frisk utan är sjuk både lite grann fysiskt men mest psykiskt). :-( Det funkar inte att hon ska skruva till det mer för mig... för det är så det är att jag kan bli alldeles skruvad i huvudet om jag lyssnar på henne. Jag behöver ha normala människor omkring mig. Eller: jag kan inte ha skruvade människor omkring mig, det går inte... jag har fått tillräckligt av det på sistone.

Har tänkt mycket på detta på sista tiden. Och även tidigare. Relationer måste vara positiva. Min mamma har en sån konstig syn på mig och den smittar av sig så att jag själv tror på det. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag inte är värd lika mycket som andra?!? Inte så att hon använt sig av de orden men ändå så är det innebörden i många saker hon sagt. Jag räknas inte p.g.a. att...... Och: Jag är ju bara jag, jag kan ju inte veta.... Ja, det går inte att förklara riktigt här. Men hon har aldrig räknat med mig. Och hon har projicerat så mycket av sitt eget mående på mig.

Jag vet inte hur mycket man ska behöva stå ut med från sin familj? Jag har blivit familjens svarta får... p.g.a. vad? Jag vet inte, det är sjukt alltihop det här. Om jag försöker tänka objektivt och se på det hela utifrån så känns det helkonstigt. Jag har ju inte gjort nåt. Jag har varit ledsen ibland.... men jag får inte vara det. Jag har försökt prata om saker som tyngt mig... Men näe, det blir alltid jättekonstigt.

Om jag får egna barn så ska jag ALDRIG bete mig så här himla underligt mot dem. Är de ledsna (även då de är vuxna) så ska jag så klart lyssna på dem och inte skälla på dem eller sucka åt dem eller säga sårande saker. Det borde ju vara självklart. Inte underligt att jag känner att jag inte har rätt till mina egna känslor.... det ligger så klart djupt rotat från att jag i princip alltid blivit skälld på när jag varit deppig. På nåt vis så är det först nu som så mycket sånt här blir tydligt för mig. Men det är ju helt sjukt. Och visst, mamma är psykiskt sjuk det kan hon inte rå för, men jag kan inte behöva bli knäpp jag med för det.

Näe, jag orkar helt enkelt inte med henne. Och inte min syster heller tyvärr. Jag får jämt gigantiska mindervärdeskomplex ihop med syrran. Det är något i hennes sätt att vara mot mig, att hon inte riktigt respekterar mig, att hon alltid "har rätt".... Jag säger ALDRIG ifrån till henne, utan våra roller är att hon bestämmer och jag måste anpassa mig och gilla hennes idéer annars får det vara tycker hon (vad det nu kan vara). Jag har lärt mig det, men det har hänt nån gång att jag också sagt ifrån. Men det är så ovant så då uppfattar hon det som att jag är jättesur, eller nåt. Trots att hon säger ifrån på samma sätt hur ofta som helst.

Jag kan inte tåla hur mycket som helst, även om det är från min familj. Syrran beter sig som att hon är Bror Duktig ;-) HON gör alltid allting rätt. Och det är jag som gör fel. Och det där tror ju jag på också, jag tar ju åt mig det och ser fel på mig själv. Men nu när jag försökt se objektivt på olika saker så går det ju upp för mig att jag inte alls är/gör så fel som de får mig att känna.

Tänka sig... det hela började med att jag var lite nedstämd p.g.a. att sms:et satte igång lite tankar. Plus att det är tufft på jobbet.

Det får helt enkelt räcka nu med folk som tar knäcken på mig.

. Kaki .

Nu har jag varit frånvarande ett litet tag igen...och det beror uteslutande på två saker. Jag har haft huset fullt..och jag har haft huvudet fullt.
Min bror med delar av sin familj var hos mig några dagar och nu har dom åkt hem. Det mitt huvud är fullt av kommer det nog aldrig att tömmas riktigt på...för nu händer det verkligen saker i Grodhuldas damm.
Det verkar som att vattnet i den aldrig ska stå riktigt stilla. Ett stillastående vatten där det växer grönalger och där det frodas mygglarver är inget ställe för mig. Min familj får verkligen känna av att jag finns i närheten för ringarna på mitt vatten fortsätter ju in på deras domäner... *s*

Groda + Groda = Yngel
Om livet vill och allt går som det ska så blir mitt yngel en färdig liten groda i vår.
Ett lätt beslut - men ändå inte...
Att vara ensam med ett yngel är inte det lättaste. Men jag känner mig övertygad om att allt kommer att gå bra.
Farhågorna är stora när det gäller övervikt och graviditet - men jag vill tro att allt ordnar sig till det bästa.
Har du erfarenhet av STOR övervikt och graviditet (själv eller väninnor) så är jag oerhört nyfiken över hur det gått.
Jag har gått ner dryga kilot på tre dagar nu sen jag köpte batterier till min våg. Så det finns nog hopp för mig med. Även om jag absolut inte bantar. Men jag äter inte mer än jag känner att jag verkligen vill och behöver. Och med barnets bästa i fokus så är det lätt att byta choklad mot nektarin.

Ja..så ser livet ut för mig just nu. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet... :o)

Jag har köpt fiskar!!!

Ett fint akvarium är under uppbyggnad! Jag fick en ingivelse i helgen när jag var med lillebror på ett zoo i hans stad att jag ska förgylla mitt hem och mitt liv med små kamrater. Sagt och gjort - spontan som jag kan vara ibland så köpte jag mig det jag behöver. Allt utom fiskarna.
Akvariet måste stå i några dagar igång med växter och allt innan fiskarna mår bra av att hoppa ner där. Så idag var det äntligen dags att införskaffa några små liv. Även nu måste man ta det lite varligt och köpa några fiskar i sänder, så det blev några sorgmanteltetror och en jättefin mal. Malen har jag redan namngivit. Han heter Kalle. TjursKalle. Han vägrade lämna zoo...bet sig fast i hoven och bara ville inte. Killen i affären gav upp och gav sig på jakt efter en ny mal, men fick till slut ge sig på Kalle igen. När jag sen skulle ta ut honom ur plastpåsen så vägrade han då med. Han verkade hellre vilja bli kvävd i plast än att bo hos mig. Men eftersom han har mött sin överman i tjurighet så var det han som fick stå där med förlustens skam. Så nu sitter han och äter på mangroveroten och bakom filtret.
På fredag är det dags att utöka beståndet lite...med nåt färgglatt.
Det är härligt med lite liv här hemma. Ett akvarium passar mig, mitt liv och mina vänner alldeles utmärkt. Allergiker behöver inte kvävas och djuren behöver inte hungra ihjäl när jag är på vift lite.

Grodhulda goes fishymom!

Jag har alltid haft lätt för att skaffa vänner. Har ofta haft för många för att jag ska ha tid med dem, vilket naturligtvis är ett lyxproblem. Just nu har jag vänner uspridda överallt, men de flesta är mest ytliga, jag är helt inte en person som kan umgås varje dag med en person, jag har inte den tiden. Jag har vänner som jag hör av mig med, går och fixar med, uppdaterar men på det stora hela inte ser särskilt ofta.

 Men i min nya stad känner jag inte en själ. Jag har min bätte hälft naturligtvis, och man småpratar ju med grannar. Men i övrigt känner jag inte någon. Ohc det känns ok. Men tanken har slagit mig hur svårt det måste vara att inte ha några vänner alls, jag har ju alltid folk i andra städer att ringa till, eller åka till. Men här, hur skulle jag ens göra för att lära känna någon? Jag har inte tid att börja med någon hobby, jag jobbar inte, jag pluggar distans, jag känner inga som jag kan lära känna folk igenom. Att bryta upp, byta stad och inte ha så många gamla vänner måste vara väldigt svårt.

 Lite saknar jag att känna folk här. Ha någon att ta en kopp kaffe med på stan, shoppa med, ta en promenad. Ingen fara egentligen, men lite fattas det i mitt liv.

Jaaa hörni, ibland blir inte livet alls som man tänkt sig. Så har det blivit här. Jag och P fick väldigt överraskande reda på att vi skall ha barn igen! I augusti är det tänkt att det lilla syskonet skall födas. Ojojoj, så oplanerat, men välkommet (när jag väl hade fått smälta det hela ett tag). Så nu har jag genomlevt 3 månader av illamående (äter fortfarande medicin mot det) och börjar känna av bäckenfogar och rygg rätt så rejält. Tyvärr är det bara en tidsfråga innan jag måste bli sjukskriven, känner jag, men än så länge är jag på benen!

Bara en liten snabb uppdatering, för nu skall jag och kollegan åka hem från jobbet.

Igår åkte vi ner till Skåne för att överraska lilla mamma lite. Det har känts som om det behövts. När vi kommer dit så ser det för jäkligt ut, skitigt och rörigt. Min syrra städar och tvättar till min mamma, mot betalning, så det borde inte se ut på det viset. Visserligen har syrran varit bortrest två veckor, men det här var mer än två veckors skit.

Vare sig sambon eller jag kunde stå ut med det där så vi tog tag i det och städade. Slängde massor av gammal reklam och annat skräp, men framförallt gjorde vi rent. På vissa ställen var det så ingrott att jag fick torka flera gånger för att få bort skiten. I vardagsrumsfönstret hittade jag två döda getingar och en död harskrank. De måste ha legat där sedan augisti eller något. Vad fan gör min syrra där när hon städar? Drar hon dammsugaren över det mest synliga eller? För det som vi städade bort igår har tagit mycket lång tid att bli som det var. Nu har vi bestämt att vi ett par-tre gånger om året skall åka ner och göra sådana här grundliga städningar. Vi har inte riktigt sett det förut heller för vi har inte titta så djupt i hörnen som vi gjorde igår, jag har ju vetat att syrran städar där så jag har inte kollat så noga.Så nu har mamma en ren lägenhet i alla fall!! Och rensad, hittade högar med böcker överallt som jag samlade ihop och ställde i bokhyllan. Plus slängde en massa böcker så att hon fick plats med de böcker hon verkligen ville ha. Högar med reklam och kataloger rensades. I badrummet hittade vi två lådor med en massa flaskor i som hon fick sortera och så slängde vi nästan allihop. Tomma lådor, med saker hon köpt från Yves Rocher eller om det var Fleur de Santé plockades bort och kastades. Mamma blev trött av att se hur vi höll på så hon somnade på soffan. Efter det var vi och handlade lite mat och jag lagade en liten lördagsmiddag till oss. Fläskfilégryta med ris och sallad och så glass till efterrätt. Tror i alla fall att mamma kände sig ganska nöjd när vi åkte hem.

Det värsta är att jag är riktigt sur på min syrra, man kan ju undra vad hon egentligen gör där? Mer än får betalt av mamma då? Sedan är jag lite skraj för att prata med henne om det. Inte för att jag är rädd att prata med henne utan jag är rädd att det går ut över mamma. Tänk om syrran blir sur och vägrar fortsätta städa där alls. Det skulle innebära att mamma inte ens får hennes besök och de är lika viktiga som städningen. Syrran bor ju relativt nära så hon kan enklare åka dit. Det tar oss lite drygt två timmar att köra dit, och det tar syrran kanske 15-20 minuter.

Men det fick det goda med sig att vi var väldigt trötta igår kväll. Trötta på ett skönt sätt för vi hade jobbat oss dit. Inget ont som inte har något gott med sig.

Nej- jag vet väl att jag inte är världens hemskaste dotter. Men när man tröttnat efter tre timmar känner man sig lite trött. Idag har jag fått höra "Det var hemskt vad mycket grått hår du har fått". Fast det får jag höra varje gång hon är här. Vare sig det är grått som syns eller slingor. Det är i alla fall bättre än den gången hon mitt i middagen sa "Det var väldigt vad du är stor om baken du måste ha gått upp massor". Va??? Men då blev jag riktigt förbannad och sa till henne att sånt säger man inte. Jag sa det inte ens så snällt. Det verkade i alla fall som det satte sig för hon har inte sagt något sådant sedan dess. Och att gå i en affär med henne är som att gå med ett barn. Rätt vad det är säger hon något om någon hon ser i affären. Eller så börjar hon plocka upp någon vara som hon undrar över och dra och slita i den. Man får liksom börja titta på något annat och säga "Mamma, kolla vilka konstiga ostar" eller något annat. Idag gick vi in i Hälsokostaffären där hon skulle titta om de hade några skor som passade hennes fötter. Hon såg att skorna kostade 600 kr. Säger högt "Kostar de så mycket! Såna dyra skor kan jag inte köpa" Varvid jag igen blir lite putt och talar om för henne att om hon tänker sig att köpa skor så kostar de faktiskt så mycket och om hon inte har för avsikt att lägga minst så mycket pengar på skor så kan vi lika gärna sluta titta. Då tittade hon faktiskt på skor och köpte även ett par. Det hände MYCKET efter det men jag skall inte trötta ut er. Det räcker att jag är uttröttad. Jäkla tur att jag skall få gå och jobba imorgon. Nu skall jag bara försöka räkna ut något hon kan göra när vi är borta. Jag får fundera till imorgon. Någon som kan rekommendera något enkelt hon kan förbereda till julen eller någon lagom enkel mat hon kan laga?

Sedan har jag varit och hämtat sambon på flygplatsen. Plus två till som var med. Alla tre lyckades bli av med en väska! Som kommer imorgon. Det var tydligen ungefär 15 stycken till vars väskor inte kommer förrän imorgon. Så nu har jag fått en datorväska/ryggsäck (har haft problem att hitta en ryggsäck till min sjuttontummare), lite cliniqueprylar, en mascara och te (bla vitt te). Sambon fick ett presentkort på Stadium (han fyllde ju år när han var borta) eftersom jag inte kom på vad jag skulle köpa. Och så hade han med sig ett surdegsbröd från San Francisko - de är kända för det - så ikväll har vi ätit San Francisko Sourdough. Det var gulligt tycker jag. Jag hade bett honom äta sådant och säga om det var gott när han kom hem, men han hade med sig ett istället.

OK - nu måste jag snart officiellt vara en av de värsta döttrar som finns. Mamma har varit här tre timmar nu. Varav hon sovit i en. Och jag är redan trött på henne. Brorsan körde upp henne och jag bjöd på mat och kaffe. Maten dög tydligen, men lussebullarna jag bjöd på till kaffet var äckliga. Ni förstår hon säger sånt! Det gjorde hon inte förr, men efter sin stroke så kan hon säga hur elaka saker som helst. Det är nästan alltid något med maten som hon inte tycker om, och det säger hon alltid direkt ut.

"Det hade nog kunnat vara goda lussekatter om du hade bakat dem lite till" (de är bakade HELT enligt receptet och skulle baka lite kortare tid för att inte bli torra och även om de är fula så tycker jag själv att de blev riktigt goda)

"Har du inte hemskt mycket socker i dem?" (Bara så mycket socker som man ska ha i sådana här bullar).

"Fisk kräver mycket salt" (=du har inte saltat fisken tillräckligt mycket).

Om kantarellröra. "Nej - det var inte så gott som jag hade trott"

Om stekta trattkantareller "Det var inte så gott som det vi hade förra gången" (som var kantarellröran som hon inte gillade)

Jag kan dra precis hur många exempel som helst och de gör mig vansinnig. Men jag bara måste sitta och försöka hålla mig lugn på något sätt när jag mest har lust att klippa till henne. Sedan åker hon hem och berättar för min syster att hon alltid får så god mat hos oss (??????????????????).

Hur fasiken skall jag stå ut till nyår!!!!!???!!! Får se till att köra hem henne lite innan. Måste nog faktiskt göra det!! Man kanske kan köra hem henne på annandagen? Nu måste jag försöka aktivera henne lite när hon är här, men jag kan redan säga att jag längtar tills hon åker hem.

Idag försökte jag ringa min lilla mamma på mors dag. Inget svar. Tänkte att hon är väl i affären. Ringde efter en stund igen, men fortfarande inget svar. Då ringde jag min syster som skulle hämta mamma idag för en visit hos henne. Inget svar där heller. Då är de väl på väg tänkte jag. Men när jag till sist fick tag i min syster var hon fortfarande hemma hos sig. Hon undrade om jag hade fått tag i mamma och när ingen av oss hade fått det ringde vi vår bror. Han gick ner och där hade mamma halkat av sin badkarsbräda och hade legat i badkaret sedan halvnio på morgonen (klockan var närme halvtvå när brorsan kom dit). Hon hade inte skadat sig men hon kom ju inte upp. För att inte frysa så fyllde hon på med varmt vatten då och då och bara hoppades att någon skulle komma. Normalt sett brukar hon ta telefonen med sig in i badrummet, men just den här gången hade hon inte gjort det. Men det var bra på ett sätt, vi har nämligen försökt få vår bror att hjälpa till så att mamma får en dusch istället för badkar. Min syster har varit i kontakt med kommunen och mamma har fått hembesök, men deras svar är ju bara att de tycker hon klarar sig. Min bror har varit aktiv i kommunen och har kunskaper i vad man kan kräva, men vi har inte fått fart på honom. Men nu blev han förskräckt och det lät i alla fall som att han äntligen skulle göra något! Han är en sån jäkla egoist min bror, han bor så nära mamma, men besöker henne mera sällan än vad jag gör. Och han ser liksom inte att hon har problem att klara sig. Han kikar in fem minuter och under de minuterna klarar hon sig ju bra. Tror att han liksom inte VILL se det trots att vi försöker säga till honom att även han måste hjälpa till: Han kan inte lämna allt ansvar till min syster och mig. Ingen av oss bor ju på orten. Drummelbror!

Sitter här i soffan och är alldeles själv. Det är skönt. Med tanke på att min mor är här nu så blir det inte så många ensamma minuter. Tack och lov är hon en riktig sjusovare så hon har faktiskt inte kommit upp ännu. Det där att alla gamla människor går upp tidigt stämmer INTE på min mor. När jag var på "tjejträff" i söndags pratade vi lite om sådant. En av tjejerna hade teorin att den egenskap man har blir förstärkt när man blir äldre. Dvs är man en morgonpigg person så blir man mer morgonpigg med åldern och är man en mogrontrött person blir man mer morgontrött med åldern. Den teorin verkar i alla fall stämma på min mamma och även på den här tjejens mamma som då är morgonpigg istället.

Igår tog mamma och jag oss en tur på stan. Vi tog oss till en skoaffär som finns här som brukar ha bra skor för hennes fötter. Så även nu, så det blev ett par skor. Och så tog vi oss en fika som hon ville bjuda på. i ett sånt läge säger man inte att man inte vill äta kakor. Man äter en kaka.

Påskafton har vi bjudit hit sambons föräldrar på middag. Sambon har tänkt sig göra lammstek så vi har köpt två sådan. De var inte så stora och det var ben i dem så vi tog två för säkerhets skull. Själv skall jag baka en superonyttig kaka. Men det är ätardag på lördag så då går det bra.

Nu kan det väl passa med en bild från äggbutiken i Salzburg. En butik som av någon anledning enbart sålde målade ägg. Året om.  

Vi får se om jag orkar ta mig till Blåkulla ikväll.

Igår var vi i Skåne för att hämta min lilla mamma som skall vara här hos oss nu till påskdagen då vi kör hem henne igen. Hon hade lagat mat och när vi hade ätit klart så sa mamma:
"Jag skall ringa till V (min storasyster) och säga till henne att hon måste titta i skafferiet för jag tror att jag har mjölbaggar där."
Chock! Jag sa att det måste vi ju kolla direkt - har du mjölbaggar kan vi inte lämna dem där bara. Och jag kollar i skafferiet och det första jag ser är kravlande mjölbaggar. Så det är bara att köra igång. Sambon och jag plockar ut allting ur skafferiet och bara kastar. Och i vissa påsar bara kryllar det av mjölbaggar. Vi diskar alla burkar. Sedan går vi igenom lådorna - och jodå - där kravlar det också runt äckliga djur!! Tömma lådor och dammsuga ur dem också alltså.

Likadant på andra ställen i köket. Vi gör så mycket vi orkar. Vi har ju kört dit ner efter jobbet och det tar en stund att tömma skafferi m.m. Sambon undrade tyst vilket mjöl hon hade rett såsen med. Såsen som vi just ätit. Men jag tyckte att det är ju bara lite extra protein och det var ju välkokt.

Till sist gav vi oss i alla fall iväg. Kom hem ganska sent igår kväll. Vi lämnade ett helt tomt skafferi med en skål ättika i. Med oss hem hade vi en extra dammsugare som min mamma lyckats få sig tillsänd. När jag skulle sätta ihop den idag så ramlade det ur baggar ur förpackningen också!!!!!! SKRIII - det är ju hemma hos oss! Vi dammsög snabbt upp allt löst vi kunde se och så åkte dammsugaren ner i källaren. Vi skall sätta ihop den där nere sen och kolla så det inte krälar i den.

Det är trist med ålderdomen. Mamma har alltså fått så dålig syn att hon inte ser baggarna förrän de börjar bli jättemånga. En annan gång fick jag sanera bort pälsängrar där. Den gången lyckades jag utan Anticimex inblandning. Hoppas vi kan lyckas denna gången också. Nu finns där ju inte speciellt mycket mat och på tisdag åker syrran dit och fortsätter att sanera.

Örk, örk och dubbelörk.