Handledare H ringer på eftermiddagen och bokstavligt talat kvittrar i luren. Jag fattar ingenting. Bland allt annat surr uppfattar jag dock att hon pratat med El Chefo, och att han sagt ungefär ”Ni har ju tre arbeten klara och fem månader på er att få till ett sista manuskript och en kappa? Det kan väl för fan inte vara något problem?”. Samtalet avslutas med ett soligt ”då ses vi på måndag, då”, utan ett ord om vad jag/vi måste eller inte måste göra, vad jag måste kontrollera, vem jag måste ringa eller maila, vad vi måste gå igenom på måndag.

Oro, jag skulle kunna skriva en roman om oro, dess uttryck och dess effekter (inte minst i omgivningen). Nu har denna vecka i tur och ordning först Snälle Handledare SH, sedan El Chefo uttryckt tilltro till min förmåga att tota ihop en tillfredsställande avhandling utan att få ett fysiskt eller nervöst sammanbrott, och Handledare H kan andas ut, coola ned, slippa jaga mig med blåslampa. Gubbarna med de tunga titlarna har sagt sitt. Det är bra, eftersom det ger mig andrum och möjlighet att försöka ta kontroll över mitt liv både yrkesmässigt och privat (det är svårt att skaffa sig kontroll när man hela tiden skall parera en blåslampa) samtidigt som det är lite bittert att det skall behövas random uttalanden från gubbar med professorstitlar (som i ärlighetens namn ingen av dem har särskilt bra koll på vad jag håller på med, även om Snälle Handledare SH förvisso har koll på det senaste manuskriptet, i och med att det i stort sett var han och jag som skrev det) för att min huvudhandledare skall våga tro att jag kan räcka till. Jag menar, som jag nyss skrev, ingen av mina biträdande handledare har ju i ärlighetens namn särskilt bra koll på avhandlingsprojektet som helhet. Suck. Men, som sagt, jag gläder mig åt en (förmodligen tämligen kortvarig) respit och passar på att andas ut, fysiskt och mentalt, medan jag kan.

Jag luftade min frustration ohne MaBe över detta att jag regredierar till apstadiet ätbeteendemässigt så fort det krisar till sig, och därigenom bekräftar Handledare H:s uppfattning om att jag är för vek för att klara press. Behandlare B menade för sin del att det visserligen var dumt och påfrestande att hantera sin ångest på ett sätt som bara leder till mer ångest, men att det att rubbas ur sitt jämviktsläge av ett tämligen grovt påhopp på min person (hennes ordval) inte var detsamma som att inte klara press. Press, som man kan vänta sig att alla människor skall klara, var, ansåg hon, vad vi hade i mitt förhållande till min avhandling, i mitt förhållande till Handledare H hade vi något annat. Angående det att jag skulle få ett nervöst sammanbrott och klappa ihop p.g.a avhandlingsstress, psykfall som jag är, undrade hon varför det skulle inträffa - det hade ju inte inträffat tidigare? Förvisso hade jag under långa perioder mått väldigt dåligt, och säkert inte varit den mest högpresterande doktoranden på jorden, men något nervöst sammanbrott hade jag ju inte haft. Detta inte sagt som en fråga, utan som ett påstående. När hon säger det, vet jag att hon har rätt. Jag har inte haft något sammanbrott. Ångestattacker, kriser, dagar då jag knappt tagit mig ur sängen förvisso, men sammanbrott - nej. När hon säger det, vet jag också att jag inte är en osäkrad bomb som exploderar lite när som helst, slumpmässigt och utan förvarning. Förvisso har jag en kort stubin och en stor käft, men det är inte samma sak, och det är vare sig sjukt eller onormalt, även om det inte är egenskaper som kommer att generera Fredspriset. Jag vet det egentligen - ändå är det så lätt att rakt av köpa någon annans beskrivning av hur jag är (även när jag vet att den är given i affekt och alltså knappast det mest väl övervägda - eller för den delen objektiva eller ens sanningsenliga - omdöme ever givet). Hur bräcklig är inte bilden av jaget och personligheten. Och hur lätt är det inte, tänker jag vidare utifrån detta, att - ofta med ganska lite som grund - tilldela personer roller, och till rollen passande personligheter, och sedan se allt personen säger och gör i ljuset av den roll man tilldelat honom eller henne.

Ryggen och höften värker; jag var på gympa idag och trodde väl, baserat på hur det kändes förra veckan, att det skulle fungera bättre än det gjorde. Stor besvikelse när ryggen började grina redan på uppvärmningen, och än mer när fötter och underben - som ju annars varit rätt tysta sedan jag började träna igen - också hörde av sig (vad fan, skall det börja igen, liksom). Jag skall dock inte deppa ihop riktigt än; de senaste veckorna HAR varit slitsamma, inte minst för att jag haft så mycket ångest, varit så ledsen (för det har jag varit; fan, jag har fått mattan undanryckt under fötterna på mig, då är det NORMALT att bli ledsen) och fuckat så mycket med maten. Medlemsjippot på gymmet i helgen som var, då det blev pass tre dagar på raken var också hårt för den som normalt sett tränar två gympapass per vecka - även om återhämtningen hade varit optimal, vilket den, som förstås av beskrivningen ovan, långt ifrån varit. Förhoppningsvis kan jag rätta till det - tänkte ta en läsdag imorgon för att slippa traska till jobbet på första maj och sitta där ensam, och läsa referenser kan jag göra i horisontalläge om det verkar som om ryggen behöver det. Ligga på soffan och läsa, och promenera mellan varven - värsta ryggrehab.