Låg och läste igår kväll; "The well of shadows" av Juliet Marillier. När boken började ta slut (d.v.s. det var bara någon centimeter kvar; det är en rejäl tegelsten) kände jag att jag började bli lite väl trött. Tittade på klockan ovh den var - tadaa! - TIO I FEM. Jag hade läst hela (nästan) natten! Jättesmart. Not. Sov till tio, men är ändå som en död sill i kroppen, och de små grå känns mer som tapetklister än som aktiva hjärnceller. Hur dum kan man vara på en skala, och hur mycket kommer jag att få gjort en tapetklisterdag (jag behöver jobba och städa idag, men nu har jag just avslutat frukosten och klockan är över ett, så det lär ju bli som det blir med den saken).

Byxor i storlek 42 känns på gränsen till för tajta för att man skall våga gå ut i dem, men jag KAN knäppa dem, de innehåller tillräckligt mycket elastan för att man skall kunna anta att de kommer att gå ut sig, och jag intalar mig att expediten visste vad hon pratade om och försöker ignorera det faktum att jag tycker att jag ser ut som en stoppad korv (det är dock onekligen en fördel att slippa undra om det blivit hål i baken igen, sedan man lagade sist ...).