Det blev inga 7 dagar för mig...jag fick igår veta att jag skulle jobba min sista dag idag. Så nu har jag lämnat företaget och går mot nya järva mål på måndag. Det var lite trist att säga hejdå till alla gosingar som jag inte kommer träffa mer.
Söta mail och världens finaste pionbukett fick jag under dagen...jättegulligt!!

Nu är jag hemma en supersnabbis för att packa bilen och åka till Kärleken. Vi ska fira midsommar hemma hos Snikony och hennes familj. Det ska bli oerhört trefvligt. Vi har inte setts på länge och det ska bli vansinnigt kul att träffa barn med tillhörande föräldrar.

En riktigt skön helg till er alla!!

<3

Längtar bort. Längtar efter ett nytt jobb. Det funkar på mitt jobb för tillfället, men jag drömmer om den dag då jag får lämna in mina nycklar, säga hej då och veta att nästa gång jag eventuellt traskar dit är för att hälsa på. Min yrsel har blivit bättre. Och hjärtklappningen med. Men helt bra är det ännu inte. Jag ser till att ta det lugnt och lyssnar på min kropp. Men jag förvånas (och irriteras) över kollegor som vet om min yrsel och hjärtklappning och som ena stunden säger att jag måste tänka på mig själv, ta det lugnt och bla bla bla men sen i nästa stund lassar över en MASSA saker på mig... saker som inte ska lassas på mig, det är inte mitt bord och nu när jag mår som jag mår så är det definitivt inte mitt bord. Min yrsel och hjärtklappning beror på för mycket psykisk belastning, eller vad man ska säga; jag klarar av ARBETE, men jag klarar inte av alla KONFLIKTER, allt SKITSNACK och allt FULSPEL som hela byggnaden är fylld av. Jag vill inte höra nåt mer sånt.

Och så många på min avdelning som räds ordet ansvar. Innebörden av det.

Och så många på min avdelning som räds att det ibland uppstår lite merjobb. En kvinna suckade och himlade med ögonen idag då det gick upp för henne att hon måste döpa om 20-30 bildfiler p.g.a. att en annan kvinna på jobbet (hennes bästa? arbetskompis) hade gett ut felaktiga uppgifter. Det var jag som upptäckte det hela, och det var jag som blev syndabocken. Inget mer med det, jag har vant mig vid det här laget. Men åter till bildfilerna; jag sa ingenting, men nästa gång ska jag banne mig berätta att 30 bildfiler inte är någonting i jämförelse med de 8.000 dubbelregistreringar som jag gick igenom manuellt för några år sen, efter att it-kvinnan på vår avdelning klantat till det. Eller den enorma mängden bildfiler som jag satt med... var det 20.000? 30.000? 80.000? Njä, 80.000 låter orimligt mycket, men jag har papper kvar från det arbetet, så jag ska nog kika lite i dem och räkna ihop hur mycket det egentligen var. 20-30.000 låter förresten orimligt mycket det med. Samma it-kvinna var det i alla fall, som varit framme igen... eller inte varit framme. Hon hade helt enkelt inte gjort sitt jobb. Inte samma kvinna som himlade med ögonen idag dock. Men ögonhimlerskan kanske behöver få lite perspektiv på saker och ting.

Ibland gör jag saker åt folk. Jag döper om 30 bildfiler istället för att förklara för ögonhimlerskor vad som skett och vad som bör göras. Det tar mig 5 minuter. Att förklara tar minst 15 (ibland kan det ta väldigt mycket längre tid). Att sedan bli fri från min irritation efter att ha blivit utsedd till syndabock av en ögonhimlerska tar också tid. Där har jag i och för sig ett ansvar... typ att lära mig att inte bli irriterad... eller öva på att släppa det fortare. (Och jag har blivit "duktigare" på den punkten också.)

När jag gör saker åt folk... rättar till, utan att säga något.... då lär de inte av sina misstag. Och misstagen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Jag känner att jag varken har tid att rätta till eller att förklara. Ingetdera hör egentligen till mina arbetsuppgifter.

Chefen? Jo en sådan finns ju, och dessa bekymmer är ju egentligen hans. Men han är bara människa han med, och liknar i mångt och mycket övriga på avdelningen. Även han räds ordet ansvar, dess innebörd. Han kanske inte himlar med ögonen, men kan ge en otäcka blickar som inte är roliga att möta. Och han gör hemska misstag han med. Förra våren råkade han radera hela det arbete som en praktikant suttit med i 6 veckor. Allting borta. Som tur var hade praktikanten slutat, han hade nog blivit riktigt ledsen annars, om han fått veta det.

Ibland funderar jag på att skriva en bok om alltihop. Ikväll är en sådan kväll då jag funderar lite extra på det. Inte för att det blir någon munter läsning precis, men kanske skönt för mig att få ner saker och ting på papper istället för att det ska gro i huvudet på mig.

Som sagt, jag längtar bort. Längtar efter att få lite andra arbetslivserfarenheter.

> > > Kaki < < <

Efter mina första två semesterveckor kommer jag att börja arbeta på en ny arbetsplats.
Det är en kommunväxel med tillhörande reception och lite administration - lite samma som jag gjorde på mitt förra jobb.
Rent pendlingsmässigt så är det helt okej. Tidsmässigt går det fortare än att åka dit jag är idag vare sig jag åker bil eller inte. Och jag ser faktiskt fram emot att slippa åka in till city varje dag i rusningen och stressen. Hur mycket jag än vill så kan jag inte riktigt uppskatta närheten till allt. Snacka om att kasta pärlor för svin :o)

Det känns riktigt spännande att komma till ett nytt ställe - men det innebär också en del avsked såklart. Men jag överlever. Det är inte första gången jag varken slutar på ett jobb eller tar avsked av nån. Och de riktiga godingarna tar jag ju med mig ändå vidare i livet. Som vanligt.

Grrrrrr, min chef är helt knäpp. Okänslig. Och elak. Och dessutom är han det helt utan anledning - och det är det mest irriterande. Jag kan ta att nån tycker annorlunda än jag, men man bör kunna resonera på ett vettigt vis. Men han gör påhopp och kringår sakfrågan genom att märka ord eller starta helt ovidkommande diskussioner om något annat, något där han tror att han kan "sätta dit en". Jag har supermycket att göra på jobbet just nu - SUPERMYCKET - och jag vill beta av och slutföra så mycket som möjligt nu före semestern. Och vissa saker MÅSTE man göra INNAN andra saker... de hänger ju liksom ihop. På en tidning till exempel så börjar man ju inte med att trycka tidningen, skriva artiklarna sen och sluta med att ge sig iväg på reportage/intervjuer. Nu jobbar jag ju inte på en tidning, men också mina arbetsuppgifter måste ske i en viss ordning. Men det ska ifrågasättas av honom. Okunskap, säger jag bara! Han har noll koll. Det finns ju dessutom ingen anledning att ifrågasätta mitt arbetssätt. Det är varken dyrare, jobbigare, mer besvärligt etc. att göra sakerna i min ordning som jag tänker mig. Utan tvärt om, det blir INEFFEKTIVT om vi ska jobba baklänges hela tiden.

Och sen att jag vill göra klart detta nu innan semestern, det ska också ifrågasättas. Och jag fattar inte varför?!! På mitt jobb är det okej att man ägnar flera timmar i veckan (flera timmar om dagen?) åt slösurfning och dataspel!! Istället för att jobba. (Är det normalt, är det så på andra arbetsplatser? ... jag har inte haft så många jobb, är riktigt nyfiken på hur det ligger till med just detta.) Min chef känner ju till surfandet/spelandet och jag tror att han... faktiskt... tycker att det på något vis är lite trevligt! Om jag också satte mig och slösurfade och spelade spel så skulle chefen bete sig trevligare mot mig än han gör idag. Och detta är inte som jag skriver för att jag är upprörd just nu, utan det ÄR på det viset.

"Måste du göra detta nu, det hinner du väl sen?!" var min chefs dumma kommentar. Sagt på ett snorkigt vis dessutom. Jag hänger fortfarande inte med på VARFÖR jag inte ska göra't nu? Ge mig ett skäl, så förstår jag säkert. Vad ska jag göra istället? Detta är en av de viktigaste pusselbitarna för att komma vidare.

Och förra veckan hade vi möte om trivslen på arbetet. Då satt han som guds bäste barn och skyllde på än den ena än den andra att stämningen är dålig på vår avdelning. Hm, kanske att han borde fundera lite själv på hur han uppför sig!

Det blir skönt att slippa det där stället sen!!

Annars, för att skriva något trevligt också så har helgen varit riktigt, riktigt bra! :-)

. . . Kaki . . .

Vad svårt det är att motivera sig till att göra ett bra och engagerat jobb när det är tre veckor kvar. Vart jag ska jobba sen? Ingen aning. Men inte här iaf.
Inte blir det lättare att få nåt bra gjort när hjärnan helt har stannat av och satt stopp. Här vill den inte längre lägga sin energi - den har annat att fokusera på som är bra mycket bättre! :o)

Nu har jag använt bokföringsprogrammet för första gången och fört in 22 verifikat alldeles själv - med liiiite hjälp från papsen. Riktigt roligt!
Nåt som är ännu roligare är att version 2 av hemsidan som jag fick till påseende idag är mycket bättre. Behöver jag säga att den mer ser ut som den skiss jag gav dom från början....hehe...
Nu känns det bättre på den fronten igen och jag börjar se lite ljus i tunneln.

22 verifikat
Fatta!?

Håller just nu på att reda ut en röra som några av mina anställda ställt till med. Några av mina anställda hade klagomål på en av mina chefer. Något som naturligtvis är allvarligt  och måste redas ut. Men istället för att gå till mig och diskutera saken börjar man ringa runt till alla på avdelningen och "samla röster". Detta får jag veta eftersom några av de som blir uppringda hör av sig till mig och undrar vad som håller på?! Så kommer personerna då äntligen in till mig och börjar säga att man pratar för hela avdelningen. VIlket jag redan då vet - på grund av andra samtal - att de inte gör. Så nu är det upp till mig att reda ut det här. Om de - som de borde - hade kommit till mig direkt hade vi kunnat rett ut det här betydligt enklare. Nu måste jag prata med varenda människa på hela avdelningen om det här. Och det visar sig att man har långt ifrån pratat med alla på avdelningen. Ett flertal personer har redan fördömt den här hanteringen och står inte alls bakom. Något som jag i och för sig redan visste. Problemet är när man beter sig på det där viset så blir det ett väldigt stort orosmoment för alla. Plus att de som verkligen har problem plötsligt blir väldigt utpekade. Och då menar jag både chef och medarbetare. Det hade kanske varit bättre om vi hade rett ut med dem som verkligen hade problem istället för att försöka skapa ett jätteproblem som inte finns!

Suck. Idag fortsätter rundringningen. Det här var ett problem och en arbetsuppgift som jag gärna hade sluppit.

Vad brinner jag för?
Varför gör jag så mycket jag inte vill?
Varför ägnar jag så mycket tid till ett jobb som tar så oerhört mycket mer än det ger?

Igår gick ett mail iväg till kommunen att jag står till förfogande vad beträffar arbete som t ex stödperson. Det är dags att ta tag i situationen och börja hitta hem. Hem dit där jag ska vara för att må bra. Och att må bra innebär inte att ha ångest och bli förbannad varvat med så stor irritation att jag får panik över att vara i min egen närhet. Att vara så trött på en situation så det kryper i skinnet och tankarna går till Falling Down.

En frustration så stor att saker omkring blir lidande. Saker jag verkligen VILL göra blir liggande för det finns ingen ork.

Men....jag har kommit till en punkt nu när det handlar om att leva eller överleva. Och det sistnämnda vill jag bara göra om det handlar om olyckor. I annat fall vill jag LEVA. Och det gör jag inte just nu. Jag har gett mig själv tid fram till början av hösten. Till dess ska jag ha lite mer koll på vad som är nästa steg för mig. Och som sagt...jag har redan börjat gå lite långsamt åt rätt håll.
Tidsbegränsningen gör att jag orkar ta mig hit varje dag. Det finns ett slut. Och en början på något nytt.

Mitt jobb är inte "the shit" just nu. Det är SKIT på ren svenska!

Sådärja...nu kan jag t ex slå in en flaska i fint papper så det blir som en liten solfjäder under flaskan :o)
Jag ska på fortsättningskurs nästa vecka och sen tänkte jag lägga ut lite bilder på de små skapelserna. Det var verkligen roligt och vi hade en jättesöt japansk kvinna som verkligen visste vad hon gjorde. Det är en intressant filosofi med japanska paket. De ska tåla beskådan både på fram- och baksidan och i tänket ingår att man inte slår IN paketen utan man KLÄR dom.
I Japan öppnar man inte presenterna direkt..utan dom ska först vandra runt bland de andra gästerna så att flera kan se vilket fint paket man fått. Och inget går till spillo - av det minsta silkespapper går att göra en liten blomma eller så tvinnar man ett litet snöre som kan bli till en adresslapp... Många tankar och idéer - spännande att få ta del av när man kommer från en kultur där omsorgen inte alls är lika utbredd...
Ser med glädje fram emot nästa onsdag.

Efter påsk ska jag gå upp till heltid. Det är ett beslut som jag inte riktigt vet om det är bra eller inte. Just nu är det så struligt på mitt jobb så jag känner att det börjar bli för mycket. Men jag ska inte måla fan på väggen - det kanske reder upp sig snart. Alternativt så hjälper det med lite påskledigt för att min hjärna inte ska smälta helt. I måndags var jag så irriterad och arg över saker där i min reception så jag höll på att spricka. Hade jag inte ansvarstagande och hyfsat vuxen så hade jag rest mig upp och gått hem. Det är sällan jag är så irriterat arg som jag varit de två senaste dagarna, men jag förstår precis varför. En av anledningarna är att vi sitter med ett alldeles för högt brus omkring oss. Rulltrappor och ljud av alla de slag som ligger där i bakgrunden och irriterar. Vi sitter ganska nästa restaurangen och dit vallfärdar dessutom alla vid lunchtid. När klockan slår 11.30 går det inte att svara i telefonen nästan för det är sånt ljud från alla människor...det känns sådääär. Våran reception är så dåligt planerad så det liknar ingenting. Fint och arkitektritat, men fungerar dåligt för oss. Någon har helt klart glömt att tänka!

För att avsluta det här inlägget i lite positiv anda kan jag ju säga att jag slutar klockan 15 idag och att jag befinner mig på ett annat kontor där vi har våran växel. Här sitter jag idag och enbart svarar i telefonen och det är såååå himla skönt att göra emellanåt. Ikväll kommer min pappa och han ska hålla i en bokföringskurs med sin företagardotter. Finfint! :o)

Finnes: Ett gäng arbetskollegor, ca 7-8 stycken med ofta bittert, grinigt, gnälligt och skrikigt humör. Vissa av dem arbetssamma, andra inte alls. Stor samlad skvallerkompetens. Någon väldigt högljudd, skrikig, dominant och med stor svordomsskicklighet. Samtliga väldigt duktiga på att avbryta och på att lassa över arbete på andra.

Bytes mot: Arbetsro!! Eller ett mysigt kontorsrum med låsbar dörr och en fin "Jag JOBBAR Här Inne Så Stör EJ"-skylt på dörren.

En kattunge går också bra.

Eller VAD SOM HELST!!!

Sign: Gaaaaaa!

. . . Kaki . . .

Nu gör jag något som jag nästan aldrig gör och det är att sitta och skriva på jobbet. Jag vet inte riktigt vad det är med mig just nu, men jag har så svårt att koncentrera mig på saker och ting. Får väl försöka hitta någon sysselsättning som kräver koncentration av mig. Men det krävs viss koncentration för att komma på det också.

Tjejmiddagen i lördags var väldigt trevlig. Vi fick en libanesisk buffé och det var äkta vara för middagen var hos en tjej som har just libanesiskt ursprung. Nu var de tre om arrangemanget, men hon hade helt klart styrt maten. Mycket gott och mycket. Jag försökte inte ens skriva in det i min VV-dagbok. Jag tog något med ganska mycket poäng i, men inte så många poäng att jag för betala för det hela veckan. Så jag fuskade helt enkelt. Men jag står för det.

Det känns så himla bra att ha kommit igång med träningen. I fredags när jag vägd e mig och hade gått ner ett kilo hade jag också minskat en centimeter i midjan och en centimeter om baken. Och det gör jag inte av ett kilo - det var träningen som gjort den nyttan. Magen har börjat fasta till sig lite igen och jag har idag en snäv kjol. Det har jag inte velat ha på ganska länge för i en snäv kjol har magen sett ut som jag vet inte vad. En stor boll som stack ut i profil i alla fall.

I fredags köpte jag mig en alldeles för dyr handväska - eller dyrare än jag brukar köpa. Gick runt flera timmar på stan ( var i Stockholm, hade möte på förmiddagen och tog mig sedan en ledig eftermiddag) men den jag sett först (och vid förra besöket i Stockholm) var fortfarande den enda jag ville ha. Så jag tog den. Lite unisexmodell, enkel i svart skinn. Å andra sidan har jag en handväska väldigt länge om jag väl trivs med den och i de fallen så blir det inte så dyrt egentligen. Men idag känns det bra - har en snäv kjol, mina svarta nya boots med inte mer än fyra spännen och så min nya väska. Jag är minsann som ett riktigt stort barn fortfarande i de här fallen. Mamma har berättat att när jag var liten och fick nya kläder brukade jag gå ut och sätta mig på en bänk på gården (vi bodde i hyreshus) och vänta på att någon skulle komma och kommentera mina nya kläder. Inte alls fåfängt!

Jag mår inte riktigt bra. Jag är trött och min kropp fungerar inte som den ska. Har vissa ganska tydliga stressyndrom. Så paus, vettig amt och långa promenader. Jag har inte tid egentligen, men hej, jag vet ju själv hur mycket jag får gjort om jag bara kräks av stress hela tiden. Jag kan hantera mycket, men när det är vansinnigt mycka att göra och tänka på, inom alla olika områden i mitt liv, fungerar det inte.

Det här är inte det bästa jag kan vara iallafall. 

Mitt komatillstånd fortsättet. Har extrem mycket att läsa, skriva och hålla koll på, och brister på jobb driver mig vansinning. Jag behöver pengar. :(

Ang drömjobb. Jo jag vet egentligne hur det är. men det är sså himla svårt att inte vara på den plats där jag hade tänkt att jag skulle vara vid min ålder. Jag vet att ajg kom efter dom andra pga riktiga orsaker. Jag behövde terapi och tid till att växa ifatt, jag startade inte på samma plats som dom andra. Men ändå. Jag vill ju. Det är väl inte så mycket att jag inte är lika bra som dom andra, som att jag inte är bättre. Jag har svår att vara sämst, eller en i mängden.

 Jobbar vidare iallafall.

Jag skickade ett brev igårkväll till den kvinna på FK som enligt uppgift tagit över mitt ärende. Enhetschefen för Sjukförsäkringen eller vad hon nu har för titel. Hon svarade idag att hon ska återkomma på fredag, vilket jag verkligen hoppas att hon gör för det här ställer till det för mig.
Inatt somnade jag nånstans runt 2.30. Kunde inte alls slappna av och komma till ro. Kom på mig själv med att hela tiden ligga med knutna nävar och en total spänning här och var. Till slut får man lätt panik över att inte kunna slappna av och det underlättar inte direkt.

Jag har under årens lopp haft lite känningar av vad jag kallar "katarrmage" och nu är det igång igen. Som väl är så har jag ännu en myshelg inbokad. Den här gången ska jag till den familj där jag tillbringade hela nyårshelgen. Där blir det förhoppningsvis skratt, lek med 4-åring och en totalt stressfri tillvaro. Det räcker med den inre stress jag har just nu...

Eh..jag börjar allvarligt fundera på vad jag ska ha FK till?? Jo - de ger mig ett grönt papper varje månad där det står att jag har råd att betala räkningar och äta mat. Och för det är jag tacksam. Men jag är inte så tacksam att det övergår i avgudadyrkan. Så tacksam att jag låter dom stampa på mig och behandla mig som en amöba. För högre än så värderas jag inte i deras värld... Tänk om det nån gång skulle uppenbaras för mig att de faktiskt använder det fenomenala hjälpmedlet som vi så fint begåvats med. Det kallas hjärnan. Och med den kan man fundera ut små kluriga saker och med lite tur hittar man Sunt Förnuft nånstans där mitt i smeten.

Jag fick svar på mitt brev i fredags.
Några rader från handläggarens tidigare chef att mitt brev nu ligger i mina journalanteckningar och att handläggaren ombetts läsa brevet och svara.
Vad beträffar bytet av handläggare så löser det sig självt..för fr o m 070201 så har hon flyttat i organisationen.
Det bifogades även ett långt svar (Läs: Försvarstal) från handläggaren med lögner och en massa blaj.
Jag ombads vänligen kontakta chefen om jag hade ytterligare frågor.
Den här gången kan jag hålla mig för skratt. Jag ler inte ens. Jag tittar trött på deras ynkliga försök till svar och inser att jag ännu en gång måste skriva ett brev. Den här gången i en helt annan tonart än det förra.
Varför?
Istället för att ge mig besked om vad som kommer att hända med mig och snabbt kalla till ett rehabmöte med alla iblandade så väljer man en helt annan strategi. Ta bort handläggaren från mig - men ge mig inte namnet på nån ny. Svara inte på mina frågor och ge mig ingen hjälp. Utan be mig istället återkomma om jag har ytterligare frågor...

Den 9 april förväntas jag arbeta heltid med lön. Det är det datumet de tror att jag försvinner ur deras händer...
Jag önskar så innerligt att så vore!!!!

SKIT!!

Sådär....då har jag författat ett långt brev till min handläggares chef på FK. Det kan gå hur som helst...
Jag är så stressad och less på hela skiten!!
För att inte säga smått panikslagen. Vad kommer hända med mig framöver?

Eh..ja..här gäller det att hänga med i svängarna.
Kom till jobbet imorse. Frågade min kontaktperson om hon visste ifall platschefen haft kontakt med FK.
Jodå - det hade hon. Det resulterade i att jag fick förlängt i tre månader. Eh...
Men..och det finns ett men...FK har som målsättning att jag ska vara uppe i heltidsarbete med lön i början av april.
Obs! Det är inte ett skämt. Ifall nån dristade sig att tro att FK har humor.

Mina personliga förhoppningar är att jag om tre månader är kapabel att jobba 50% med lön.
Det skulle FK också hålla med om - ifall de bara gjorde sig besväret att fråga mig hur jag mår och (inte) fungerar just nu.

En fråga som dyker upp lite sådär i högerkanten av hjärnan är Varför ringde inte FK och meddelade mig denna förändring?
Hennes sista ord till mig var: "Skaffa sjukintyg på 50% och så förlänger jag dig på 50% en månad till med rehabersättning. Jag skickar beslutet till dig". Ett beslut skickade hon absolut. Att jag får hel rehabersättning i tre månader...
Men det är ju klart - då måste hon ju ringa ett samtal och det är ju jobbigt. Hon kanske redan hade förbrukat sin arbetstimme den dagen.
Usch va jag känner mig synisk och elak. Men jag har helt tappat förtroendet för allt vad som heter FK.

Platschefen jag har nu är det ruter i. Hon har egentligen inget med min rehabilitering att göra. Jag är ju bara placerad på hennes entreprenad - inte anställd under henne. Men hon har förstått att det här sköts vansinnigt illa så hon har bestämt sig för att köra det här racet med mig. Åt mig.
Hon hade tagit namn och telefonnummer till skatans chef och hon kommer att kalla FK, min personalchef och mig till ett möte om en månad eller så. För att utreda vidare åtgärder.

Bredvid sitter jag med stressad kropp och håller mina tummar att allt ska ordna sig. Jag orkar inte kämpa.

Jag fick ju ett nytt jobb i december. I det nya jobbet har jag fått rätt till en tjänstebil. Och nu har vi varit runt och kollat på de möjligheter vi har. Det är inte så många ärligt sagt. Vi vill ha en kombi - och vi måste köpa en miljöbil enligt ett visst avtal. Så det som blev kvar var Volvo V50, Ford Focus och Saab 9:5. Och ärligt talat så känns Saaben roligast. Det känns som att Saab verkligen satsat på det där med miljöbilar - det finns roliga motorer etc att välja på. Både Volvo och Ford känns som att jo - vi måste väl ha en miljöbil också så vi tar väl fram en modell så vi har någon att sälja. Det som det lutar åt är således följande bil.

 Alltså - det är bara att konstatera att man blir lite mera hagalen när man inte betalar själv. Eller ja, vi får betala ganska mycket för en sådan här bil, men man riskerar inget eftersom man inte förlorar något i värdeminskning. Och det går ju att säga upp avtalet när man vill. Dessvärre är alla de här bilarna mindre än den vi har så vi får ge upp lite utrymme. Har en Ford Mondeo idag och den gillar vi faktiskt bra, men den ger vi upp i så fall. Hos oss betalar vi inte bara förmånsvärdet på en sådan här bil utan vi får betala en avgift också. Därför blir det inte jättebiligt med en tjänstebil - det blir lite dyrare än idag, men samtidigt så köper man sig trygghet. Går bilen sönder så töms inte hela sparkontot etc.

Vilken lyxlirare man håller på att bli .

Har varit på kort visit på jobbet, mina 20% ska den här veckan delas på tre dagar istället för fem, så det blev knappt fem timmar. Vi var inte fler än fyra där och jag var först på plats i det mörka huset. Eller nåja, den som gick sist i fredags hade inte släckt i det stora kontorsrummet bredvid mitt. Slängt sopor hade de dock gjort, eller rättare sagt lagt en sopsäck ovanpå den andra. Och diskmaskinen var väl klar vid 15-tiden i fredags och disken luktade därför uncas i dag på morgonen, fem dagar senare. Det är härligt! Och jag är nästan helt övertygad om att det inte var mina jobbarkompisar som gjort detta, utan de fem som jobbar på staben och som delar vår ända av korridoren, för såvitt jag vet har alla mina närmaste kollegor vettet och sansen kvar och hittar till soprummet. Det gjorde i alla fall jag så fort jag hittat en rulle svarta sopsäckar, jag ville inte riskera min härliga julkofta när jag balanserade sopberget tvärs över halva huset. Och disken kunde vi diska om, so what.

Jag fick äntligen, äntligen ett gammalt ärende ur vägen i dag och det känns så himla skönt! Jag svävar som på moln, känner mig riktigt uppåt, det är verkligen en toppendag! Så det måste ha tyngt mig mer än jag egentligen velat erkänna ens för mig själv, det är klart. Nu kommer säkert en hel massa kritik mot min skrift, som är en mer officiell manual på hur man ska bete sig med vissa arbetsuppgifter på vår myndighet, men allt som står där finns redan i lag och förordning, så det är bara att rätta in sig i ledet för eventuella gnällspikar. Det var mer än två år sedan jag påbörjade detta skrivande och nu äntligen har min kontaktperson uppåt i organisationen petat färdigt i det så att vi kunde få det klart för föredragning. Passande nog var han själv semestervikarie uppåt i organisationen, så vi slapp blanda in ännu fler i processen.

Jag var så uppåt att jag sedan jag kommit hem tog bilen och körde in till stan, letade parkering i tio minuter och sedan köpte joggingskor för presentkortet jag fick av min man i julklapp. En tur till Lindex också blev det, en pyjamas och ett nagellack, inga andra kläder förrän jag kommit längre med min vikt.

Det där med vikten är lite underligt ändå. Våren 1990 gick jag och lillasyster till VV för första gången, då vägde jag all time high och var riktigt trött på mig själv. Jag är inte ens nere på den startvikten nu och ändå tycker jag att jag har smärtat till mig ganska mycket. Det där ögonmåttet är ganska farligt, faktiskt...