Det är en småsak, men det händer att jag irriterar mig på att koppar med dekoration på insidan alltid har denna dekoration placerad så att man måste vara högerhänt för att se den. Ett bra exempel är den kopp jag just nu dricker kaffe ur; vit med blå ränder och texten ”du är underbar” i versaler på kantens insida (någon har säkert sett den på Duka; de hade tidigare en uppsjö sådana koppar med olika text). Jag köpte koppen i något slags desperat självpeppningsförsök, och det är väl därför jag stör mig på att jag (eftersom jag är vänsterhänt och därför helst håller koppen med vänster hand) inte ser texten ... dagens I-landsproblem. ;)

Det är idag mars sextonde dag, och även den sextonde dagen på raken som jag inte har hetsätit. Igår blev det på kvällskvisten några mackor jag hade kunnat vara utan, men att kalla det för hetsätning vore en överdrift över gränsen till det lögnaktiga. Jag skall inte uppehålla mig längre än nödvändigt vid det, eftersom jag (om man skall predicera utifrån erfarenhet) har en tendens att trilla dit och sabotera alltihop just när jag börjar konstatera att ”OMG, vad länge jag har klarat mig utan att hetsäta”. Jag har ingen bra teori om vad det beror på, men det går inte att komma ifrån att det verkar vara så det är. Den här gången har jag alltså medvetet försökt att inte tänka så mycket på hur jag ätit eller inte överhuvudtaget; att liksom bara flyta med strömmen och låta dagarna gå utan att s.a.s. doppa fötterna. Jag nämnde det för Behandlare B i tisdags, kanske delvis med ett outtalat hopp att hon skulle ha ett bra svar på varför (eller åtminstone en beskrivning av hur det brukar vara för andra som gjort samma resa som jag; jag är ju inte unik på ätstörningsfronten direkt). Det hade hon inte, eller om hon hade ett så fick jag det i alla fall inte. Istället fick jag frågan hur jag trodde att det påverkade mig att skriva matdagbok? Det var inte en fullt så enkel fråga som man skulle kunna tro. Å ena sidan är det bra, eftersom det tydliggör vad jag äter och hur (och vilka känslor som cirkulerat runt omkring inte minst; vissa dagar är det mer dagbok än mat), vilket i sin tur ofta gör det lättare att förstå varför jag spårar ur, när jag gör det. Det ger också lite större kontroll, tror jag - ibland är det lättare att låta bli att äta något jag inte borde (eller på ett sätt jag inte borde) eller för den delen att låta bli att LÅTA BLI att äta saker på ett sätt jag inte borde (typ smygbanta, kompensera etc.), liksom det kan vara lättare att äta när jag bör och behöver äta även om ”jag-är-en-tjockis-och-borde-sträva-efter-att-äta-så-lite-som-möjligt”-tankarna råkar vara högljudda. Typ övertyga mig i skrift: ”Det är jävligt svårt att äta nu, det känns som om jag inte borde, men jag gör det ändå.” Ytterligare en fördel är att saker jag ätit ”utanför marginalen” ofta ser mycket mindre ut när jag skriver ned dem än vad de verkar vara i mitt huvud - typ att skriva ”tio nötter, dumt” tar ganska effektivt udden av tankar i stil med ”åt en massa nötter, OMG, OMG, OMG”. När det gäller hetsätningen har det nästan ett slags biktfunktion. Jag märker en tydlig skillnad i hur jag känner mig Dagen Efter mellan dagar då jag redan samma dag skriver ned allt jag tryckt i mig och dagar jag lämnar det för att jag inte orkar ta tag i det. Det är liksom lättare att gå vidare dagen efter om jag ”gjort färdigt” och för mig själv erkänt precis hur illa det var och hur det fick mig att känna mig dagen innan, än om jag tar allt med mig över in i nästa dag. För att ta nackdelarna då (för ja, det finns nackdelar) så är kanske den största nackdelen att jag har utvecklat något slags beroende av matdagboken; det är som om jag trodde att om jag inte skrev upp allt vad jag åt en dag, så skulle jag per automatik balla ut och trycka i mig allt som kom i min väg. Jag vet inte i vilken utsträckning det faktiskt är så - samtidigt som det ju faktiskt inte är så att matdagboksskrivandet hindrar mig från att hetsäta (Det är ju bara att räkna antalet hetsätningar sedan jag påtvingat började skriva matdagbok, och det är säkert två år sedan. Det är många hetsätningar ...). Vidare skapar bokförandet en viss fixering - det är svårt att inte tänka väldigt mycket på vad man äter och hur mycket när man vet att man måste hålla koll så att man kan skriva ned det sedan. Inga problem när man äter matlådor man själv fixat till, men desto mer problem när man äter lunch eller middag ute. Den tid det tar och det micklande det innebär, att skriva ned allt man äter, alla dagar, är avsevärda i ett lite längre perspektiv, men snarare en olägenhet eller ett irritationsmoment än ett direkt problem.

Hursomhelst; Behandlare B tyckte att jag skulle överväga att dra ned på matdagboksskrivandet, med mer detaljerade analyser endast sådana dagar då det gått åt helvete. Jag kanske inte hade så stort behov av bokföring för att hålla vardagsrutinerna (frukost, lunch, middag, mellanmål etc.) längre, och min känsla av att kontrollen låg i matdagboken var, menade hon, en illusion. Att jag kanske upplever det som lättare att kontrollera mitt ätande om jag skriver upp allt jag äter, var inte detsamma som att kontrollen låg i dagboken; den som utövar kontrollen är jag, oavsett om jag utövar den med hjälp av en matdagbok eller inte. Ergo kanske det skulle vara en nyttig övning att prova att inte skriva matdagbok så noga och se vad som skulle hända. Skulle det innebära att jag tappar koncepterna totalt är det ju bara att ta ett steg tillbaka och börja detaljregistrera allt igen.

Allvarligt talat känns det jättekonstigt. Och inte så lite läskigt - jag menar, tänk OM det verkligen blir så att jag ballar ur totalt när jag inte måste registrera allt jag äter? Det vore avgjort ingen behaglig upplevelse. Å andra sidan förstår jag ju att jag inte kan hålla på med värsta detaljmatdagboken tills jag dör. Eller ja, visst kan jag göra det, men det är ju liksom meningen att jag skall bli så bra av behandlingen att jag inte skall behöva göra det. Det är ju liksom meningen att jag en dag skall knalla ut från Ätstörningsenheten i akt och mening att aldrig komma tillbaka (det känns som en ytterst avlägsen,ytterst osannolik dröm, men visst, jag skall inte låtsas som att jag inte har drömt den både en och två gånger). Men nog känns det konstigt.

F.ö. var jag på gympa idag igen. Ryggen protesterade visserligen våldsamt under uppvärmningen (den har protesterat mot betydligt lindrigare aktiviteter än så under dagen, skall gudarna veta), men gav sedan med sig, antingen det var uppvärmningen som gjorde den lite böjligare eller adrenalinskjutsen som blockerade smärtimpulserna (war analgesia eller vad det kallas). Idrottstjej I befann sig på nöjesresa och hade därför beställt vikarie - och det var förstås Stålis; det finns inte så många intensivgympaledare att välja på. Jag skulle inte säga att Idrottstjej I:s pass är lätta, för lätta eller inte intensivgympapass, men Stålis håller definitivt ett högre tempo (även om skillnaden säkert verkar större eftersom jag ännu inte varit på Idrottstjej I:s pass och vågat köra för fullt; en trovärdigare bedömning kommer väl när detta ägt rum). Efter de två första konditionslåtarna var det typ hjärtintensiven nästa (”HIVA direkt, vad kan jag hjälpa till med?”); konditionen är verkligen SÅ USEL. Å andra sidan är ökningen i livskvalitet det ger att kunna göra något konditionskrävande (särskilt då detta) i ett sådant tempo att den usla konditionen blir ett problem för stor för att ens kunna mätas. Jag är tillbaka; nu kan jag verkligen anse att jag är tillbaka, och inte bara ”testar för att se hur det går”. Visserligen långt ifrån min vanliga nivå, och visserligen även i tid väldigt långt från min vanliga nivå, men ändå. Lyckokicken räcker för att få mig att somna leende, och vakna leende dagen efter (när hände det annars senast?). Jag må vara allt annat än en träningssensualist (jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte är så förtjust i när det är jobbigt - det är helt enkelt ... ja, jobbigt), men just detta har jag på något mystiskt sätt kommit att älska av hela mitt latmaskshjärta. Det är så jävla roligt. DET ÄR SÅ JÄVLA ROLIGT.

Man märker f.ö. stor skillnad mellan olika gympagrupper (”grupp” i bemärkelsen ”samling personer som brukar gå på ett visst pass”); ”söndagsgruppen” är jämfört med ”fredagsgruppen” betydligt ... ”tillbakadragnare” känns som ett dåligt ord, men något åt det hållet. Diskretare. O-högljuddare. O-brökiga. Skillnaden blir än uppenbarare när det - som idag - är samma instruktör på de två pass man jämför, så att man verkligen jämför samma pass (och en jämförelse av hur olika deltagare reagerar på samma instruktör, det är inte oviktigt i sammanhanget, tror jag). Jag känner mig lätt som en noshörning - som jag tar väldigt mycket plats, kanske för mycket, och kanske borde tagga ner för att inte vara jobbig. Typ. Den tanken har nog aldrig ens föresvävat mig på fredagspassen, inte de senaste åren i alla fall (vi måste ju jämföra med mina platstagande, ”brökiga” år och inte med mina många år som fegis, klistrad mot gympasalsväggen). Det är ju lite lustigt att man känner sig som om man tar för mycket plats i en grupp på 25 deltagare men inte i en på 80 - rent faktiskt, praktiskt har man ju mycket mer plats per person i den mindre gruppen, när salen är lika stor - men icke desto mindre. Fast där ÄR några fler med tydliga noshörningstendenser (även om det i de flesta fallen rör sig om något mer graciösa noshörningar än min); överhuvudtaget känns det lite mer som ”vågar inte, men vill nog egentligen” än om ”vill inte”. Så jag skruvar inte ned alltför mycket (nu skall jag förresten inte få det att framstå som om jag är någon stjärna när det gäller att känna av och anpassa mig till stämningen i en grupp - största anledningen till att jag inte skruvar ned mer än jag gör är att jag inte kommer ihåg min föresats att göra det mer än typ tio minuter ... jag bör kanske också påpeka att det inte handlar om att skruva ned ansträngningsgraden; det går alldeles utmärkt att bli fullständigt knäckt utan att lattja en massa). Lustigt nog kommenterade Stålis just detta efter passet; uppenbarligen kan man även som instruktör behöva göra en avvägning av hur ”på” man skall vara för att vara lagom på för att peppa och pusha, men inte så på att man verkar övertänd och skrämmer livet ur folk. Eller ja, nog fattar jag att det är något som man som instruktör gör i högre eller lägre grad på varje pass, men det är sällan jag reflekterar över möjligheten att Stålis defaultläge typ inte skulle vara brutalopti i alla sammanhang (enligt den ofta ganska dåliga logiken ”det fungerar på mig, ergo borde det fungera på alla”). .