Lade mig ovanligt tidigt igår (för att vara jag, vill säga), och bara därför somnade jag inte förrän på småtimmarna. Delvis p.g.a. fysiska obehag – högerfoten har förstås börjat grina efter en dryg veckas peroneusparetiskt klampande, och snuvan börjar täppa till i samtliga huvudets hålrum även örats – men kanske mest för att jag mer eller mindre medvetet låg och ältade min nya krigsskada och dess konsekvenser. Även om orsaken till min peroneuspares skulle vara något annat än ett diskbråck – t.ex. att nerven helt enkelt kommit i kläm (tyvärr är väl det mest troliga att detta skett uppe vid nervroten i vilket fall som helst, och då är skillnaden mot ett diskbråck inte såååå stor) – kommer det att ta ett bra tag innan jag återfått normal känsel och funktion. Det betyder ganska lång tid innan jag är ”i slag” igen, för att inte tala om vad det kan komma att få för effekter för min redan innan ganska kassa högerfot (den grinar ju, som sagt, redan). Om det är ett diskbråck (vilket väl är tämligen troligt med tanke på utbredningen av känselstörningarna och det faktum att jag har jävligt ont i ryggen) pratar vi förmodligen längre tid än jag ens vill föreställa mig av såväl jävligt jobbigt med att ha ett skrivbordsjobb (p.g.a. ont när man sitter), frånvaro från träning och astråkig rehab. Detta innan jag är ens halvvägs genom den förra rehabperioden.

Allvarligt – nu har jag inom loppet av tre år haft fyra stressfrakturer (båda fotlederna, mellanfotsben i båda fötterna), en trochanterbursit, en obestämbar höftskada något mindre långvarig än bursiten (i motsatt höft) och ett diskbråck. Därtill diverse sekundärproblem i form av typ evigt ont i vadmuskulatur och fötter. Fattas bara knäna, så har jag väl pajat ungefär varenda kroppsdel nedanför midjan. Det kan inte vara ALLDELES normalt. Det ligger nära till hands att anta att tio år av malnutrition och tvångsmässig träning (läs: alldeles för mycket träning med alldeles för lite mat) nu tar ut sitt pris. Det faktum att jag rusade upp i vikt i en takt som antagligen gjorde att kroppen inte hann vänja sig vid den ökade belastningen lär inte ha gjort saken bättre (härefter alla mina underbensbesvär, t.ex). Vad jag undrar är hur det skall fortsätta? Nu är jag 32 år; kommer jag att fortsätta gå sönder våldsamt minst en gång per år i trettio år framåt? Kommer jag att fortsätta gå sönder våldsamt minst en gång per år så länge som jag envisas med att träna sådant jag tycker är roligt, men som innebär en rätt stor belastning (d.v.s. främst intensivgympa)? Kommer jag att bli tvungen att sluta träna, med undantag för typ styrketräning och balansboll, för att inte gå sönder hela tiden? Den diskussion jag nu för med mig själv har jag redan haft med mamma åtskilliga gånger, om än i något mer polariserad form (d.v.s. hon försöker övertyga mig om att jag måste sluta med gympan), och jag kan inte säga annat än att det känns i högsta grad obehagligt att tvingas föra den med sig själv. Jag vill ju gärna tro att det inte skall vara som jag just nu (när jag just fått en ny sak att vara ömsom orolig ömsom förbannad över) fruktar, att jag skall vara förvisad från gympagolvet för typ resten av mitt liv. Någonstans känns det som om jag MÅSTE tro att det inte är så om jag alls skall ha någon chans att komma tillbaka – jag menar, om jag inte hoppas, vem skall då hoppas åt mig (och att sluta hoppas känns som att ge spelet förlorat direkt).

Man kan fråga sig om det verkligen kan vara så viktigt med gympa? Om det hade varit något ”stort” som allmänt anses som ”uppslukande”, typ konst eller musik, men gympa? Och ändå är det som om jag vore rädd att något av det som är jag skulle dö om jag var tvungen att lägga ner det. Det som får existera i fred, synas, höras och accepteras, just där, men som ju inte har så stor plats (åtminstone inte när det syns och hörs) i min vardag. Där jag t.o.m. nästan, nästan, nästan uppskattas för just det som annars inte riktigt ... passar in. Jag är mer beroende av att ha ett ställe att gå till där jag är OK som jag är, där jag inte behöver bry mig om att jag inte är tillräckligt smart, inte kan tillräckligt mycket (alternativt bara kan mycket i fel ämnen), ine har tillräcklig social kompetens, inte är snygg nog, smal nog, artig och behaglig nog osv. osv. än jag någonsin trott att jag skulle bli. Jag har ett minne av att jag brukade vara stark och mig selv nok, men jag vet inte vad som hände med det?