Jag börjar med att bekänna mina synder på matfronten, så att jag får det bortgjort. Torsdagen fortsatte jag i samma anda som den börjat, d.v.s. med att trycka i mig en massa godis på stan innan bussen gick. Smart? Nej. Välbefinnandeframkallande? Nejjjjjj. Ibland talar man ju om godis etc, som "soul food" (Handledare H säger alltid när det vankas fika på jobbet att "Det är väl inte så nyttigt förstås. Men det är nyttigt för själen!") men konsumerat på det här sättet är det nog det mest själsdödande som finns. Kände mig som en trasa mentalt när jag kom hem; dock lindrades detta något av att jag ju inte fick så mycket utrymme för egna tankar resten av kvällen, eftersom alla pratade med alla osv. (vi är en pratsam familj). Vlket får betraktas som tur. Jag gjorde heller inga fler dumheter den dagen. Igår började dagen bra, jag hade ett litet debacle med morsan om vad jag äter till frukost; i hennes värld MÅSTE man äta FIL på morgonen, annars är det ingen riktig - nyttig - frukost, och det är bara ohälsosamma och "dåliga" människor som äter mackor och kaffe. Jag spelade oberörd (jag har försökt förklara det där med att jag hetsätit fil så ofta att jag tappat lusten för det, men det verkar inte gå in) och fick som tur var eldunderstöd av farsan (som tycker att det är onödigt och ohyfsat att dissekera andras matvanor) och syrran (vars halva umgängeskrets äter mackor till grukost och inte verkar bli vare sig sjuka eller feta av det). Jag höll mig bra till efter middagen, då jag i ett obevakat ögonblick mulade i mig lite bröd och messmör (hur var det nu, jag skulle ju INTE INTE INTE vara ensam i köket, det här var dessutom ett solklart fall av att jag medvetet FIXADE så att jag var obevakad där). Hade hestötningssug hela kvällen, och samma sak som skett efter middagen upprepades vid halv elva-tiden. då åkte det dessutom ner fem chokladägg och lite annat. Kände mig (såklart) lagom misslyckad sedan (idiot, idiot, idiot). Med risk för att verka som om jag letar efter ursäkter har jag dock so far inte gjort någon king size-hetsätning här hemma, och idag är en ny dag. Inleddde med att äta ännu lite mer mackor till frukost, eller snarare mackor med lite bastantare pålägg - jag tror nämligen att mina urspårningar igår delvis berodde på att jag ätit lite under dagen, särskilt till middagen. Normalt sett är jag ju van att äta mycket grönsaker och frukt, och det blir ju mycket mindre av det här, delvis eftersom det inte äts mellanmål på samma sätt som hemma hos mig. Jag har en STARK känsla av att det försämrar min förmåga att stå emot skåpätarsuget rätt rejält. Mer mat idag, alltså, allt enligt principen "bättre äta än hetsäta" (vilket är SYNNERLIGEN sant, även om/när det skulle röra sig om exakt samma mändg föda/kalorier).

Mamma undrade när jag blir "avskriven" från Ätstörningsenheten; "Man får väl inte bara gå där år ut och år in?" Jag svarade att jag inte hade en aning, men att ingen sagt något om att kasta ut mig än i vart fall (det närmaste något sådant jag hört är väl det som sekreteraren sade när jag blev inskriven, angående att man måste komma på sina tider eller avboka dem, annars kunde man minsann ..." osv.; jag antar att ingen därefter ansett det nödvändigt att påpeka det igen, eftersom jag ju faktiskt kommer på mina tider och avbokar när jag inte kan). Diskussionen lämnade mig med en obehaglig känsla i maggropen. Jag gillar inte a) antydningarna om att det "inte händer något", att jag inte blir bra och normal någon gång osv. (jag får fortfarande ibland känslan av att vissa väntar sig att jag skall förvandlas till en lustigkurre modell Seinfeld när jag blir "frisk" eftersom "friska" människor skall vara glada lustigkurrar osv.) och b) att få min egen rädsla att bli utslängd för att jag är en "omotiverad" patient som inte förbättras i tillräckligt snabb takt påspädd (jag har nog med den som den är).

Givetvis också den eviga klockstriden. Jag har en pulsklocka, som jag även använder som armbandsur - en rätt våldsam historia i svart plast och vitmetall - inte för att den är så vacker, men för att jag tycker att den är lite tuff och för att den har ett stort symbolvärde för mig. Mamma HATAR den, och då menar jag verkligen HATAR. Och varje gång jag kommer hem startas stor diskussion om varför jag inte kan ha min fina klocka jag fick till min tjugofemårsdag utan måste ha den fula sportklockan osv. osv. i all evighet, och det slutar med quasi antydningar att jag gör det bara för att jag inte tycker om min mamma och därför inte vill ha klockan som hon gett mig osv. osv. (det kanske bör påpekas att jag även fått pulsklockan av henne, så det där argumentet håller inte riktigt). Min syn på saken är att vilken klocka jag väljer att ha på armen är min ensak, och att om mamma inte kan acceptera denna lilla skillnad i smak mellan mig och henne, då har hon något hon behöver jobba på. Det är ju liksom inte som att jag ser ut på ett sätt som får folk att vända sig om på stan, det handlar om ett ARMBANDSUR (min gissning är att de flesta inte ens tänker på vilken klocka jag har - möjligen för att ganska många som jag känner sjläva har liknande klockor). Men till slut börjar jag ju undra om jag är ogin? Borde jag vara en snäll dotter och gräva fram min andra klocka varje gång jag skall åka hem?