CP-ischias (pardon my french; dock räcker inte de vanliga invektiven för detta symptom from fucking hell) hela dagen; gick och tränade, hem med om möjligt ännu mer ischias än tidigare plus känningar av de eviga benhinnorna. Muntert. Jag trodde ett ögonblick att benhinnorna (eller vad det nu är; man tenderar ju att beskriva allt mellan knän och fotsula som "hälsenan" eller "behinnorna", men det kan diskuteras hur korrekt det egentligen är) hade lugnat sig mer permanent under denna min senaste ofrivilliga viloperiod, eftersom de inte hört av sig tidigare, trots två gympapass i veckan, men det var uppenbarligen bara en dosfråga. Man behöver väl i och för sig inte vara Einstein för att inse att förra helgens (den berömda "medlemshelgens") eskapader var lite för mycket för en kärring på rehab. Jag anar att jag lever på lånad tid; jag kör söndagspasset, sedan måste jag nog ta en vilovecka (gympavilovecka; så roligt att jag får vila från rehabträningen lär jag inte få ha) om jag inte skall krascha ihop innan jag hunnit hämta mig från förra kraschen. Att inte kunna styra sin egen fot var inte en så trevlig upplevelse att jag känner att jag vill göra om den i första taget. Förutom allt detta gnäll var det i vanlig ordning underbart att skutta runt med andra glada en timme (jag vet att det är ett egendomligt nöje, men det är något av det största nöje jag har, faktiskt, det hjälps inte). Den senaste tidens händelser gör denna min frizon dyrbarare än annars. Värdet av att ha ifrågasättandefria områden på kartan kan svårligen överskattas - förmågan att vara kritisk och ifrågasättande hyllas förvisso ofta, och jag är medveten om att det på många sätt är en god egenskap, men denna min medvetenhet till trots är jag ofantligt tacksam över att ha utrymmen där jag slipper vara måltavlan för fakultativ person med nyss nämnda goda egenskap. I synnerhet vad gäller det Behandlare B häromdagen kallade "min person". Åh lycka att bara få vara som man är, utan att veta att någon står bredvid med konservbrytaren i handen, färdig att vid tillfälle bryta upp burken för att undersöka om innehållet är till fyllest eller bör ersättas med någon mer gångbar konserv (alla som läst "De kanske lämpade" noterar min Hoeg-travesti; faktum är att jag är svag för hans sätt att uttrycka sig och just konservanalogin tycker jag är lysande).

Den tolfte är bokat tid för möte med hela handledarparken; tanken är väl, tror jag, att upplägget för avhandlingen skall diskuteras och att vi skall komma till något slags konsensus angående vad som egentligen skall stå i the famous kappa. Jag är lite osäker på vad jag - såsom varande den doktorand som vid tillfället skall vägas och mätas - förväntas ta med mig till mötet; något slags idéer om vad jag själv tycker borde ingå (eller vad jag skulle vilja skriva; med tanke på mitt aningen större intresse för hur människan fungerar och mitt aningen mindre intresse för hur tekniken gör det, anar jag att det inte kommer att vara riktigt samma saker) i kappan ser jag inte som något problem att åstadkomma; en fullständig disposition som jag också kommer att kunna hålla mig till (hur mycket kan inte hända på ett halvår?) ser jag som ett stort problem att åstadkomma. Något som samtliga djur i handledarmenageriet är nöjda med ser jag som en fullständig omöjlighet. Något som Handledare H är tillräcklig nöjd med för att inte ha nerverna på utsidan fram till dess att mötet är lyckligen avslutat (jag skriver "lyckligen" då jag faktiskt väntar mig att komma därfrån med livet i behåll; risken att någon skall sticka ned mig med en av cateringfirmans gafflar bedömer jag som obefintlig, t.o.m. om jag skulle framstå som den mest debila och oplanerade doktoranden i världshistorien) ser jag som en näst intill fullständig omöjlighet. Så näst intill att chansen att faktiskt lyckas med den är ungefär lika stor som nyss nämnda risk att bli nedstucken med en gaffel. Det finns dock en liten möjlighet att hon har sitt senaste klavertramp (läs övertramp) i tillräckligt färskt minne för att göra ett seriöst försök att dämpa sig, och till denna lilla möjlighet sätter jag mitt hopp.

Orkade inte städa när jag kom hem; behovet är skriande, och jag hade verkligen tänkt göra det, men jag orkade inte. Alltså inte "orkade inte" som i "iddes inte" (vilket blott alltför ofta är sant, då städning är typ det tråkigaste som finns) utan "orkade inte" som i "orkade inte", rent fysiskt. Det var ffs knappt att jag orkade släpa mig hem från gymmet, detta utan att ha kört slut på mig mer än andra fredagar (CP-ischias omöjliggör detta tämligen effektivt). Det har överhuvudtaget varit svårt att ta sig ur sängen om morgnarna den senaste tiden, även när jag inte legat och läst halva natten eller något annat osmart; utan att psykologisera alltför mycket vågar jag undra om inte den närmaste veckornas turbulens krävt sin kvinna både kroppsligt och själsligt (det faktum att jag börjat må diffust illa på morgnarna igen leder mig vidare i den riktningen; hej magkatarr ...). Ingen städning således. Vagt dåligt samvete (Duktiga Flickor håller rent omkring sig, som bekant; mamma påpekade också förra helgen att visst städbehov tycktes föreligga. Ironiskt nog hade jag f.ö. den gången städat dagen innan.), men inte tillräckligt för att få mig att lyfta arslet ur fåtöljen och göra något åt saken. En klar fördel med att bo själv är att den enda som lider om man eftersätter hemmet är man själv (och det krävs en hel del för att jag skall lida, I tell you). Ffs, jag har inte ens orkat släpa mig ut i köket och fixa mat. Det måste jag dock göra pronto, om inte hela Indiana Jones-filmen skall ha gått innan jag är färdig för middag framför TV:n.