Något mindre snor i hjärnan idag; det verkar vara på väg att flytta sig ut i näsan, och då blir dte ju som regel lättare att hantera. Klunkar hostmedicin som en kalv (inte gott) och önskar att det fanns någon lite starkare bromhexinlösning receptfritt. I takt med att förkylningen förbättras verkar dock ryggen försämras - idag har jag riktigt jävla ont. Dessutom verkar jag vara på väg att förvandlas till Neo i Matrix; det känns som om jag hade en sådan där sladd ut ur ryggen som han har, ungefär i den där gropen man kan ha ovanför rumpan (ja, om man har, så har man ju vanligtvis två, och så har även undertecknad, dock verkar det bara sticka ut en sladd ur den högra) och som om någon med jämna mellanrum drar i den, och sedan släpper. Det kanske är en gummibandsstum som sticker ut där? Vaknade flera gånger av detta i natt, vilket gör att koncentrationsförmågan för dagen inte bara hämmas av ryggsmärtan. Droppfot och gummiband i ryggen, halleluja. Jag vill så sjukt jävla panikmaila till Sjukgymnast-tomten på specialistkliniken i vars patientgrupp jag inte ingår osv. osv. och hoppas på att han helt enkelt är för dåligt på att säga nej för att förmå sig till att göra det - jag vet att jag borde ha något slags stolthet, men efter att ha gjort så pass många (och så pass krigiska) turer i vårdapparaten som jag har gjort har man fan inte mycket kvar av den varan, om man tror (eller hemskt gärna vill) att något skulle kunna funka.

Fuckade upp maten igår; kom hem sent efter att ha varit och simmat och sedan handlat, och tryckte i mig tre mackor med massor av pålägg (bl.a. sjuka mängder Lätta; jag fattar inte riktigt detta att jag äter så mycket sådant; nog för att jag tycker att det smakar bra som smörsubstitut, men jag har ju egentligen aldrig varit någon "smörmänniska"?) och en näve nötter i princip parallellt med att jag packade in maten i kylskåpet. Kände mig sjukt misslyckad sedan, och fick lägga mycket energi på att typ försöka sluta slå mig själv i huvudet och försöka övertyga mig om att det att ha misslyckats en gång (eller för den delen många gånger) inte är detsamma som att ha bevisat att man är misslyckad (om det går fram vad jag menar att det skulle vara för skillnad). Jag vet inte om jag lyckades så jävla bra med det, men jag åt i alla fall middag som vanligt och gjorde inget mer dumt. Så här i efterhand är det lätt att se att det förmodligen blev för mycket att vara dels ashungrig, dels orolig/nedstämd över rygg-och-fot-helvetet. Frågan är, nu när jag inte så sällan kan se vad som är problemet - hur går jag vidare från det? Det räcker ju inte med att se och förstå varför jag gör som jag gör, jag måste också hitta ett sätt att sluta göra det; hitta andra sätt att hantera det som är jobbigt (här oron över rygg-och-fot-helvetet) än att ÄTA. Mat löser ju inga andra problem än hunger (för mig skapar ju dessutom beteendet att använda mat som problemlösningsmetod fler problem än det löser).