Gympa igår igen, och idag ... ryggen, ryggen. Stickigt ont och jävligt från bäckenkanten och ned (på höger sida, givetvis ...). Se där effekten av att kicka lite för mycket och lite för vilt uppåt/framåt (jag misstänker att det kan vara de muskler som håller emot i ryggen när bäckenet våldstippas bakåt på det sätt som ju sker om man sparkar foten upp över midjehöjd). Jag skulle dock inte vilja ha passet ogjort - ffs, jag lever ju fram mot fredagspassen; när det känns omotiverat och fetboring att gå till gymmet och kravla runt med balansbollen är det dem jag tänker på. Igår var det sjukt jobbigt; betydligt tyngre än förra gången, gissningsvis mest för att jag inte hade överraskningskicken ("Shiiiiiet, jag kan hoppa, jag kan hoppa?!") att rida på, men kanske också för att jag, eftersom jag nu visste att jag skulle hålla, brände på lite mer. Jag är, helt klart, ännu långt från tre pass i veckan (särskilt om man med "tre pass" menar "tre värstingpass"), men det känns som en bra början att åtminstone fixa fredagarna. Men behovet av att komma igång med vettig konditionsträning (simning så som jag utövar den är INTE konditionsträning) är skriande - HERREGUD, så fort jag tar slut. Det är ganska likt som när jag började träna igen efter min förra skadeperiod; man kunde tro att det skulle varit lite mindre illa efter två månader än efter fyra, men det verkar inte så? Tappet är kanske störst från början? Bara att hoppas på att en kortare viloperiod innebär om inte en mindre konditionsförlust så i alla fall en snabbare återtagning av sagda kondition.

Hursomhelst, det är underbart att ha åtminstone denna timme - eller låt oss säga "detta pass", för i det som är underbart att ha måste helt klart räknas in snacket i omklädningsrummet före passet och i bastun efter; oj, vad jag under min frånvaro har saknat även det. Och det verkar som om jag inte bara saknat, utan även varit saknad - förvisso känns det som att svårartat överdriva min egen betydelse, men ja, jag tycker faktiskt att det verkar som om jag varit saknad, både på passet och i omklädningsrummet. Inte bara bastuklubben kommenterar min återkomst på golvet, utan även folk jag inte hade en aning om att de överhuvudtaget visste att jag fanns - det kom fram en gubbe och undrade om jag hade varit skadad, eftersom jag inte synts till på så länge, och jag fick behärska mig för att inte låta chocken avspegla sig alltför mycket i mitt ansiktsuttryck. Wtf, jag har väl aldrig pratat med karln, vad jag vet? Man är, uppenbarligen, inte så osynlig som man tror (i det här sammanhanget har jag dock, märker jag, inget emot att inte vara osynlig - det är ju något av min inre exhibitionists lekplats). It's weird, but it's true. Och Stålis säger att "det blir så långt mellan gångerna" och det låter på henne som om hon tycker att det är synd (att jag saknar henne är iiiiiiiinte direkt någon nyhet, men att hon - som ju är aspoppis och allmänt omsvärmad - skulle sakna mig är ju inte lika givet).

Liksom förra veckan log jag när jag somnade, och ler jag fortfarande när jag vaknar lördagen efter.