Styrde visserligen upp mitt ätbeteende igår, men spårade ur igen imorse när jag var och handlade. Åt kanske ett hekto godis innan jag återfick herraväldet över mig själv, kastade resten och gick hem. Borsta tänderna, tio djupa andetag och göra frukost - en ganska stor frukost TROTS mitt överintag av godis. Det var gott och förmodligen välbehövligt, men det var inte helt lätt att övertyga mig själv om just det sista. Faktum är att kompensationstänkandet, och kompensationsbeteendet som följer av det, är en av de saker som är absolut svårast att förändra, av de många saker som man som ätstörningspatient måste ta tag i. Jag vet, intellektuellt, att man inte kan leva på godis, vilket gör att man måste äta mat även om man ätit godis (beteendet att ersätta godis med mat kommer i de allra flesta fall att leda till gigantiska sug och förmodligen hetsätning senare, eftersom kroppen är "hungrig på näring" även om den inte är direkt hungrig på energi, och även om tanken försöker intala den att den fått vad den skall ha; man kan inte lura kroppen), jag vet att en påse godis för mycket inte gör att man omedelbart förvandlas till Barbapappa, och för den delen att en överhoppad måltid sällan innebär en besparing som motsvarar det överskott man fått sig via godiset, och definitivt inte någon besparing som direkt kommer att omedelbart göra en smalare, jag vet att en urspårning inte gör mig till en sämre människa och att ett välförtjänt tuktande av min urspårande organism inte gör mig till en bättre, jag vet att varje gång jag ägnar mig åt kompensationsbeteenden förstärker jag dessa, vilket gör att det kommer att bli ännu jobbigare och ta ännu längre tid att arbeta bort dem. Jag vet allt detta. Och jag är inte dum (förvisso dummare än jag skulle behöva vara, men inte i ordets rätta bemärkelse dum, det tror jag faktiskt inte). Ändå är det sjukt (vits, vits) svårt att verkligen göra som jag vet att jag borde göra - ifrågasätta kompensationstankarna och vägra kompensationsbeteendet. Sjukt svårt.

Oron för att jag skall tappa koncepterna när jag kommer hem blev naturligtvis ännu starkare av det här. Försöker andas djupt, insupa kaffets doft, iaktta de små, små sakerna och typ ta kontroll över nervsystemet igen (eller rättare sagt, låta den ena halvan av ANS ta över och brotta ner den andra, utan att blanda mig i och påverka matchen med hispiga tankar).

Fått ett SMS från Lilla Syster där hon uppmanar mig att ta med mitt oklippta linnetyg för att hon skall kunna hjälpa mig att klippa till en (medeltids-)särk. En ytterst obehaglig påminnelse om att jag måste ta tag i den ytterst obehagliga uppgiften att tala om för henne att jag inte kan följa med till Gotland i år, trots att jag lovat. Trots att jag lovat i flera år. Jag har helt enkelt inte tid om avhandlingen skall vara färdig för tryckning typ i september. Jag kanske har tid med en vecka på Gotland, men jag har inte tid med allt fixande av grejor runt omkring; sy saker, fixa skor, fixa filtar att sova i, fixa hushållsgrejor osv. Om det inte varit för att hon numera är en tvättäkta medeltidsnörd och bor i Nordrikes medeltidsläger under Visbyveckan hade jag kanske haft tid (då hade det ju inte varit lika noga med sovsaker, vad man dricker sitt te ur osv.), men som det är nu fattar jag inte hur jag skulle hinna. Men hur mycket ångest har jag inte över att behöva säga det till henne? Hjäääääääälp. :(

Apropå hjälp så kan jag idag lyfta högerfoten LITE bättre (ergo fortsätter jag stoppa i mig Pronaxen, då det verkar ha effekt), men jag går fortfarande väldigt konstigt. Jag hoppas att det inte syns så mycket att jag inte kan mörka det under helgen (jag vill inte ens tänka på vilket liv et blir om morsan får nys om saken).