ÄNTLIGEN (jag började just överväga att ringa honom och höra efter vad det var frågan om) fått manuset åter från Snälle Handledare SH. Jag bävar för att läsa igenom det ... eller ja, inte så hemskt kanske. Men när jag Vissa av hans kommentarer till mina kommentarer till texten (företrädesvis om sådant jag måste ta reda på, måste kolla upp med någon speciell person osv.) har jag svårt att inte dra på munnen åt hur handledare alltid tror att man är sjuuuuukt korkad. Jag menar, om jag skrivit ”Hur formulera? Kolla med Statistiker S!” och till detta får ”kolla med Statistiker S” så ... well, yeah.

Handledare H är på plats, och normalt brukar jag ju tycka att det är trevligt, men idag är det nästan så att jag önskar att hon hållit sig hemma, för hon är ... tja, vore det inte för att jag tyckte så grundmurat illa om uttrycket skulle jag säga ”sur”. En diffus, taggig air - orsak okänd, men när mina försök att skoja totalt och fullständigt kapsejsar på hennes missnöjes hav är det svårt att inte undra om det är jag som är problemet (Och att inte, i vanlig ordning, önska att hon i så fall kunde säga det rakt ut istället för att vara taggig och tro att jag skall fatta. Wtf, jag är ju ett socialt miffo, ingen hobbypsykolog, and she knows it.). Jag anar att vi kan ha en en gammal bekant, irritation över nonchiga doktorander, på besök. Eftersom jag inte anser mig vara nonchig – slarvig, disträ, ineffektiv, inte tillräckligt smart etc. etc., men inte nonchig – irriterar jag mig i min tur på att vara (i mina ögon, risken att jag, som den förmodat nonchiga doktoranden, förskönar sanningen är ju uppenbar) objekt för irritation.

Ännu en sådan dag åt vilken man helt enkelt inte kan göra mer än att vänta tills den är över.

- - -

En diskussion uppstod om hur man hanterar patienter under en transportsträcka (föranledd av det faktum att vi p.g.a. ombyggnationerna är utspridda lite överallt, varför det blir ovanligt mycket transporterande av patienter). Går man framför dem eller bredvid dem, pratar man eller pratar man inte osv.? (Som en side note så är min syn på saken – utifrån min vid det här laget rätt digra erfarenhet av att vara patient både för skoppsliga och själsliga besvär - är att man nog inte behöver bekymra sig så mycket för huruvida man beter sig ”rätt”, eftersom patienten i många fall är alldeles för fokuserad på hur han/hon själv skall bete sig för att vara ”rätt” för att göra några mer avancerade stilbedömningar.) Någon av sjukgymnasterna (jag tror att jag tidigare har påpekat att det jobbar påfallande många sjukgymnaster här, för att vara en avdelning som inte sysslar med sjukgymnastik) sade sig ha lite svårt med att ”gå framför och leda” p.g.a. viss sjukgymnastyrkesskada – som sjukgymnast är ju en del av undersökningen att iaktta patienten när vederbörande rör sig, och transportsträckan från väntrum till undersökningsrum/mottagningsrum blir därför en undersökning i sig, och man vill gärna gå så att man ser patienten utan att det blir alltför obvious att man granskar denne (eftersom man då riskerar att patienten mer eller mindre medvetet ändrar rörelsemönster, t.ex. ”skärper till sig”). Härpå följde sedan en initierad utläggning om att läsa människors kroppsspråk (något som sjukgymnaster från första början tränas i att göra, det ingår ju liksom i deras jobb). Det var intressant att höra henne lägga ut texten kring det där, för min personliga erfarenhet är att det finns få som iakttar en på det sätt som sjukgymnaster gör. Jag har tänkt på det förut, hur de granskar en på ett sätt som t.ex. läkarna sällan gör – visst, de undersöker en också, men jag har nog aldrig fått den där känslan av att bli granskad ur alla synvinklar, både fysiskt och mentalt som jag många gånger haft hos sjukgymnasten. ”Granska” är förresten inte rätt ord, det har ett för situationen främmande element av tillräckligt-bra-eller-inte-värdering, hellre då ”iaktta”. Eller varför inte, om vi skall varali te melodramatiska, behold. Tomten på Smärtmottagningen excellerade i detta; han hade ett sätt att se på en ur ögonvrån samtidigt som han pratade, som ingav en känslan av att vara iakttagen med något slags sjätte sinne. Eller möjligen av att han var en alien som tog in ens radiosignaler med några för en själv osynliga antenner. Till saken hör att det inte var obehagligt, även om det låter som om det borde vara det, och den spontana tanken när jag ser vad jag skriver, blir ”usch”. När jag gått hos honom några gånger och vi s.a.s. började kunna anse oss vara bekanta hände det att han skämtade om det där och uttryckligen föste mig framför sig genom korridorerna (tre våningar mellan väntrum och mottagning ger en icke föraktlig transportsträcka). Om jag tänker på de sjukgymnaster jag har som arbetskamrater så har de flesta onekligen ett sätt att iaktta människor som ... ja, jag skulle inte säga att det ”sticker ut”, men som inte alla har, helt enkelt. De har det inte alla ens själva, i alla fall inte i lika hög grad, men de flesta av dem har det. Intressant ur en introspektiv synvinkel är att jag, som har väldigt svårt med känslan av att vara granskad och lätt (förmodligen lite för lätt) känner mig ”vägd och befunnen för lätt” eller ”granskad och bortgjord” inte störs av det. Jag är medveten om att jag blir ”kollad”, men det stör, som sagt, inte, och jag tror att det har med just det sätt på vilket ”kollandet” sker (Det finns personer på avdelningen jag känner mig kollad av på ett jobbigt sätt också, det skall gudarna veta. De ingår dock inte i sjukgymnastkadern.). It’s interesting. De iakttar mig och nu iakttar jag dem (ibland roar det mig att iaktta folk – jag är ju en tämligen självcentrerad typ, men det händer att jag släpper betraktandet av mitt ego till förmån för betraktandet av någon annan, eller någon annans).