Det enda vettiga för gårdagens sömnbristdöda sill hade givetvis varit att gå och lägga sig tidigt, tidigt. Givetvis lyckades jag istället förskjuta dagen så att jag satt och käkade middag när jag typ hade bort gå och lägga mig. Givetvis läste jag sedan bra mycket längre än jag hade bort göra. Givetvis somnade jag sedan inte, först för att jag inte kunde andas (Jag lider sedan någon vecka av en konstig nästäppa; inte särskilt mycket snor, men hela näsan svullnar upp så fort jag hamnar i horisontalläge. Mina känslor inför att sova utan att kunna andas är om inte på den nivån att jag borde söka hjälp för dem, så åtminstone på gränsen till nojiga. I hate it. Undrar mycket om det är the pollenhelvete?) sedan för att jag inte kunde stänga av bandet med funderingar kring hur jag skall hinna få klart min avhandling, och mer akut, vad jag skall hitta på till handledarträffen nästa vecka och hur jag skall styra upp den. Jag har i vanliga fall uppfattningen att jag inte är typen som ligger och oroar sig för saker på nätterna (möjligen p.g.a. att jag som regel är så trött att jag somnar tämligen omedelbart) och känner mig on the verge of being ett psykfall när det inträffar (eller för den delen on the verge of being min mor och mormor, det oproportionerliga ältandet av den oproportionerliga orons mästare). Det finns många anledningar till att hata måndagar, här en anledning till att hata just denna måndag.

Hittade ett mail från Handledare H. i inkorgen när jag kom på jobbet där hon meddelade att hon skulle bli sen; det kändes som en lättnad, eftersom jag lovat att vara med och plandera spex till en kommande disputation tillsammans med ett par andra doktorander på insitutionen. Inte för att jag på allvar trot att hon skulle förbjuda mig att delta i sådana aktiviteter (hallå, liksom), men jag kände mig rätt glad över att slippa förklara varför jag inte hade tid att ägna mig åt whatever hon kunde tänkas vilja att jag skulle ägna mig åt en av de dagar hon är på plats. Det är inte utan att det känns lite som när jag mörkar saker för morsan för att slippa ta en ofruktbar diskussion (typ avstår från att nämna träningspass för att inte lägga i hennes ätstörningsångestskiva och trycka på play). Det känns en aning obehagligt att det har blivit på det här sättet, faktiskt (tämligen onödig upplysing eftersom det med största sannolikhet framgår av hur mycket jag ältar det) men nu är det som det är, och för tillfället är det live with it och hoppas att stormen lägger sig med tiden. Jag har uppriktigt sagt vare sig tid, plats eller energi åt vår under en polerad yta ruvande kontrovers just nu; de måste få gå till de mer konkreta saker som tar upp mina tankar när jag inte kan sova på nätterna:

1. Möte med handledaremenageriet nästa måndag för att diskutera avhandlingens upplägg och innehåll. Jag förväntas ha något att visa upp, oklart dock vad. Även (för mig) oklart vem som är in charge of mötet, Handledare H i egenskap av huvudhandledare, handledarmenageriet kollektivt eller jag (med att vara in charge menar jag primärt att hålla mötet rullande rent praktiskt). Jag skulle nog egentligen gärna se att det var jag (helt enkelt för att jag har något slags idé om hur jag vill ha det, och inte minst en idé om hur jag INTE vill ha det) men jag hyser en vag misstanke om att det nog råder viss diskrepans mellan ingående personers åsikter (erfarenheten bjuder alternativet att jag tycker att Handledare H överdramatiserar – det är en träff mellan doktoranden och handledarna, och inte ett seminarium eller en formell examination – och att Handledare H tycker att jag är nonchalant ... surprise, surprise).

2. Den 26:e maj är sista dagen att anhålla hos forskarutbildningsnämnden om att få disputera. Till anhållan skall bifogas ett abstract, och jag fattar för mitt liv inte hur jag skall ha skrivit ett abstract till den 26:e, inte ens med det i beräkningen att alla vet att det kommer att ha ändrats rejält när avhandlingen väl trycks. Det är INTE så många veckor kvar till den 26:e. Till anhållan skall även bifogas förslag på betygsnämnd bifogas, men det verkar svårt att få handledarparken att ta tummen ur arslet och ringa de tilltänkta.

3. Jag vet inte vad jag skall göra med data från det sista projektet. Vi har för få fall för att statistiken egentligen skall säga något (i vanlig ordning något vi borde ha tänkt på när vi planerade projektet; det är alltid lätt att säga efteråt hur man egentligen borde ha gjort), å andra sidan är det inte jättebra att göra något slags fallstudie på fem personer heller. Jag skulle behöva diskutera det med någon, men jag vet inte riktigt med vem. För samtliga tre punkter gäller att de väl egentligen helst borde ha varit klara igår. Samt att jag inte riktigt kan tillåta mig lyxen att drabas av panik, för gör jag det så är jag återigen fast i den välkända (ökända) situation där man blir stående paralyserad inför det enorma uppgiftsberget och inte lyckas ens börja med en enda. Jag skulle behöva vara cool, fokuserad och strategisk – typ allt som jag inte är. Det är kanske den mest problematiska punkten av alla.

(Senare:)

Så länge jag inte tänker på alla anledningar jag har att vara panikslagen så klarar jag mig någorlunda. En ännu inte alltför spattig Handledare H dyker upp frampå förmiddagen och tycker att vi skall gå igenom dagordningen för måndagen på fredag – DUM idé tänker jag (men jag säger det förstås inte), vis av erfarenheten, och föreslår torsdagen istället, för att ge mig själv lite spelrum för justeringar (Ja, jag vet, jag är doktorand och förväntas därför arbeta typ all min vakna tid, eller åtminstone på samma sätt helger och vardagar, men eftersom jag är lat begår jag etikettsbrottet att försöka undvika det om jag kan. Dessutom känns det som att i det här fallet är allt möjligt, inte minst att inget av det jag på egen hand totat ihop duger. Och då kommer jag att behöva både fredag, lördag och söndag.). Hon anmärker med viss förvåning i rösten att blodtrycket gått upp typ 20 mmHg, hon som alltid brukar ha så lågt att de undrar hur hon överhuvudtaget kan stå på benen. Wonder why, tänker jag (men jag säger det förstås inte).

Detta att dyngsluta och dyngsvettiga efter avslutat pass simultandäcka på en bänk i korridoren; luta huvudet bakåt mot den skabbiga vita väggen och andas ut. Tankspritt tugga på vattenflaskans munstyckskork; prata om vardagliga meningslösheter; om att kratta i trädgården, om vårdammets inverkan på nytvättade bilars utseende, om längtan efter en ännu avlägsen semester, om att köpa skor, jeans, plantor, byggmaterial, om att bränna skivor, om svårigheten i att maila brännarprogrammets support och förstå deras svar, om idiotprogram på TV, om vårdstrejken, utan att behöva fundera över motpartens alla möjliga tolkningar av det man säger, trygg i övertygelsen om att skulle man i oförstånd trampa i klaveret skulle man få veta det, och därtill bli given (minst) en chans att reparera skadan. O-b-e-s-v-ä-r-a-d-e (sökande ett substantiv till detta finner jag inget; finns det ett ord för detta oskattbara tillstånd, jag undrar?). Du och jag i vår lilla bubbla; femton minuter av tid utanför tiden, av liv utanför livet.