Hörde häromdagen i en P1-repris att SVT beslutat att direktsända Engla Juncosa-Höglunds begravning; det är säkert redan både sönderdiskuterat och sönderbloggat, men jag hade lyckats missa det. Det känns som om jag missat åtskilligt under de senaste två veckorna, innesluten i min handledningsångestbubbla. En journalist, givetvis inte från SVT (det måste, gissar jag när jag nu något senare läser några reaktioner på nätet, ha varit Göran Rosenberg) kallade beslutet ”djupt oroande” och attackerade av radion inbjuden SVT-företrädare rätt rejält. SVT-företrädaren gjorde sitt bästa för att försvara sig, men jag hade inte behövt vara på hans motståndares sida (vilket jag, som alla redan förstått, är till hundratio procent) för att känna igen ett totalt fiasko. Man pratade vitt och brett om ”publicistiskt intresse”, och mordets värde som symbol för ”den värnlöshet som barn och tonåringar lever med, också i miljöer som förefaller trygga och säkra”. Som yttersta försvar för beslutet anför man att det skulle vara föräldrarnas önskan - vem kan angripa ett sådant försvar; att neka sörjande föräldrar rätten till en jättemanifestation för sitt döda barn kan väl ingen med rudimentär empatisk förmåga göra? Hur kan ni kritisera oss, när we are such good guys, liksom?

Allvarligt talat, jag blir lite äcklad. Det enda jag budskap som nådde mig i SVT-företrädarens långa anförande var ”om vi inte sänder det här, kommer någon annan att göra det”. Kampen om tittarsiffrorna (d.v.s pengarna) har flyttat in i en ny arena. Istället för dokusåpornas traditionella fejkliv gör vi livet till en dokusåpa. Argumentet att Juncosa-Höglund är viktig som symbol för, som jag även citerade ovan, ”den värnlöshet som barn och tonåringar lever med, också i miljöer som förefaller trygga och säkra” ställer jag mig frågande inför. Med det argumentet borde man rimligtvis kunna rättfärdiga TV-sändning av varje i en tragisk, onödig olycka berövade livet barns begravning - men varje barn som mister livet på ett tragiskt och onödigt sätt (t.ex. i en bilolycka förorsakad av endera inblandade vuxnes rattfylla, ett i det supglada Sverige betydligt vanligare och betydligt mer svårdiskuterat problem än enstaka galna mördare) blir INTE en jättelösnummersäljare för kvällstidningarna och får INTE sin begravning sänd i TV. Oavsett föräldrarnas åsikt (det skall f.ö. ingen komma och säga till mig att detta skulle vara första gången som någon hör av sig till SVT med önskemål om vad som borde sändas). Var inte även dessa barn värnlösa och fick lida skada i en miljö som alla trott var trygg och säker. Alla barn som omkommer i olyckor i hemmet (det lär inte ha epidemiska proportioner, men de barn som omkommer hemma är alla gånger fler än de som blir tagna av daga av galna mördare), what about them? Om vi nu skall prata om risker i en förment trygg miljö. Om vi tycker att detta är alltför omöjliga jämförelser kan vi istället fråga oss varför detta mordfall är TV-mässigare än det relativt samtidiga fallet där två små barn mördades i Arboga? Min gissning, och jag tror inte att den är så dålig som den mindre cyniska delen av mig skulle vilja att den var, är att det inte är samma äckelfaktor på det sistnämnda mordet. Barnen är lika döda i bägge fallen, men en manlig pedofil (så beskrivs han åtminstone, jag är osäker om man har bevis för detta eller inte?) med minst ytterligare ett flickmord på sin meritlista (Kanske fler, vem vet? Spekulationerna haglar.) smäller helt enkelt högre än en galen kvinna. Ju äckligare desto bättre, precis som i TV-deckarna, där varje mord begås av en fullständigt förvriden sadist - till skillnad från i verkligheten, där de flesta mord är ... om det inte lät så bisarrt i sammanhanget skulle jag säga ”triviala”. Det är så SJUKT mycket vanligare att Svenne Banan slår ihjäl sin likaledes svenska fru Lotta Banan, än att Lotta bli inlåst i en liten cell under jord och torteras till döds av Hannibal Lecter; men i TV-världen är verkligheten en annan. Och vem vill ha den triviala verklighets-verkligheten när man blir erbjuden lite tvätt(o)äkta TV-verklighet?

Nej, ag tror inte en sekund på SVT:s goda vilja annat än mot den egna plånboken, och jag tycker att det är svårartat ovärdigt av dem att gömma sig bakom flickans familj - ”titta, de ville det själva, vi är bara snälla och uppfyller deras önskan”. Familjen Juncosa-Höglund, som det är överjävligt synd om just nu, det bestrider jag INTE, lär knappast vara de första av sorg svårt förvirrade personer (även den i vardagslag mest balanserade och kloka människa är förvirrad i ett läge som detta, annat vore omänskligt) med önskemålet att deras sista farväl till en älskad anhörig skall bli något utöver det vanliga. Att utnyttja det är så sjukt fult - jag fördömer det när det görs av Expressen, jag fördömer det och förvånas när det görs av SVT. Det är sällan jag drabbas av den ofta beskrivna känslan ”jag vill inte att mina skattepengar skall gå till ”, men nu gör jag det.

Sedan undrar jag också över snyftkedjebrevsfenomenet. Jag fick häromdagen i min mailbox ett litet ljus med gif-animerat fladdrande låga som jag uppmanades skicka vidare till alla jag känner ”till minne av Engla” och till ”stöd” för hennes familj. Avsändare någon på arbetsplatsen, mottagare samtliga på arbetsplatsen. Jag fattar ingenting. För vem, för vad? På vilket sätt stödjer detta den hårt drabbade familj, för vilkas skull jag verkligen hoppas att de har allt stöd de kan få från anhöriga, vänner och omgivning. Handlar det egentligen alls någonting om en sörjande familj, eller handlar det om kvällstidningsläsares försöka att hantera sin egen dödsångest?

Och, believe it or not, jag har faktiskt proffsord på att jag inte lider av någon sjuklig brist på empatisk förmåga.