Man kan ju tänka att om jag nu tycker att det är jobbigt när jag och Handledare H härjar om text och kommer ihop oss, så kunde jag väl bestämma mig för att bara hålla med och göra som hon säger. Men det är på något sätt också omöjligt. Det verkar f.ö. gå i perioder hur mycket jag bryr mig om att vi tjurar lite – för tillfället noterar jag att jag s.a.s. bryr mig mest akut, d.v.s. när det händer, men så här någon dag senare egentligen inte tänker på det (annat än när jag drog ett skämt om det för en annan, mer nybliven, doktorand, som just haft krakel med SIN handledare). Ibland är jag orolig för att min belle indifference är ett tecken på att jag håller på att förlora ambitionerna och förslappas alldeles, men om jag tänker förnuftigt på saken (dessa två saker äger av förklarliga skäl sällan rum samtidigt) går det dåligt ihop med att jag ju trots allt fortfarande gärna vill bli klar med min avhandling, vill att den skall vara en hyfsad avhandling och alltsomoftast är rädd att folk skall tycka (eller upptäcka) att jag är korkad. Enjoy it while it lasts, snart nog kommer ångesten tillbaka.

Träffade Snälle Handledare SH igår; han inledde med att typ ursäkta sig för att han gått fram över min text som en ångvält och undra om det var OK med mig. Wtf, det är ju hans jobb. Dessutom var det ju inte direkt så att texten inte blev sjuuuuukt mycket bättre av det (även om jag villigt erkänner att det kändes lite surt just när jag upptäckte hur lite som var kvar av det ursprungliga manuset). Vad som möjligen känns lite obehagligt är att jag skall stå som första namn (och sedan gå upp med) en text som någon annan skrivit så stora delar av (och förstås att han skall tycka att jag är ett stort pucko – ja, jag vet att jag ”inte borde” vara så upptagen av vad andra tycker om mig - baserat på den text jag (miss)lyckats åstadkomma på egen hand. Å andra sidan – manuset (hela projektet det baseras på, men framför allt inte nuvarande manus) LIGGER INTE inom mitt område, och då blir det som det blir. Inte bara för att jag brister i kunskap, utan även för att jag inte har ett språk för att tala om de resultat jag har, och vad jag faktiskt tycker mig se i dem. Jag tänkte under samtalets gång att jag borde ha utnyttjat Snälle Handledare SH mer under hela doktorandtiden; att jag helt enkelt borde ha tagit chansen att lära av honom på ett annat sätt än jag gjort. Både för att lära mig resonera om detta mitt biområde och för att just lära mig saker – han är en man med stora kunskaper och trevlig att diskutera med. Så ytterst störande när man p.g.a. avsaknad av språk reduceras till ”öh, va, ba, liksom”. Men det är så dags nu. Jag antar i och för sig att han haft fullt upp mig förutan (lite för fullt upp, tror jag faktiskt, baserat på ett och annat förfluget ord från hans hustru, som delar korridor och fikarum med mig), och jag har ju också haft det – jag antar helt enkelt att det blev som det blev för att det var som det var. Men så här efteråt kan jag, som sagt, tycka att det är synd. En annan effekt av det faktum att vi haft så (för) lite kontakt fram tills nu, är att vi egentligen inte känner varandra, vilket gör det ytterligare lite svårare att resonera (som om språkförbistringen inte vore nog). Omkring diskussionen om manuset pågår s.a.s. ett slags metadiskussion, som mest handlar om ”vem är du, vem är jag? Summa summarum hursomhelst bra input, och jag tycker att jag fick gehör för mina synpunkter på det han skrivit, så jag kanske lyckas göra texten till min vad det lider.

Åker hem på påsklov imorgon skärtorsdag. Det är som vanligt med blandade känslor – det skall bli roligt att träffa mina föräldrar och syrran, det kommer säkert också att bli jobbigt. Fem dagar är dock inte alltför många, om det skulle skita sig på något sätt. Jag är förstås lite orolig för att tappa kontrollen över vad jag stoppar i munnen - som jag brukar vara och som jag brukar göra. Strategier för att minimera antalet sådana tillfällen blir att

1. Äta mat (undvika hetsätning p.g.a. hunger)
2. Äta frukt/mellanmål (Man får och behöver mellanmål även om övriga mål skulle vara mer kaloririka än man egentligen behöver/skulle vilja. Dessutom hör detta nära samman med punkt 1. Äter man lite oftare än jättesällan är man inte lika ashungrig när man väl skall äta. Och jag får äta även om inte resten av familjen äter –trots att jag är en tjockis. Oavsett vad morsan råkar tycka ...)
3. Röra på mig (det måste jag ju i vilket fall som helst, för ryggen och höften).
4. Undvika att vara ensam så mycket, särskilt i köket.
5. Aktivera mig (det är svårt att äta samtidigt som man håller på med något annat).

Typ så. Och så försöka att inte känna mig så himla mycket som den misslyckade dottern, trots allt detta med att jag inte blev som jag borde osv.