Sent i säng igår kväll igen, varför jag istället för att fortsätta den uppåtgående pigghetstrenden (jag hade faktiskt lyckats kompensera lite för den extremt korta natten till måndagen) återigen är toktrött. Given att Handledare H jobbar idag, och vi måste diskutera avhandlingen är det inte optimalt, men just nu är jag för trött för att riktigt orka bry mig så mycket om den saken.

Livet präglas för närvarande av en allmän känsla av hopplöshet som nog inte bara beror på tröttheten. Det har visat sig svårare än jag trodde att leva upp till föresatserna att skriva ihop något vettigt till mötet på måndag - svårt nog att skriva ihop något överhuvudtaget, och adderar man vettighetsaspekten börjar svårighetsgraden närma sig det omöjliga. Något slags lista med punkter som jag tror att jag skulle kunna/vilja ta upp i kappan har jag knackat ned, men tanken på att dra den för handledarkadern inger mig ångest (och pinsamhetskänslor). Det är inte första gången jag tvingas reflektera över att avhandlingsprojektet är brett, spretigt och till sin karaktär explorativt (mycket går ut på att ”kolla hur det ser ut” med olika saker lite allmänt mer än att besvara konkreta forskningsfrågor), men det är första gången – eller kanske vi skall säga största gången – det är ett verkligt problem. Fejsa fakta: Jag sitter med en sjukt flummig grundidé, och det hela har med åren glidit mer och mer in på områden som jag uppriktigt sagt inte bara inte behärskar, utan har NOLL KOLL på utöver den man kan få medelst den på-ytan-skrapning som det ger att läsa forskningsartiklar och rapporter. Grundläggande kunskap: Null og niks. Jag skulle säga att det är en av anledningarna till att det manus vi just fick refuserat (Eller ”jag fick refuserat”; jag väljer medvetet att säga ”vi” för att dela på ansvaret, för även om jag vet att det är doktorandens roll att bära skulden när det går åt helvete så är jag trött på att göra det. Jag är inte säker på att jag rent principiellt tycker att det är ett riktigt OK system heller, för den delen.) var så oklart (skall jag sammanfatta granskarnas kritik mot manuskriptet med ett ord så är ”oklart” det ord jag väljer); jag hade helt enkelt inte tillräcklig kunskap för att a) se alla luckor b) fylla ut de luckor jag såg på ett bra sätt c) se när mina medförfattares tillika handledares sätt att fylla ut de luckor DE såg inte täckte hålen mer än att det fortfarande glipade. Det är oerhört otillfredsställande att se på sitt arbete och konstatera att något inte är bra, man vet inte vad, men något är inte bra, något hänger inte ihop, något är inte klart ... men eftersom man inte kan sätta fingret på vad det är, så kommer man inte på vad man skall göra åt det. Oerhört otillfredsställande. Och känslan av otillräcklighet beyond measure. Det dåliga samvetet gör sig givetvis också påmint: Man SKALL INTE ta på sig uppgifter man inte är vuxen, vad trodde jag egentligen, vem trodde jag egentligen att jag var? Alla andra som plöjt ner tid, energi och engagemang i projektet, mitt ansvar mot dem. Det sista (utan poängtingen av mitt personliga ansvar) ironiskt nog det argument jag använde när Institutet lades ned, och det var fråga huruvida projektet skulle drivas vidare överhuvudtaget. Nu kan jag undra hur dum jag egentligen var som inte tog chansen att bryta när den gavs mig (att bryta hade betytt en licentiatavhandling istället för en doktorsavhandling, inte att lägga ner rubbet med omedelbar verkan). Jag som inte har varit effektiv nog att bli färdig tidigare/ha mindre tidspanik nu (för att inte tala om att jag avslöjat mig som ett psykfall, vilket som jag förstått det inte var helt obvious för alla när jag började). Jag som inte har varit observant nog att se att hur flummigt projektet egentligen var och se till att det riktades/stramades upp. Jag som inte lärt mig nog för att behärska de områden inom vilka jag skriver bättre än vad jag gör (se konsekvensbeskrivning ovan). Jag som inte varit ... jamen vad fan, smart nog att komma på tillräckligt smarta saker, dra tillräckligt smarta slutsatser.

Efter en frustrerad dag på tema ovan en sejour på gymmet; även det tämligen otillfredsställande. Jag menar, rehab, hur kul är det. Träffade några av damerna i ”bastuklubben” i omklädningsrummet efteråt, de kom svettiga och slitna från sitt pass – där jag också brukade vara med för vad som nu känns som mycket länge sedan - och avundsjukan rev i mig (jag säger inte att det inte var trevligare att träffa dem än att inte göra det, för det var det, men jag blev jävligt avundsjuk i alla fall).

På vägen hem, som gick via ICA eftersom jag behövde köpa äpplen och tomater, trillade jag med huvudet före i godispåsen igen, för att sedan, när jag kom hem och packade in maten i kylskåpet, fortsätta med att trycka i mig mackor. Jag lyckades slänga godispåsen innan jag ätit upp allt, så det blev kanske inte mer än 1,5 hg (vilket är för mycket för en tjockis som borde banta, men inte så mycket för att vara en hetsätning), och jag lyckades stoppa mig och stänga skafferiet efter två mackor (om än med väldigt mycket Lätta på), så det var inte fråga om worst case ever-mängder, men ändå: Vad faaaaaaan? Jag hade t.o.m. medan jag höll på en stark känsla av att jag bara gjorde det för att jag typ tyckte synd om mig själv. Efteråt undrade jag, förbannad och besviken på mig själv, hur jag tänker när jag efter ages and ages av terapi fortfarande inte lyckas sluta att hantera allt som känns jobbigt med att ställa till det så att jag förutom allt det som redan innan är jobbigt också måste skämmas över mig själv. Hur patetisk kan man vara, liksom?

Återigen är jag avundsjuk på mina arbetskamrater som jobbar åt kliniken – de bedriver också forskning, men vid sidan av sin kliniska verksamhet. De gör något där det faktiskt HÄNDER något, de har patienter som kommer in dåliga och vandrar ut lite bättre, eller i alla fall med lite större kunskap om vad som kan vara problemet – de utför ett arbete som ur åtminstone en smal synvinkel är oberoende av vad utomstående tycker (jag är medveten om att alla bedöms i sitt arbete, att även kliniken är beroende av t.ex. vad anslagsgivare, verksamhetschefer och landstingspolitiker tycker, men INTE BARA och det är detta inte bara jag avundas). De kan se på sitt arbete och tro/veta att de gör ett bra jobb även om någon tycker att deras forskningsresultat är tveksamma eller att deras forskningsfält är flummigt. Det kan jag aldrig veta. Handledare, opponenter, redaktörer, sakkunniggranskare, anslagsgivare, etikkommittéer ... alla måste vara nöjda för att jag skall kunna anses ha inte bara gjort mitt jobb bra nog, utan gjort mitt jobb överhuvudtaget. Vissa dagar hatar jag det mer än andra.

Jobbig jävla röra nu, känns det som. Jag borde nog verkligen göra som jag blev rekommenderad och städa skrivbordet.