Today was en tämligen flummig och improduktiv dag, och en punkt på dagens post it står nu på måndagens istället. Så var det med discplin, kontroll på livet et cetera, et cetera. Tänker dock inte ägna mig åt att slå mig i huvudet för det, eftersom jag äntligen karvat mig igenom den mer än centimetertjocka standard från Task Force of någon fucking sammanslutning av europeiska och nordamerikanska (jag hade lika gärna kunnat skriva "amerikanska" utan att förändra läsarens förståelse; hur blev det egentligen så?) kardiologer som jag gruvat mig för att överhuvudtaget påbörja - det tog längre tid än jag hade trott; som kunskap präglar göra har även min kunskap på det här området degenererat svårartat under de flertalet år jag inte haft användning för den. Särskilt (som jag antytt tidigare) vad gäller metodbiten; det känns som om det var nionhundra år sedan jag läste matte och inte nio. Autoregression, wtf, liksom? Det tekniska betraktar jag dessutom inte med ett spår av den försiktiga nyfikenhet och vilja att uppdatera mig som jag känner inför fysiologin (där mina kunskaper liksom på den tekniska sidan numera älmnar åtskilligt övrigt att önska); snarare än ett driv att lära mig mer känner jag en pinsam önskan att slippa lära mig mer än jag absolut måste, och ett vagt hopp om att min opponent i egenskap av medicinare inte skall ha något större intresse av den delen av saken hon heller. Det är lustigt att det är så oerhört mycket svårare att få sådant som inte intresserar en att fastna, och framför allt sitta kvar.

Gruppledaren/avdelningschefen på kliniken presenterade ett förslag till placering av oss som blir utan rum när ombyggnationerna om några veckor skall migrera från våningen inunder till den våning där jag sitter. Jag är placerad med en av doktoranderna, vilket förhoppningsvis kommer att fungera smärtfritt (Jag har svårt att tänka mig att jag skulle störa mig på henne; såsom uppväxt i en bullrig trebarnsfamilj rätt bra på att ignorera eventuella störfaktorer i omgivningen, dessutom verkar hon ytterst normal, så det är bara att hoppas att hon inte heller kommer att störa sig på mig. Jag vet inte vad jag kan tänkas ha för mig som man stör sig på, men något är det säkert.). I andanom tackar jag försynen för att hon inte placerade mig och Handledare H i samma rum (jag fick en känsla av att hon som är ansvarig för ombyggnationen från institutionens sida, och därmed egentligen även för vad som händer med mig under den, eftersom jag tillhör institutionen, även om jag sitter i klinikens korridor, tyckte att det skulle varit en toppenidé). Inte för att jag inte gillar Handledare H, men ... well, jag tror inte att det hade varit optimalt att göra oss till rumsgrannar, det tror jag inte.