Idag är det 4 år sen jag gick upp för altargången där en mycket stolt Mr Sambo väntade. Det är inte klokt, men väldigt sant. F Y R A år!! Sett i backspegeln så har jag haft så mycket för mig så att det passerat 4 år är inte orimligt alls. Men att det är 4 hela år sen jag pratade med honom sist (och fick svar) är ju helt galet konstigt.

Känns trist, faktiskt. Jag skulle så himla gärna vilja prata med honom som en vän. Berätta allt för honom och visa hur fint det kommer att bli därhemma när allt är klart. Jag skulle förklara för honom att jag klarar mig bra. Att jag har ett jobb som är sådääär - men att jag startat mitt eget lilla företag och att jag har drömmar om en annan vardag än den jag har idag. Att jag har träffat Kärleken och att vi planerar för ett långt mysigt liv tillsammans.

Men allt det här vet han ju redan. För han tittar till mig och han ser att jag har hittat en väg i livet... Att han sen ser den skitiga bilen, hammocken som ännu inte fått komma in för vintern och tvätthögen i tvättstugan får han ta. Det får han liksom på köpet. :o)

Men oj vad jag saknar honom!

Så kom då dagen när hemsidan skulle läggas ut.

Nu vill jag inte lägga ut min länk här...så ni som vill titta in på sidan kan lämna mailadress så skickar jag länken.

Det här måste firas på nåt sätt! Borde bjuda ut min besökande pappa på middag nånstans men jag tror att det måste bli en cykeltur istället. I regnet. Men vad gör väl det när en livsdröm just gått i uppfyllelse :o)

Så har jag blivit ett år klokare helt sådär över en natt...
Födelsedagen har rusat iväg med en helt hysterisk dag på jobbet då jag dessutom jobbade över 2 timmar pga sjukdom. Hem med pappa efter jobbet och så åt vi middag tillsammans innan två kompisar kom på lite fika.
Jag är så trött så jag ser stjärnor så kvällen blir nog inte mycket längre än så här. Det kommer en lika lång dag imorgon också.

Dagen har varit bra. Har fått många trevliga samtal och gratulationer från olika håll. En del väntade och en del mer oväntade - men inte mindre värdefulla.

Jag är tacksam att jag städade klart igår. För nu orkar jag inte mer än att lyfta tandborsten mot munnen.

Sov gott alla goa människor!!

Nu är vi alltså husägare! Igår skrev vi på köpebrevet och fick nycklarna.

Vi var också och mätte rum och annat, dels för att kunna tapetsera, men också för att vi skulle kunna  räkna ut hur mycket färg att köpa. Vi var sedan iväg och köpte färg och spackel och en massa annat. Idag blir det således arbete, arbete, arbete!

Tjihu.

Ja, ni som har hängt med mig i några år nu kommer antagligen att säga: VA?? Redan??
Det är idag tre år sen jag stod brud på den vackraste vinterdag som skådats i november sedan dess. Givetvis den vackraste vinterdagen som någonsin kommer att skådas, om ni frågar mig....

Tre år sen! Det är inte klokt. Det är mycket man hinner tänka och göra på tre år kan man lugnt säga.
Som vanligt när det handlar om tid så känns det både nära och långt borta. Jag har inte pratat med honom sedan den dagen - men ändå känns allt så väldigt nära.
Jag har fortfarande kvar mitt projekt som heter: "Sätta in bröllopsfoton i album". Jag började fint (i chockens dimma) med att fylla gästboken med bilder och gästernas skrivna lappar. Men sen tog det stopp - men jag känner att jag gärna skulle vilja ha det där klart nu. Vem vet - jag kanske får locka hem nån kompis som kan hjälpa mig att sortera bland alla 1000 foton...

Jag har fått en förfrågan av en kompis att sjunga på dop den 1/12 och det sa jag givetvis JA till. Det är mysigt med dop, och den sången hon valt var en riktig goding.
Tillsammans med länken till noterna hade hon bifogat inbjudan till dopet och jag såg till min stora fasa att det är i våran bröllopskyrka som det hela ska gå av stapeln.
I den kyrkan har jag varit två gånger. En söndagsgudstjänst för att kolla in kyrkan inför bröllopet och sen på själva dagen...och sen dess har jag inte satt min fot där.

Många är dom gånger jag har tänkt att jag ska åka dit bara för att ha varit där. För att avdramatisera det hela. Och nu har det alltså gått tre år och jag har inte tagit mig dit. Skit.
Till saken hör att den kyrkan inte har öppet när som helst och till helgen är jag på kurs och skulle inte kunna åka dit även om den vore öppen. Så alternativen just nu är få.
Det kommer säkert att gå bra. För det gjorde det när jag var på dop i den kyrkan där han begravdes. Men det känns ändå som att det här är snäppet värre. Det var VI. Det var vår framtid. Det var glädje, värme, vänskap och kärlek när den är som allra högst. Och nu ska jag dit. Inte för att sätta mig i bänken och insupa atmosfären och tända ett ljus. Utan för att sjunga. Hej och hå...jag hoppas sannerligen att han är där och låter mig sjunga sådär bra som han alltid tyckte att jag gjorde.
"Mycket ska man vara med om här i livet" - sa mamma igårkväll i telefonen när vi pratade om saken. Och det har hon rätt i. Mycket ska man genomleva...

Nu har vi köpt hus.

I varje fall vunnit budgivningen.

Uppdatering:
Så här ser det ut.

Chefen ringde för ett par timmar sedan för att berätta att man påträffat den saknade kollegan på huvudkontoret. Det tog ett par dagar innan slutlig identifiering var gjord så att sfären utanför familjen också kunde meddelas. Han hade valt att ta sitt liv genom att drunkna vid en av alla Stockholms kajer. Jag försökte hitta någon tidningsnotis om det hela på nätet, men har inte gjort det ännu. Det är väl inte alltid sådant är nyheter, helt enkelt. Min reaktion är att det är skönt att vi äntligen fått veta vad som hänt. Två och en halv vecka hann gå och för hans anhöriga måste det ha varit fruktansvärt. Det verkade så elakt att göra på det sättet, särskilt med tanke på den omtanke som han visade i arbetet med att skriva instruktioner till sina kollegor. Okej Petrus, du var en pain-in-the-ass många gånger, men vi är många som ändå kommer att minnas dig med värme.

Kan man bli så trött på sitt arbete att man går dit, bokstavligen städar bort sig och sedan bara försvinner? Kan man bli så trött på sitt arbete utan att också bli trött på livet och försvinna även från det?

Vi har en kollega på huvudkontoret som tycks ha gjort just det. Han som alltid haft en sådan oreda på sitt rum att han det sista halvåret även behövt ta till utrymmet i rummet bredvid. Han som skulle kunnat heta Petrus i sin egenskap av klippa, men lika gärna Proppen eller Petnoga i de fall det tog över och blev överdrivet långdraget. Denne Petrus har haft stor betydelse för mitt arbete och andra kollegor de senaste tre åren, så även på vårt kontor uppstod en chock när det i måndags uppdagades att han var borta, även om det geografiskt är en bit ifrån. Denne man tillbringade alldeles för många timmar på jobbet, både semestrar och helger kunde brytas av något viktigt, och i söndags var han där för sista gången. Jag skriver sista, för i min sinnevärld så har man tagit farväl när man skriver "hej då" på tavlan utanför sitt rum, har städat sitt skrivbord för första gången på tjugo år och skrivit instruktioner till nya ärenden och till och med kastat sina knäckebröd i matskåpet. Guldklockan efter 30 år i statlig tjänst lämnades kvar plus andra jobb-attiraljer. Han kommer inte tillbaks mer, men kommer vi någonsin att få veta vad som hände? Som en kollega sa: "Petrus är så oerhört intelligent, vi kommer aldrig att hitta honom, oavsett om det är Hawaii eller Himlen som är hans nuvarande destination." Jag är benägen att hålla med, men känner oerhörd sympati för hans familj. Han levde ensam såvitt vi vet, men besökte ofta sitt syskon när han var hos oss på vårt kontor.

På vårt jobb är detta nu ett personalärende, tills vidare antar jag att han har olovlig frånvaro. Krissamtal har ägt rum med hans närmaste kollegor, men det kommer att behövas i framtiden också, om vi inte får veta hans öde. Försvinnandet i sak är ett polisärende som hans familj har hand om. En del dagar är inte som andra.

Han hade ofta ojämnt humör och vi var ganska många som fick en och annan avhyvling, rättvis eller inte. Efter semestern upplevde dock folk honom som harmonisk - i backspegeln ett tydligt tecken på att en person "bestämt sig", men när det äger rum är alla bara lättade över att ha fått tillbaks en vanlig, glad och trevlig kollega...

OK - nu testar vi. Jag är inte helt säker på att allting fungerar optimalt och det kan hända att utseendet ändras framöver, men jag tror att de viktigaste funktionerna i alla fall fungerar. Vi testar och ser. Se till att maila mig eller lägg in kommentarer om ni ser konstigheter. Eller har åsikter i allra största allmänhet.

Som ni ser har jag rensat bort forum och recept. De användes så lite att jag tycker inte det var någon idé att ha det kvar. Skulle det dyka upp behov så går det att fixa till på nytt.

 Det är lite saker som fungerar annorlunda, jag får återkomma där. En sak i taget.

Pust! Det här var jobbigare än jag trodde!

Tillägg;
Tolkia - din kommentar försvann tyvärr när jag var tvungen att fixa lite till!!! Jag har dock fixat den felaktiga länken. Bra att den hittades.

Äntligen är det semester!! Jag har en dag mer än sambon som jobbar även idag. Men eftersom jag hade möjligheten tog jag ledigt även idag för att kunna fixa det sista för resan. Vi åker med nattfärjan från Trelleborg ikväll så det är bara att köra när sambon kommer hem.

Det känns väldigt bra! Vädret är inte toppen i Östterike just nu inom de områden vi ska till, men å andra sidan så vänder vädret ofta där nere. Och om det skulle vara dåligt väde överlever vi det också.Det sköna är att komma hemifrån. Då kopplar man av ordentligt. Men naturligtvis vill jag inte ha tre veckors ihållande regn, men en del regnande överlever jag helt OK.

Ni får ha det bra här under de här tre veckorna. Tillbaka i Sverige 12 augusti!

Det var ett tag sedan, den senaste månaden har varit tung studiemässigt och det har inte varit tal om några tallriksmetoder i mitt mentala tillstånd, men jag har klarat mig förvånansvärt bra ur det hela. Plus ett halvt kilo var det i fredags när jag vägde mig på sjukhuset och ett VG blev det på läsårets tredje 10-poängare, så jag kan inte vara annat än nöjd. Sedan har det varit annat också, bland annat fyllde jag 40 år i går och det firandet inleddes med "kalas"i lördags kväll hemma för knappt 30 personer. Alla fick plats och alla blev mätta, det blev riktigt lyckat. Vi hade medelhavstema på buffén, med filodegsknyten med salami och färskost, pizzabitar, lufttorkad skinka, pastasallad (färsk fylld pasta och många olika salladssorter) med fetaost (köpt i stor bit, det är mycket festligare med stora rejäla bitar än de färdigskivade tunna man också kan köpa). Vi hade beställt stora brytbröd på kondiset i byn och även lite frukt som melon, physalis och vindruvor serverades. Tårtorna hade jag hämtat på Tasty House i Helsingborg (googla och gå in på deras sida så kan ni tänka er ungefär) och det var en frukt tarte och en tiramisu. I söndags på den riktiga dagen hade jag upphämtningsheat för dem som inte kunde komma på lördagen, med kaffe och kaka, och då serverades en cheesecake från samma ställe. Har fortfarande stora bitar kvar i kylen... Nu ska jag till jobbet i morgon och sedan ska det väl vara slut med firandet ;O). Resten av veckan ska jag ägna mig åt en essä som ska lämnas in nästa måndag. Fredag väntar också bilbesiktning.

Tjihu - nu har vi fått våra nya bil. Och den är jättefin. Har kört runt lite idag bara för att prova lite. Roligt!

Vi har varit och snackat lite om att bygga hus också. Skall kika på ett par tomter och se vad vi tycker och efter det får vi bestämma oss. Det vore jättekul, men det blir inte billigt precis. Och jag fastnar bara för de lite dyrare husen när jag sitter och tittar. Konstigt! (inte) Och så gillar jag husen som egentligen är alldeles för stora för oss, men jag gillar ju gott om plats så jag kan inte låta bli. Vi får väl se hur det slutar det här.

För att vara lite tydligare så slutade alltså även länsbussarna gå så fort vi hade körts in till järnvägsstationen i stan, så den blev inte helt frivilligt, min vistelse där ;O).

Alltså, det är ju en vanlig dag i och för sig, men vädret har ju ställt till det här i Skåne, att säga annat vore fånigt. Och i dag var min jobbdag! Som ni kanske känner till så har jag tio mil till jobbet som jag tar per buss, tåg och till fots, men i dag tog resan nästan slut innan den börjat. Om den ändå hade det, fast å andra sidan, jag hade det trevligt ändå, efter omständigheterna.

Det är ju inte så att vi lever som strutsarna med huvudet i marken, mannen och jag visste mycket väl att gårdagens snöande och rykande - fykande som det heter här - skulle påverka dagens aktiviteter, men snöplogen utanför började redan 2, så när jag varit ute vid 5 och skottat fram brevlådan och uppfarten (tack gode Gud för min snösläde), så var ju den närmaste omgivningen okej och det är ju det som vi jämför världen med... Bussen var dock lite sen, förståeligt nog, och jag hade då redan börjat inse att jag faktiskt inte behövde gå till jobbet i dag, jag skulle kunna ta den dagen i morgon och plugga till min tenta i dag istället, men så kom bussen och jag tänkte att jag ändå kunde ta mig till stan och se om tågen behagade gå, annars fick jag väl ta bussen hem igen. Vi kom halvvägs, sedan var vi tvungna att stanna efter två personbilar som kört fast i drivorna och när hjälp så småningom anlände i form av en traktorförare med snöplogsblad, så var ju vi också hjälplöst fast.

Efter 1,5 timme kom vi vidare och alla utom en var ändå lugna och fina och insåg att det inte var något vi kunde göra åt saken, den enda som inte var det kunde inte riktigt släppa sin stress. Sedan kom vi till en hållplats där det stod en tjej som var glad som en lärka, så jag kunde inte låta bli att fråga henne vilken buss hon hade tänkt ta egentligen. "Den här" sa hon, "men min man väntade på 6-bussen". "Det här ÄR 6-bussen" svarade jag ;O). Hon skulle åkt halv åtta. Nåja, i stan fick vi besked om att alla tåg var inställda till 8 (vilket senare blev 12 och 15 och jag vet faktiskt inte läget nu, 19.20), och jag hade redan ringt en jobbarkompis och bett henne tala om att jag inte kom i dag, så jag gick till ett fik, tog en macka och en kopp the, sms:ade en kursare som bor granne med fiket (nästan), så hon kom ner, fikade med mig och vid 10 när biblioteket öppnade så gick vi dit och pluggade lite - som tur var hade jag med åtminstone en av mina böcker som jag hade tänkt gå igenom på tåget.

Mannen envisades ändå med att köra till ett möte i stan på morgonen, så jag lämnade meddelande till honom att jag ville ha lift hem, när det än var dags, så vid 12 ringde han och vi kunde lämna stan för vår by, en dryg mil därifrån. Ringde jobbet, fyra av femton var på plats, två hade i och för sig turligt nog sportlov just i dag, en kom överhuvudtaget inte ut, då det var en jättesnödriva utanför hennes dörr ;O). Så inte hade jag det så dåligt ändå. Sedan kom jag på att jag krånglat med mina extra tjänstledigheter, så jag byter ut den först tänkta morgondagen mot en av dagarna nästa vecka och så lever alla lyckliga i alla sina dagar efter det. Det gör vi ändå förresten, mannen har fått ny tjänst inom hemsjukvården och vår kompis har äntligen, efter tre år på ständiga vikariat, fått en fast tjänst som sjuksköterska i kommunen, så läget är ganska uppåt. Och jag åt semla i tisdags, när det nu ändå var fettisdag!

Idag är det alla hjärtans dag. Jag gillar inte fenomenet speciellt mycket. Visst är det trevligt när mamma och pappa skickar pengar till en vacker tulpanbukett och visst är det gosigt med snälla sms från vänner.

Det är inte helt enkelt att ta till sig hälsningarna på nåt vis ändå. För idag är ju liksom dagen man SKA höra av sig. Och alla dessa kedjemail och kedjesms som man måste skicka vidare för att "inte bli utan vänner eller att mina vänner ska tro att jag har glömt dom"... Jag svarar den som skickat det - med ett personligt sms. Men inte skickar jag nånsin iväg nåt till andra. Jag uppskattar INTE kedjebrev...om de inte är vansinnigt roliga. Jag har fått 7 olika mail där jag ska skicka recept till folk...suck...ett riktigt kedjebrev med listor på personer man ska skicka recept till. En rolig idé...men inte hur många som helst...

Äsch vad jag gnäller..det är väl klart att folk ska få uppmärksamma sina älsklingar, vänner, familjemedlemmar och andra. Det är aldrig fel med uppskattning och överraskningar. Men jag gillar bättre överraskningar när de är just det: Överraskningar. Det är det ju inte riktigt idag. Och jag tror dessutom att det odlas en hel del besvikelser och dåliga samveten runt om oss idag/ikväll. Hörde också idag att det är många unga som mår dåligt just den här dagen. På skolor och i vänskapskretsar pågår en slags "tävling" vem som får flest sms, blommor och röda hjärtan....en skola jag läste om hade gett alla ungar ledigt idag. Av just den anledningen...

Grodhulda 1.33 finns inte mer. Däremot uppgraderades hon över natten till version 1.34.
Vad det innebär i praktiken vet jag inte ännu - men eftersom jag numer hänvisar min ålder till att vara "tjugifjorton" så kan det tänkas att jag börjar anta vissa fjortisbeteenden... Som att: sova hela dagarna, fnittra hysteriskt, ha byxorna hängandes nere vid knäna, ha mössa dygnet runt, klistra fast hörlurar i öronen, se med halvöppna ögon, höja min telefonräkning, äta Mc Donalds, mumla nåt om moped, vara kär i fel person, ha pinsamma föräldrar..ja..listan är oändlig.
Jag får bli hur jag vill..bara jag inte vaknar upp imorgon med samma frisyr och kläder som när jag var fjortis på riktigt.

Ett blomsterbud kom idag från Snikony. Vackra tulpaner (mina första för säsongen!!) och mitt i buketten satt en liten söt ask med de gulligaste små praliner i. Hon är ju för go den där flickan!!

Jag lyckades förmå mig själv att ta vara på den här dagen på ett vettigt sätt. Den första tanken var att skita i alltihop och låtsas som att det var vilken trist tisdag som helst. Den vägen var lätt att välja imorse med illamående, mensvärk och allmänt dåligt mående. Men jag tycker ju om att fylla år egentligen. Jag tillhör INTE den kategorin som slutat fylla år för länge sen..jag har alltid vänner på middag nån lördag kring min födelsedag och jag säger INTE att jag inte vill ha några presenter. Jag kan ärligt säga att jag tycker det är hur roligt som helst. Jag skulle inte bli ledsen om jag inte fick nåt..det är inte det. Men jag vägrar bli sådär fånigt vuxen och "politiskt korrekt". Jag gillar födelsedagar, helt enkelt. Jag älskar att fira andra också. Köpa personliga saker, skicka blommor, göra egna kort och skicka söta sms..allt beroende på vem det är som fyller. Jag uppskattar mer att ge än att få. Så är det ju. Men ger man mig ett paket inslaget med nalle-omslagspapper - ja då kan det vara luft däri... :o) Jag kan bli exalterad över små saker - uppskattar oerhört mycket när man lagt ner en liten tanke. När gåvan är av vänskap och äkta känsla. Då är det som bäst.

Nå..till saken... Jag inledde dagen med att prata lite i telefon och titta på en film. Sov ett tag..innan jag hoppade in i duschen och gjorde mig i ordning. På Kvantum här hemma säljer de allt möjligt och jag hade bestämt att jag skulle köpa mig en present idag. Sagt och gjort..jag gick därifrån med två dvd-filmer som jag hittade på rea. Det gjorde mig gott. Åkte upp en trappa till Lindex och köpte några saker på halva reapriset. Inte heller fel.
Passerade caféet på vägen ut och hade tänkt köpa en semla. Men det fanns bara blandade kvar och det kände jag inte för...så det blev en blåbärsbakelse istället. Som jag ska äta om en liten stund. När jag ska sitta i min soffa...titta på tulpanerna...tänka på mina vänner som skickat goa sms och fundera ut hur jag ska hantera mitt nya liv som fjortis...

Älskling,

Jag överlever. Jag tar mig framåt. Jag tillåter mig att leva. Jag klarar mig.

men

Du får skynda dig hem nu - vi har en bröllopsdag att fira...

Fick bryta min rena kur för denna gång. Men jag kommer igen kanske redan fr.o.m imorgon.
Det hela började i fredags eller kanske redan i torsdags då den yngre sonen sa att han hade ont i magen det är väl inte konstigt då ett barn säger att de har ont i magen, jag åkte tidigt iväg på fredagen till jobbet min man ringer och säger att sonen stannar hemma från skolan för han har ännu magont inte så att han spyr och skiter men den är öm, vid tiotiden ringer sonen med gråten i rösten och säger att nu orkar han inte med det onda mer, då störtar jag iväg till bilen och åker hem som tur var så tog inte polisen mej skulle nog ha råkat ut för böter då, vi åkte iväg till hälsostationen och därifrån blev vi passade till sjukhuset, efter sen många undersökningar och prover så blev det tal om operation, hans ena testikel hade slått volt och fått knut på sej så blodflödet dit inte fungerade såsom det skall, en liten operation men ovissheten var inte rolig att leva med isynnerhet då det gäller sitt eget barn, man han tänka många tankar under dessa 7 timmar som vi fick vänta, därav bröt jag ju min rena kur igen, påsarna blev ju på jobbet och inte hade jag min shaker med mej heller, vi blev övernatten jag och sonen på sjukhuset kom på igen hur obekväma sängarna är där med sitt plast överallt tom dynan var försedd med plast, det blev inte många timmars sömn för min del, sonen däremot somna vid tolvtiden och sov till morgonen, idag blev vi utskrivna och han mår som tur är helt bra lite stramar såret förståss men inte mer än att han är ute och leker med kompisarna :-).

Imorgon är det hundskola och sen är det meningen att vi skall gå på matsch show fåse hur det går denna gång.

vägde mej idag då jag kom hem från sjukhuset och vågen stannade på 74kg jag är nöjd, ikväll har jag lovat mina små änglar att vi skall laga pizza och så skall det bli om en liten stund, sen skall vi bara njuta av att vi har varandra.

Ha det riktigt gott allihopa

Det går men det är inte så värst roligt, men att veta att man blir mindre i omfånget gör att man orkar köra ren kur, är lite sur på mej själv för att jag bröt den rena kuren men man är inte mer än mänsklig och så är livet, nu skall jag faktiskt försöka dra ren kur hela veckoslutet utan några sväverier hit eller dit annat än i vatten då i såfall, prövade lite kläder idag och av det blir man alltid lite glad isynnerhet då man gått ner lite och kläderna sitter en aning lösare.
Nästa veckas fredag är vi påväg till blueskväll och då blir det antagligen att bryta den rena kuren om jag nu inte kör vattenlinjen, på sätt och vis tycker jag att det är onödigt att bryta den för en öl mer än det kan jag ändå inte dricka om jag kört ren kur i flera dagar, men jag har inte beslutat mej hur jag gör ännu det är länge till den 15 än.

Kom just in från min promenad med hunden, vi gick inte den långa streckan trodde vi skulle råka ut för regn men det gjorde vi inte, min stegmätare visar på 7495 steg så än fattas det ca2500 steg så är jag uppe i 10 tusen.

Jag var till min konsulent igår köpte påsar för 2 veckor framöver nu hade hon skaffat sej tomatsoppan men hon gillade den inte alls varken kall eller varm... men jag fick en påse på prov av henne men jag har inte "vågat" pröva på den kanske imorgon undrar om den blir godare om man smaksätter den med basilika? vem vet det kanske blir en ny favorit, nåja mintchokladen kan den nog inte slå den är nog fortfarande min favorit.

Nu skall jag hoppa in i duschen och sen blir det tv resten av kvällen.

Helgen gick ju inte alls som jag ville att den skulle göra, fredagen gick helt ok och halva lördagen sen till kvällen får vi oväntade gäster som stapplar in med vin och räkor, ost och kex..... visst blev jag glad men nu var ju dilemmat stort jag kör ju ren kur och här har vi vin räkor ostar mm mm.
Så jag äter men i en liten mängd och det blir 2 vinglas för min del och en hel del vatten, men i trevligt sällskap det blev en superkväll i trevligt sällskap.
Söndagen var jag på hundskola med hunden sen hoppade den äldre sonen jag och hunden i bilen och vi åkte iväg till fotbollsmatsch till en annan stad, de blev oavgjort, pga av att jag visste att vi skulle åka iväg och det inte brukar finnas toaletter vid fotbollsbanorna som de spelar på så beslöt jag mej för att äta under söndagen valde dock bara proteiner.
Vägde mej imorse och vågen visade på 75,4kg så jag får vara helt nöjd med det pga att jag åt i två dagar och kanske gått upp dessa 2 vattenkilon. Nu kör jag igen ren kur och hoppas på en lugnare helg.
Skall besöka min konsulent idag efter jobbet köpa lite mer påsar blir väl för 2 veckor framåt och hoppas på att kunna köra rent nu.