Vad brinner jag för?
Varför gör jag så mycket jag inte vill?
Varför ägnar jag så mycket tid till ett jobb som tar så oerhört mycket mer än det ger?

Igår gick ett mail iväg till kommunen att jag står till förfogande vad beträffar arbete som t ex stödperson. Det är dags att ta tag i situationen och börja hitta hem. Hem dit där jag ska vara för att må bra. Och att må bra innebär inte att ha ångest och bli förbannad varvat med så stor irritation att jag får panik över att vara i min egen närhet. Att vara så trött på en situation så det kryper i skinnet och tankarna går till Falling Down.

En frustration så stor att saker omkring blir lidande. Saker jag verkligen VILL göra blir liggande för det finns ingen ork.

Men....jag har kommit till en punkt nu när det handlar om att leva eller överleva. Och det sistnämnda vill jag bara göra om det handlar om olyckor. I annat fall vill jag LEVA. Och det gör jag inte just nu. Jag har gett mig själv tid fram till början av hösten. Till dess ska jag ha lite mer koll på vad som är nästa steg för mig. Och som sagt...jag har redan börjat gå lite långsamt åt rätt håll.
Tidsbegränsningen gör att jag orkar ta mig hit varje dag. Det finns ett slut. Och en början på något nytt.