Handledare H ringde på eftermiddagen; helt OK samtal tills ämnet post doc kom upp. Hon försöker lirka ur El Chefo, mannen med de tusen kontakterna, ett lämpligt postdocställe. Jag för min del är långt ifrån säker på att jag vill göra postdoc på något ställe som El Chefo kan tänkas hosta upp; han är väldigt mycket fysiker, och jag är väldigt lite av detsamma. Minsta gemensamma nämnare är numera, när vi inte ens jobbar på samma ställe, tämligen liten. Jag är f.ö. fortfarande inte säker på att jag vill göra post doc överhuvudtaget; inte miljoner mil bort på andra sidan jorden i alla fall. Jag vet att jag är jättekonstig, att det är ett "måste" för den som vil göra akademisk karriär (det där är faktiskt inte riktigt sant; men oavsett så har vi här även problemet att jag inte vet om jag vill göra någon akademisk karriär överhuvudtaget), att det är en chans och att jag borde vara tacksam ... och så tycker jag mest att det är jobbigt.Åh, Handledare H, mitt dåliga samvete. Jag vet att jag måste fundera på saken snart, men inte ÄN; just nu har jag nog med att skriva en avhandling, bearbeta mina ätstörningar och överleva ett potentiellt diskbråck.

Diskbråck, ja. Jag nämnde att produktionstakten var en smula nedsatt p.g.a. ont i ryggen. Handledare H identifierade, i egenskap av innehavare av ett diskbråck de luxe som aldrig blivit riktigt bra, snabbt mitt tillstånd, och hade tusen och en åsikter om vad jag borde göra och vem jag borde gå till (givetvis någon hon kände; det verkar inte finnas en instans i hela stan där inte mänskan känner någon). Jag nämnde att jag kontaktat min f.d. sjukgymnast (d.v.s. Tomten) och hoppades få en tid hos honom i nästa vecka (ja jävlar, jag finner inte ord för hur jag hoppas); hon menade att sjukgymnaster, det var ju ingenting; de GJORDE ju ingenting; klämde lite på en, drog lite i en, pratade en massa och gav en några övningar ... och sedan hände ingenting. Nej, jag skulle söka läkare, och jag skulle söka just den här läkaren, som ... blah, blah, blah. Hon menade ju väl, så jag höll tand för tunga och lät henne prata på, samtidigt som jag tänkte ungefär som tidigare, att jag i valet mellan någon jag vet är bra och ett oprövat kort nittionio gånger av hundra skulle välja den jag redan känner. Och att jag har mycket goda erfarenheter av sjukgymnaster och det största förtroende för deras kunskap och deras metoder (procenten ägg är de facto betydligt mindre bland de sjukgymnaster jag träffat än bland läkarna). Men jag hann börja känna mig väldigt trött innan hon var klar. Det var lite som den där gången när jag hade det som jobbigast med höften, och hon härjade om vart jag måste ringa och vad jag måste göra och vilka undersökningar jag måste begära, tills jag nästan började storgråta av pur uppgivenhet där jag satt. Det är en god sak att mena väl, men det är också en god sak att någon gång emellanåt försöka checka av hur ens ansträngningar tas emot. Man KAN gå över gränsen även när man menar väl.

Usch, jag fattar att jag låter hemsk, och jag känner mig hemsk som inte bara tycker att det är gulligt, utan också mellan varven ganska jobbigt. Men jag har väl en (delvis ryggrelaterad) lågvattenperiod just nu, helt enkelt.