Jag skriver listor över allt jag måste göra. Milslånga listor, eftersom jag prydligt delar upp dem i ämnesavsnitt (”Analyser”, ”Manus”, ”Kappa”osv.) och bryter ned varje sak jag måste göra i mikrobeståndsdelar: ”Rensa fil 1”, ”interpolera saknade värden i fil 1”, ”transformera fil 1”, ”rensa fil 2, ”interpolera saknade värden i fil 2”, ”transformera fil 2”, ”kontrollera normalfördelning efter transformering - inte ”förbered datafiler”. ”Lägga in enkätdata enkät 1, lägga in enkätdata enkät 2 ... lägga in enkätdata enkät 123456789 – inte ”lägga in enkätdata”. ”Skissa inledning”, ”skissa metod” - inte ”skriva det på manuskriptet som kan skrivas”. Innan jag går från jobbet på kvällen skriver jag på små gula post it-lappar vad jag skall göra dagen därpå – tre-fyra, kanske fem av de tusentals punkterna på mina milslånga listor, inte mer. Små, konkreta punkter (”rensa fil 1”, skicka påminnelse till försöksperson X), inget ospecifikt, svåravslutat, typ ”jobba med projekt Y” eller ”skriva på manus Z”. Små, konkreta punkter som kan betas av och strykas från någon av mina milslånga listor, så att samvetet när jag lämnar arbetsplatsen är lite lättare när jag kom.

Patetiska verkar de, mina post it-lappar, på denna avdelning befolkad av idel högpresterande supermänniskor, och jag skäms och känner mig missanpassad och undrar var den ävenså högpresterande studenten blev av, som fick så obegripligt mycket gjort (mindre obegripligt om man tar med i beräkningen att hon jobbade större delen av dygnets vakna timmar, utom när hon tränade – och detta var i en tid innan timslångt hängande i korridoren med intressanta människor efter träningspasset blev en del av livet att räkna med). Icke desto mindre fortsätter jag snitsla min livs- och yrkesbana med post it:s, ty det tycks mig oändligt mycket bättre att med små, små steg ta sig framåt än att stillastående våndas inför sjumilakliv.