Jag och morsan tillbringar ytterligare några timmar med att glo på konståkning. Det är så fräckt så det är inte sant; särskilt de fria programmen. Det franska paret som vann isdansen tillhör mina favoriter; lite plus för att jag gillar musiken (från filmen "Pianot"), men också för att de så läckert hade lagt in teckenspråksgrejor från filmen i "mellanpartierna". Grymt. Det var också läckert att se några som inte var typ fjorton år bland alla "ungdomar". Förutom den fysiska och artistiska prestationen är jag imponerad av dynamiken mellan parterna i paråkningen: Fatta vilken tillit det krävs för att låta sin partner typ lyfta en i fötterna och snurra en med huvudet nedåt, 10 cm från isen. Man är ju gaaaaanska rökt om han/hon skulle tappa greppet, liksom. Vidare älskar jag expertkommmentatorn, Filip Någonting. Det finns många f.d. elitidrottare som anlitas som kommentatorer trots att de inte alls är särskilt bra, men han ÄR bra. "Filips hoppskola" är guld, inte för att jag lyckats lära mig skilja på hoppen nu heller (annat än om det är två, tre eller fyra varv) men jag är åtminstone ett steg närmare. Det skall bli intressant att höra vad min f.d.-konståkar-arbetskamrat har att säga (skvaller, insatta kommentarer etc.) på tisdag.

Det ser oerhört läckert att kunna uttrycka något med kroppen på det där sättet; vore jag inte Kolossen poå Rhodos skulle jag vilja gtå lite mer danskurser; alltså solodanskurser och inte pardans/styrdans. Jazzdans eller Streetdance eller något. Det vore hur läckert som helst att lära sig lite sådant; lär man sig grunderna kan man ju sedan använda dem till annan musik, till att hitta på egna grejor osv. Men det lär förbli en dröm.