Hetsätit ett gäng husmansmackor, godis och en påse kanelbullar - häromdagen fick det passera, eftersom det inte var worst case-mängder, men det här VAR worst case-mängder (jag befarar att jag kommer att börja må fett illa innan morgonen; huvva). Återigen har vi bevisat för oss själva att vi är precis så freaky som vi önskade att vi inte vore.

Faaaaan.

Sent i säng igår kväll igen, varför jag istället för att fortsätta den uppåtgående pigghetstrenden (jag hade faktiskt lyckats kompensera lite för den extremt korta natten till måndagen) återigen är toktrött. Given att Handledare H jobbar idag, och vi måste diskutera avhandlingen är det inte optimalt, men just nu är jag för trött för att riktigt orka bry mig så mycket om den saken.

Livet präglas för närvarande av en allmän känsla av hopplöshet som nog inte bara beror på tröttheten. Det har visat sig svårare än jag trodde att leva upp till föresatserna att skriva ihop något vettigt till mötet på måndag - svårt nog att skriva ihop något överhuvudtaget, och adderar man vettighetsaspekten börjar svårighetsgraden närma sig det omöjliga. Något slags lista med punkter som jag tror att jag skulle kunna/vilja ta upp i kappan har jag knackat ned, men tanken på att dra den för handledarkadern inger mig ångest (och pinsamhetskänslor). Det är inte första gången jag tvingas reflektera över att avhandlingsprojektet är brett, spretigt och till sin karaktär explorativt (mycket går ut på att ”kolla hur det ser ut” med olika saker lite allmänt mer än att besvara konkreta forskningsfrågor), men det är första gången – eller kanske vi skall säga största gången – det är ett verkligt problem. Fejsa fakta: Jag sitter med en sjukt flummig grundidé, och det hela har med åren glidit mer och mer in på områden som jag uppriktigt sagt inte bara inte behärskar, utan har NOLL KOLL på utöver den man kan få medelst den på-ytan-skrapning som det ger att läsa forskningsartiklar och rapporter. Grundläggande kunskap: Null og niks. Jag skulle säga att det är en av anledningarna till att det manus vi just fick refuserat (Eller ”jag fick refuserat”; jag väljer medvetet att säga ”vi” för att dela på ansvaret, för även om jag vet att det är doktorandens roll att bära skulden när det går åt helvete så är jag trött på att göra det. Jag är inte säker på att jag rent principiellt tycker att det är ett riktigt OK system heller, för den delen.) var så oklart (skall jag sammanfatta granskarnas kritik mot manuskriptet med ett ord så är ”oklart” det ord jag väljer); jag hade helt enkelt inte tillräcklig kunskap för att a) se alla luckor b) fylla ut de luckor jag såg på ett bra sätt c) se när mina medförfattares tillika handledares sätt att fylla ut de luckor DE såg inte täckte hålen mer än att det fortfarande glipade. Det är oerhört otillfredsställande att se på sitt arbete och konstatera att något inte är bra, man vet inte vad, men något är inte bra, något hänger inte ihop, något är inte klart ... men eftersom man inte kan sätta fingret på vad det är, så kommer man inte på vad man skall göra åt det. Oerhört otillfredsställande. Och känslan av otillräcklighet beyond measure. Det dåliga samvetet gör sig givetvis också påmint: Man SKALL INTE ta på sig uppgifter man inte är vuxen, vad trodde jag egentligen, vem trodde jag egentligen att jag var? Alla andra som plöjt ner tid, energi och engagemang i projektet, mitt ansvar mot dem. Det sista (utan poängtingen av mitt personliga ansvar) ironiskt nog det argument jag använde när Institutet lades ned, och det var fråga huruvida projektet skulle drivas vidare överhuvudtaget. Nu kan jag undra hur dum jag egentligen var som inte tog chansen att bryta när den gavs mig (att bryta hade betytt en licentiatavhandling istället för en doktorsavhandling, inte att lägga ner rubbet med omedelbar verkan). Jag som inte har varit effektiv nog att bli färdig tidigare/ha mindre tidspanik nu (för att inte tala om att jag avslöjat mig som ett psykfall, vilket som jag förstått det inte var helt obvious för alla när jag började). Jag som inte har varit observant nog att se att hur flummigt projektet egentligen var och se till att det riktades/stramades upp. Jag som inte lärt mig nog för att behärska de områden inom vilka jag skriver bättre än vad jag gör (se konsekvensbeskrivning ovan). Jag som inte varit ... jamen vad fan, smart nog att komma på tillräckligt smarta saker, dra tillräckligt smarta slutsatser.

Efter en frustrerad dag på tema ovan en sejour på gymmet; även det tämligen otillfredsställande. Jag menar, rehab, hur kul är det. Träffade några av damerna i ”bastuklubben” i omklädningsrummet efteråt, de kom svettiga och slitna från sitt pass – där jag också brukade vara med för vad som nu känns som mycket länge sedan - och avundsjukan rev i mig (jag säger inte att det inte var trevligare att träffa dem än att inte göra det, för det var det, men jag blev jävligt avundsjuk i alla fall).

På vägen hem, som gick via ICA eftersom jag behövde köpa äpplen och tomater, trillade jag med huvudet före i godispåsen igen, för att sedan, när jag kom hem och packade in maten i kylskåpet, fortsätta med att trycka i mig mackor. Jag lyckades slänga godispåsen innan jag ätit upp allt, så det blev kanske inte mer än 1,5 hg (vilket är för mycket för en tjockis som borde banta, men inte så mycket för att vara en hetsätning), och jag lyckades stoppa mig och stänga skafferiet efter två mackor (om än med väldigt mycket Lätta på), så det var inte fråga om worst case ever-mängder, men ändå: Vad faaaaaaan? Jag hade t.o.m. medan jag höll på en stark känsla av att jag bara gjorde det för att jag typ tyckte synd om mig själv. Efteråt undrade jag, förbannad och besviken på mig själv, hur jag tänker när jag efter ages and ages av terapi fortfarande inte lyckas sluta att hantera allt som känns jobbigt med att ställa till det så att jag förutom allt det som redan innan är jobbigt också måste skämmas över mig själv. Hur patetisk kan man vara, liksom?

Återigen är jag avundsjuk på mina arbetskamrater som jobbar åt kliniken – de bedriver också forskning, men vid sidan av sin kliniska verksamhet. De gör något där det faktiskt HÄNDER något, de har patienter som kommer in dåliga och vandrar ut lite bättre, eller i alla fall med lite större kunskap om vad som kan vara problemet – de utför ett arbete som ur åtminstone en smal synvinkel är oberoende av vad utomstående tycker (jag är medveten om att alla bedöms i sitt arbete, att även kliniken är beroende av t.ex. vad anslagsgivare, verksamhetschefer och landstingspolitiker tycker, men INTE BARA och det är detta inte bara jag avundas). De kan se på sitt arbete och tro/veta att de gör ett bra jobb även om någon tycker att deras forskningsresultat är tveksamma eller att deras forskningsfält är flummigt. Det kan jag aldrig veta. Handledare, opponenter, redaktörer, sakkunniggranskare, anslagsgivare, etikkommittéer ... alla måste vara nöjda för att jag skall kunna anses ha inte bara gjort mitt jobb bra nog, utan gjort mitt jobb överhuvudtaget. Vissa dagar hatar jag det mer än andra.

Jobbig jävla röra nu, känns det som. Jag borde nog verkligen göra som jag blev rekommenderad och städa skrivbordet.

Jag är farligt nära att åter hamna i den där karusellen när jag bara snurrar runt. runt utan att få något gjort. Sågningen igår sänkte mig lite; det var ju liksom inte som om jag hade ett tidsschema som det var fysiskt möjligt att hålla redan innan det. Manuskriptet kommer att behöva en FET omarbetning. Det är väl i och för sig ingen katastrof (jag tror att jag lyckades övertyga Handledare H om detta i telefon idag), men misslyckandet underminerar något min redan bräckliga tro på att jag överhuvudtaget kan ro den här avhandlingsbåten i hamn. De fyra ingående arbetena förhåller sig till varandra ungefär som norr, söder, öster och väster (m.a.o. spretande i alla riktningar) och jag har för ögonblicketn ingen som helst jävla aning om hur jag skall sy ihop dem, utan stirrar mest på det blanka papperet, lika blank i skallen.

Dagens positiva är att den person Snälle Handledare SH sökt för betygskommittén tackat ja; det gav mig ett kort att spela ut mot Handledare H (jag har en manipulativ sida jag inte är stolt över, som jag på senaste tiden gjort vad man skulle kunna kalla mitt bästa för att odla) för att få henne att ta tumme ur och äntligen ringa till de andra. Hon ringde faktiskt också på stående fot tilll min favoritgubbe numero uno - och även han tackade ja, vilket jag inombords jublar över (han ÄR verkligen min favoritgubbe numero uno - alla andras favoritgubbe numero uno med, för den delen). Nog för att betygskommitténs uppgift är att strimla en, men det känns ofantligt mycket bättre att inte behöva vara skräckslagen på alla andra plan OCKSÅ. Åtminstone för oss som är, vad mamma kallade det, "lite känsliga för personligheter".

Inte så ont i ryggen när jag vaknade imorse (jämfört med gårdagen, som var en smärre helvetesvandring i smärtperspektivet sett) men ju längre dagen lider, desto högre klagar den (så här vid halv fyra är volymen på klagandet ansenlig). Jag tror att jag skall passa på att försöka få mig en ny skrivbordsstol i samband med ombyggnaden om några veckor.

Nej, hämta kaffe nu och sedan åter till det blanka papperet med en bön om en gudomlig ingivelse och en stor dos jävlar anamma.

"Är du farligt smaltjock?" undrar Aftonbladet (illustrerat av fyra magar som jag inte vet om jag vill kalla "smaltjock" någon av dem). Nej, det är jag inte, jag är tjocktjock.

Jaha, dagen börjar med en SÅGNING från tidskriften vi skickade in det senaste manuskriptet till. Även om jag visste att vi, för att använda Snälle Handledare SH:s ord, "sköt högt" är det ändå jääääääävligt knäckande. Inte minst för att jag a) inte vet vilken tidskrift vi då skall skicka den till; b) SO MUCH INTE behövde extrajobb (nu måste vi ju arbeta om skiten; det faktum att de inte är nöjda med de statistiska metoderna känns oroande, eftersom jag själv är oerhört dålig i statistik och därför är totalt beroende av andras kunskaper och val här); c) blir allvarligt oroad för möjligheterna att få in det fjärde manuskriptet någonstans, då det i mina ögon är betydligt svagare än det som vi just fått refuserat (jag klamrar mig fast vid det faktum att studier som innefattar en mätning av något slag oftast har ett litet försteg framför enkätstudier som ett sista halmstrå).

Blääääääääääähhhh.

(Något senare:)

OK, eftet att ha läst igenom kommentarer från referees är min högst ovetenskapliga personal opinion att den ena faktiskt (pinsamt nog) sätter fingret på svagheter, och framför allt OKLARHETER i arbetet som jag (och mina betydligt erfarnare handledare/medförfattare, kan man tycka, eller är jag en osjälvständig mespropp då?) borde ha tänkt på (Jag har en obehaglig känsla av att jag kommer att få ett antal "I told you so"-kommentarer från Handledare H - som jag i ärlighetens namn inte tycker att jag förtjänar, eftersom ingen av de svagheter som pekas ut är någon av de, f.ö. ytterst få, punkter som jag genomdrev mot hennes vilja, men som jag kommer att vara tvungen att svälja för husfriden (och för att det är sådant som doktorander får göra. Blir de inte alltför många så är det väl OK.) medan den andra mest ... jamen, mest är sur och gnäller. Det känns lite som om vederbörande redan från start bestämt sig för att hela grejen är hopplöst flum. Endast den ena (den sura) har klagomål på statistiken; det är bra, eftersom det antyder att det delvis kan vara en fråga om personlig åsikt (det säger visserligen inget om vems åsikt som är rätt - det kan mycket väl vara åsikten att vi använt helt åt helvete fel metoder - men det är alltid bättre att få på käften för något där det finns fler uppfattningar än en, än att få det för något som är solklart).

Svar från Snälle Handledare SH; han har tydligen precis fått ett annat manus refuserat från samma tidskrift i veckan. Det antyder kanske att det var ett dåligt val av tidskrift för det område som vi båda rör oss i.

En arbetskamrat (som jag f.ö., vilket jag tror att jag nämnt tidigare, snart kommer att få dela rum med temporärt) disputerar i slutet av maj. Avhandlingen kom från tryckeriet idag, och alla har fått sitt exemplar, med (åtminstone i de allra flesta fall, skulle jag tro) bifogad inbjudan till disputationsfesten (jag övervägde att inte gå, men sedan råkade jag ju bli indragen i den här spexhistorien, damn, nu måste jag rita en jävla kasperdocka föreställande en av hennes handledare, gah!). På försättsbladet i min står "Till Tolkia. Det är BRA att bli arg när det behövs!"

Jag förmodar att vissa skulle påpeka att man aldrig behöver bli arg, men jag tyckte att det var en ganska rolig kommentar (avsändaren är själv en rätt temperamentsfull dam).

Det enda vettiga för gårdagens sömnbristdöda sill hade givetvis varit att gå och lägga sig tidigt, tidigt. Givetvis lyckades jag istället förskjuta dagen så att jag satt och käkade middag när jag typ hade bort gå och lägga mig. Givetvis läste jag sedan bra mycket längre än jag hade bort göra. Givetvis somnade jag sedan inte, först för att jag inte kunde andas (Jag lider sedan någon vecka av en konstig nästäppa; inte särskilt mycket snor, men hela näsan svullnar upp så fort jag hamnar i horisontalläge. Mina känslor inför att sova utan att kunna andas är om inte på den nivån att jag borde söka hjälp för dem, så åtminstone på gränsen till nojiga. I hate it. Undrar mycket om det är the pollenhelvete?) sedan för att jag inte kunde stänga av bandet med funderingar kring hur jag skall hinna få klart min avhandling, och mer akut, vad jag skall hitta på till handledarträffen nästa vecka och hur jag skall styra upp den. Jag har i vanliga fall uppfattningen att jag inte är typen som ligger och oroar sig för saker på nätterna (möjligen p.g.a. att jag som regel är så trött att jag somnar tämligen omedelbart) och känner mig on the verge of being ett psykfall när det inträffar (eller för den delen on the verge of being min mor och mormor, det oproportionerliga ältandet av den oproportionerliga orons mästare). Det finns många anledningar till att hata måndagar, här en anledning till att hata just denna måndag.

Hittade ett mail från Handledare H. i inkorgen när jag kom på jobbet där hon meddelade att hon skulle bli sen; det kändes som en lättnad, eftersom jag lovat att vara med och plandera spex till en kommande disputation tillsammans med ett par andra doktorander på insitutionen. Inte för att jag på allvar trot att hon skulle förbjuda mig att delta i sådana aktiviteter (hallå, liksom), men jag kände mig rätt glad över att slippa förklara varför jag inte hade tid att ägna mig åt whatever hon kunde tänkas vilja att jag skulle ägna mig åt en av de dagar hon är på plats. Det är inte utan att det känns lite som när jag mörkar saker för morsan för att slippa ta en ofruktbar diskussion (typ avstår från att nämna träningspass för att inte lägga i hennes ätstörningsångestskiva och trycka på play). Det känns en aning obehagligt att det har blivit på det här sättet, faktiskt (tämligen onödig upplysing eftersom det med största sannolikhet framgår av hur mycket jag ältar det) men nu är det som det är, och för tillfället är det live with it och hoppas att stormen lägger sig med tiden. Jag har uppriktigt sagt vare sig tid, plats eller energi åt vår under en polerad yta ruvande kontrovers just nu; de måste få gå till de mer konkreta saker som tar upp mina tankar när jag inte kan sova på nätterna:

1. Möte med handledaremenageriet nästa måndag för att diskutera avhandlingens upplägg och innehåll. Jag förväntas ha något att visa upp, oklart dock vad. Även (för mig) oklart vem som är in charge of mötet, Handledare H i egenskap av huvudhandledare, handledarmenageriet kollektivt eller jag (med att vara in charge menar jag primärt att hålla mötet rullande rent praktiskt). Jag skulle nog egentligen gärna se att det var jag (helt enkelt för att jag har något slags idé om hur jag vill ha det, och inte minst en idé om hur jag INTE vill ha det) men jag hyser en vag misstanke om att det nog råder viss diskrepans mellan ingående personers åsikter (erfarenheten bjuder alternativet att jag tycker att Handledare H överdramatiserar – det är en träff mellan doktoranden och handledarna, och inte ett seminarium eller en formell examination – och att Handledare H tycker att jag är nonchalant ... surprise, surprise).

2. Den 26:e maj är sista dagen att anhålla hos forskarutbildningsnämnden om att få disputera. Till anhållan skall bifogas ett abstract, och jag fattar för mitt liv inte hur jag skall ha skrivit ett abstract till den 26:e, inte ens med det i beräkningen att alla vet att det kommer att ha ändrats rejält när avhandlingen väl trycks. Det är INTE så många veckor kvar till den 26:e. Till anhållan skall även bifogas förslag på betygsnämnd bifogas, men det verkar svårt att få handledarparken att ta tummen ur arslet och ringa de tilltänkta.

3. Jag vet inte vad jag skall göra med data från det sista projektet. Vi har för få fall för att statistiken egentligen skall säga något (i vanlig ordning något vi borde ha tänkt på när vi planerade projektet; det är alltid lätt att säga efteråt hur man egentligen borde ha gjort), å andra sidan är det inte jättebra att göra något slags fallstudie på fem personer heller. Jag skulle behöva diskutera det med någon, men jag vet inte riktigt med vem. För samtliga tre punkter gäller att de väl egentligen helst borde ha varit klara igår. Samt att jag inte riktigt kan tillåta mig lyxen att drabas av panik, för gör jag det så är jag återigen fast i den välkända (ökända) situation där man blir stående paralyserad inför det enorma uppgiftsberget och inte lyckas ens börja med en enda. Jag skulle behöva vara cool, fokuserad och strategisk – typ allt som jag inte är. Det är kanske den mest problematiska punkten av alla.

(Senare:)

Så länge jag inte tänker på alla anledningar jag har att vara panikslagen så klarar jag mig någorlunda. En ännu inte alltför spattig Handledare H dyker upp frampå förmiddagen och tycker att vi skall gå igenom dagordningen för måndagen på fredag – DUM idé tänker jag (men jag säger det förstås inte), vis av erfarenheten, och föreslår torsdagen istället, för att ge mig själv lite spelrum för justeringar (Ja, jag vet, jag är doktorand och förväntas därför arbeta typ all min vakna tid, eller åtminstone på samma sätt helger och vardagar, men eftersom jag är lat begår jag etikettsbrottet att försöka undvika det om jag kan. Dessutom känns det som att i det här fallet är allt möjligt, inte minst att inget av det jag på egen hand totat ihop duger. Och då kommer jag att behöva både fredag, lördag och söndag.). Hon anmärker med viss förvåning i rösten att blodtrycket gått upp typ 20 mmHg, hon som alltid brukar ha så lågt att de undrar hur hon överhuvudtaget kan stå på benen. Wonder why, tänker jag (men jag säger det förstås inte).

Detta att dyngsluta och dyngsvettiga efter avslutat pass simultandäcka på en bänk i korridoren; luta huvudet bakåt mot den skabbiga vita väggen och andas ut. Tankspritt tugga på vattenflaskans munstyckskork; prata om vardagliga meningslösheter; om att kratta i trädgården, om vårdammets inverkan på nytvättade bilars utseende, om längtan efter en ännu avlägsen semester, om att köpa skor, jeans, plantor, byggmaterial, om att bränna skivor, om svårigheten i att maila brännarprogrammets support och förstå deras svar, om idiotprogram på TV, om vårdstrejken, utan att behöva fundera över motpartens alla möjliga tolkningar av det man säger, trygg i övertygelsen om att skulle man i oförstånd trampa i klaveret skulle man få veta det, och därtill bli given (minst) en chans att reparera skadan. O-b-e-s-v-ä-r-a-d-e (sökande ett substantiv till detta finner jag inget; finns det ett ord för detta oskattbara tillstånd, jag undrar?). Du och jag i vår lilla bubbla; femton minuter av tid utanför tiden, av liv utanför livet.

Hörde häromdagen i en P1-repris att SVT beslutat att direktsända Engla Juncosa-Höglunds begravning; det är säkert redan både sönderdiskuterat och sönderbloggat, men jag hade lyckats missa det. Det känns som om jag missat åtskilligt under de senaste två veckorna, innesluten i min handledningsångestbubbla. En journalist, givetvis inte från SVT (det måste, gissar jag när jag nu något senare läser några reaktioner på nätet, ha varit Göran Rosenberg) kallade beslutet ”djupt oroande” och attackerade av radion inbjuden SVT-företrädare rätt rejält. SVT-företrädaren gjorde sitt bästa för att försvara sig, men jag hade inte behövt vara på hans motståndares sida (vilket jag, som alla redan förstått, är till hundratio procent) för att känna igen ett totalt fiasko. Man pratade vitt och brett om ”publicistiskt intresse”, och mordets värde som symbol för ”den värnlöshet som barn och tonåringar lever med, också i miljöer som förefaller trygga och säkra”. Som yttersta försvar för beslutet anför man att det skulle vara föräldrarnas önskan - vem kan angripa ett sådant försvar; att neka sörjande föräldrar rätten till en jättemanifestation för sitt döda barn kan väl ingen med rudimentär empatisk förmåga göra? Hur kan ni kritisera oss, när we are such good guys, liksom?

Allvarligt talat, jag blir lite äcklad. Det enda jag budskap som nådde mig i SVT-företrädarens långa anförande var ”om vi inte sänder det här, kommer någon annan att göra det”. Kampen om tittarsiffrorna (d.v.s pengarna) har flyttat in i en ny arena. Istället för dokusåpornas traditionella fejkliv gör vi livet till en dokusåpa. Argumentet att Juncosa-Höglund är viktig som symbol för, som jag även citerade ovan, ”den värnlöshet som barn och tonåringar lever med, också i miljöer som förefaller trygga och säkra” ställer jag mig frågande inför. Med det argumentet borde man rimligtvis kunna rättfärdiga TV-sändning av varje i en tragisk, onödig olycka berövade livet barns begravning - men varje barn som mister livet på ett tragiskt och onödigt sätt (t.ex. i en bilolycka förorsakad av endera inblandade vuxnes rattfylla, ett i det supglada Sverige betydligt vanligare och betydligt mer svårdiskuterat problem än enstaka galna mördare) blir INTE en jättelösnummersäljare för kvällstidningarna och får INTE sin begravning sänd i TV. Oavsett föräldrarnas åsikt (det skall f.ö. ingen komma och säga till mig att detta skulle vara första gången som någon hör av sig till SVT med önskemål om vad som borde sändas). Var inte även dessa barn värnlösa och fick lida skada i en miljö som alla trott var trygg och säker. Alla barn som omkommer i olyckor i hemmet (det lär inte ha epidemiska proportioner, men de barn som omkommer hemma är alla gånger fler än de som blir tagna av daga av galna mördare), what about them? Om vi nu skall prata om risker i en förment trygg miljö. Om vi tycker att detta är alltför omöjliga jämförelser kan vi istället fråga oss varför detta mordfall är TV-mässigare än det relativt samtidiga fallet där två små barn mördades i Arboga? Min gissning, och jag tror inte att den är så dålig som den mindre cyniska delen av mig skulle vilja att den var, är att det inte är samma äckelfaktor på det sistnämnda mordet. Barnen är lika döda i bägge fallen, men en manlig pedofil (så beskrivs han åtminstone, jag är osäker om man har bevis för detta eller inte?) med minst ytterligare ett flickmord på sin meritlista (Kanske fler, vem vet? Spekulationerna haglar.) smäller helt enkelt högre än en galen kvinna. Ju äckligare desto bättre, precis som i TV-deckarna, där varje mord begås av en fullständigt förvriden sadist - till skillnad från i verkligheten, där de flesta mord är ... om det inte lät så bisarrt i sammanhanget skulle jag säga ”triviala”. Det är så SJUKT mycket vanligare att Svenne Banan slår ihjäl sin likaledes svenska fru Lotta Banan, än att Lotta bli inlåst i en liten cell under jord och torteras till döds av Hannibal Lecter; men i TV-världen är verkligheten en annan. Och vem vill ha den triviala verklighets-verkligheten när man blir erbjuden lite tvätt(o)äkta TV-verklighet?

Nej, ag tror inte en sekund på SVT:s goda vilja annat än mot den egna plånboken, och jag tycker att det är svårartat ovärdigt av dem att gömma sig bakom flickans familj - ”titta, de ville det själva, vi är bara snälla och uppfyller deras önskan”. Familjen Juncosa-Höglund, som det är överjävligt synd om just nu, det bestrider jag INTE, lär knappast vara de första av sorg svårt förvirrade personer (även den i vardagslag mest balanserade och kloka människa är förvirrad i ett läge som detta, annat vore omänskligt) med önskemålet att deras sista farväl till en älskad anhörig skall bli något utöver det vanliga. Att utnyttja det är så sjukt fult - jag fördömer det när det görs av Expressen, jag fördömer det och förvånas när det görs av SVT. Det är sällan jag drabbas av den ofta beskrivna känslan ”jag vill inte att mina skattepengar skall gå till ”, men nu gör jag det.

Sedan undrar jag också över snyftkedjebrevsfenomenet. Jag fick häromdagen i min mailbox ett litet ljus med gif-animerat fladdrande låga som jag uppmanades skicka vidare till alla jag känner ”till minne av Engla” och till ”stöd” för hennes familj. Avsändare någon på arbetsplatsen, mottagare samtliga på arbetsplatsen. Jag fattar ingenting. För vem, för vad? På vilket sätt stödjer detta den hårt drabbade familj, för vilkas skull jag verkligen hoppas att de har allt stöd de kan få från anhöriga, vänner och omgivning. Handlar det egentligen alls någonting om en sörjande familj, eller handlar det om kvällstidningsläsares försöka att hantera sin egen dödsångest?

Och, believe it or not, jag har faktiskt proffsord på att jag inte lider av någon sjuklig brist på empatisk förmåga.

I en diskussion om sexualudervisning i skolan menar någon skolpolitisk företrädare att "religiös läggning" inte skall påverka huruvida barn deltar sexualundervisningen eller inte. Man undrar vad "religiös läggning" är (jag tror att han råkar göra en mashup av "religiös tillhörighet" och "sexuell läggning", och menar han det jag tror att han menar, så håller jag med honom i sak, men det låter ändå lite roligt).

Låg och läste igår kväll; "The well of shadows" av Juliet Marillier. När boken började ta slut (d.v.s. det var bara någon centimeter kvar; det är en rejäl tegelsten) kände jag att jag började bli lite väl trött. Tittade på klockan ovh den var - tadaa! - TIO I FEM. Jag hade läst hela (nästan) natten! Jättesmart. Not. Sov till tio, men är ändå som en död sill i kroppen, och de små grå känns mer som tapetklister än som aktiva hjärnceller. Hur dum kan man vara på en skala, och hur mycket kommer jag att få gjort en tapetklisterdag (jag behöver jobba och städa idag, men nu har jag just avslutat frukosten och klockan är över ett, så det lär ju bli som det blir med den saken).

Byxor i storlek 42 känns på gränsen till för tajta för att man skall våga gå ut i dem, men jag KAN knäppa dem, de innehåller tillräckligt mycket elastan för att man skall kunna anta att de kommer att gå ut sig, och jag intalar mig att expediten visste vad hon pratade om och försöker ignorera det faktum att jag tycker att jag ser ut som en stoppad korv (det är dock onekligen en fördel att slippa undra om det blivit hål i baken igen, sedan man lagade sist ...).

Fuckers, vad jag har ont i ryggen. Burit för mycket, suttit fel, antar jag. Helvetes jävla CP-rygg.

Men jag har i alla fall köpt ett par jeans i storlek 42 idag. Det ni. I och för sig var väl märket "stort i storleken", men i alla fall. 42.

OK, bloggvärldens moment 22: Blogg man tidigare läst stängs, eftersom skribenten tröttnat på stor mängd obehagliga kommentarer (eller skall vi säga kommentatörer?). Den som vill kunna fortsätta läsa rekommenderas att ta kontakt med bloggskribenten och be om vederbörandes tillåtelse. Eftersom det enda sättet att kontakta bloggskribenten är att kommentera i bloggen, alternativt att maila till den mailadress som vissa skribenter lägger ut i sin profil (i det här fallet tror jag inte att det fanns någon adress) är det ... tja, skall vi kalla det omöjligt? Kort version: För att be om att få komma in måste man redan vara inne. Uaaahh!

(Sedan misstänker jag att jag är körd oavsett om jag lyckas komma på ett sätt att komma i kontakt med den som har den lysande blogg som är problemet i det här fallet, eftersom jag fram tills nu enbart läst utan att kommentera. Och när folk stänger sina bloggar brukar det, enligt min erfarenhet, bli så att huvudsakligen sedan tidigare kända personer släpps in.)

CP-ischias (pardon my french; dock räcker inte de vanliga invektiven för detta symptom from fucking hell) hela dagen; gick och tränade, hem med om möjligt ännu mer ischias än tidigare plus känningar av de eviga benhinnorna. Muntert. Jag trodde ett ögonblick att benhinnorna (eller vad det nu är; man tenderar ju att beskriva allt mellan knän och fotsula som "hälsenan" eller "behinnorna", men det kan diskuteras hur korrekt det egentligen är) hade lugnat sig mer permanent under denna min senaste ofrivilliga viloperiod, eftersom de inte hört av sig tidigare, trots två gympapass i veckan, men det var uppenbarligen bara en dosfråga. Man behöver väl i och för sig inte vara Einstein för att inse att förra helgens (den berömda "medlemshelgens") eskapader var lite för mycket för en kärring på rehab. Jag anar att jag lever på lånad tid; jag kör söndagspasset, sedan måste jag nog ta en vilovecka (gympavilovecka; så roligt att jag får vila från rehabträningen lär jag inte få ha) om jag inte skall krascha ihop innan jag hunnit hämta mig från förra kraschen. Att inte kunna styra sin egen fot var inte en så trevlig upplevelse att jag känner att jag vill göra om den i första taget. Förutom allt detta gnäll var det i vanlig ordning underbart att skutta runt med andra glada en timme (jag vet att det är ett egendomligt nöje, men det är något av det största nöje jag har, faktiskt, det hjälps inte). Den senaste tidens händelser gör denna min frizon dyrbarare än annars. Värdet av att ha ifrågasättandefria områden på kartan kan svårligen överskattas - förmågan att vara kritisk och ifrågasättande hyllas förvisso ofta, och jag är medveten om att det på många sätt är en god egenskap, men denna min medvetenhet till trots är jag ofantligt tacksam över att ha utrymmen där jag slipper vara måltavlan för fakultativ person med nyss nämnda goda egenskap. I synnerhet vad gäller det Behandlare B häromdagen kallade "min person". Åh lycka att bara få vara som man är, utan att veta att någon står bredvid med konservbrytaren i handen, färdig att vid tillfälle bryta upp burken för att undersöka om innehållet är till fyllest eller bör ersättas med någon mer gångbar konserv (alla som läst "De kanske lämpade" noterar min Hoeg-travesti; faktum är att jag är svag för hans sätt att uttrycka sig och just konservanalogin tycker jag är lysande).

Den tolfte är bokat tid för möte med hela handledarparken; tanken är väl, tror jag, att upplägget för avhandlingen skall diskuteras och att vi skall komma till något slags konsensus angående vad som egentligen skall stå i the famous kappa. Jag är lite osäker på vad jag - såsom varande den doktorand som vid tillfället skall vägas och mätas - förväntas ta med mig till mötet; något slags idéer om vad jag själv tycker borde ingå (eller vad jag skulle vilja skriva; med tanke på mitt aningen större intresse för hur människan fungerar och mitt aningen mindre intresse för hur tekniken gör det, anar jag att det inte kommer att vara riktigt samma saker) i kappan ser jag inte som något problem att åstadkomma; en fullständig disposition som jag också kommer att kunna hålla mig till (hur mycket kan inte hända på ett halvår?) ser jag som ett stort problem att åstadkomma. Något som samtliga djur i handledarmenageriet är nöjda med ser jag som en fullständig omöjlighet. Något som Handledare H är tillräcklig nöjd med för att inte ha nerverna på utsidan fram till dess att mötet är lyckligen avslutat (jag skriver "lyckligen" då jag faktiskt väntar mig att komma därfrån med livet i behåll; risken att någon skall sticka ned mig med en av cateringfirmans gafflar bedömer jag som obefintlig, t.o.m. om jag skulle framstå som den mest debila och oplanerade doktoranden i världshistorien) ser jag som en näst intill fullständig omöjlighet. Så näst intill att chansen att faktiskt lyckas med den är ungefär lika stor som nyss nämnda risk att bli nedstucken med en gaffel. Det finns dock en liten möjlighet att hon har sitt senaste klavertramp (läs övertramp) i tillräckligt färskt minne för att göra ett seriöst försök att dämpa sig, och till denna lilla möjlighet sätter jag mitt hopp.

Orkade inte städa när jag kom hem; behovet är skriande, och jag hade verkligen tänkt göra det, men jag orkade inte. Alltså inte "orkade inte" som i "iddes inte" (vilket blott alltför ofta är sant, då städning är typ det tråkigaste som finns) utan "orkade inte" som i "orkade inte", rent fysiskt. Det var ffs knappt att jag orkade släpa mig hem från gymmet, detta utan att ha kört slut på mig mer än andra fredagar (CP-ischias omöjliggör detta tämligen effektivt). Det har överhuvudtaget varit svårt att ta sig ur sängen om morgnarna den senaste tiden, även när jag inte legat och läst halva natten eller något annat osmart; utan att psykologisera alltför mycket vågar jag undra om inte den närmaste veckornas turbulens krävt sin kvinna både kroppsligt och själsligt (det faktum att jag börjat må diffust illa på morgnarna igen leder mig vidare i den riktningen; hej magkatarr ...). Ingen städning således. Vagt dåligt samvete (Duktiga Flickor håller rent omkring sig, som bekant; mamma påpekade också förra helgen att visst städbehov tycktes föreligga. Ironiskt nog hade jag f.ö. den gången städat dagen innan.), men inte tillräckligt för att få mig att lyfta arslet ur fåtöljen och göra något åt saken. En klar fördel med att bo själv är att den enda som lider om man eftersätter hemmet är man själv (och det krävs en hel del för att jag skall lida, I tell you). Ffs, jag har inte ens orkat släpa mig ut i köket och fixa mat. Det måste jag dock göra pronto, om inte hela Indiana Jones-filmen skall ha gått innan jag är färdig för middag framför TV:n.

Today was en tämligen flummig och improduktiv dag, och en punkt på dagens post it står nu på måndagens istället. Så var det med discplin, kontroll på livet et cetera, et cetera. Tänker dock inte ägna mig åt att slå mig i huvudet för det, eftersom jag äntligen karvat mig igenom den mer än centimetertjocka standard från Task Force of någon fucking sammanslutning av europeiska och nordamerikanska (jag hade lika gärna kunnat skriva "amerikanska" utan att förändra läsarens förståelse; hur blev det egentligen så?) kardiologer som jag gruvat mig för att överhuvudtaget påbörja - det tog längre tid än jag hade trott; som kunskap präglar göra har även min kunskap på det här området degenererat svårartat under de flertalet år jag inte haft användning för den. Särskilt (som jag antytt tidigare) vad gäller metodbiten; det känns som om det var nionhundra år sedan jag läste matte och inte nio. Autoregression, wtf, liksom? Det tekniska betraktar jag dessutom inte med ett spår av den försiktiga nyfikenhet och vilja att uppdatera mig som jag känner inför fysiologin (där mina kunskaper liksom på den tekniska sidan numera älmnar åtskilligt övrigt att önska); snarare än ett driv att lära mig mer känner jag en pinsam önskan att slippa lära mig mer än jag absolut måste, och ett vagt hopp om att min opponent i egenskap av medicinare inte skall ha något större intresse av den delen av saken hon heller. Det är lustigt att det är så oerhört mycket svårare att få sådant som inte intresserar en att fastna, och framför allt sitta kvar.

Gruppledaren/avdelningschefen på kliniken presenterade ett förslag till placering av oss som blir utan rum när ombyggnationerna om några veckor skall migrera från våningen inunder till den våning där jag sitter. Jag är placerad med en av doktoranderna, vilket förhoppningsvis kommer att fungera smärtfritt (Jag har svårt att tänka mig att jag skulle störa mig på henne; såsom uppväxt i en bullrig trebarnsfamilj rätt bra på att ignorera eventuella störfaktorer i omgivningen, dessutom verkar hon ytterst normal, så det är bara att hoppas att hon inte heller kommer att störa sig på mig. Jag vet inte vad jag kan tänkas ha för mig som man stör sig på, men något är det säkert.). I andanom tackar jag försynen för att hon inte placerade mig och Handledare H i samma rum (jag fick en känsla av att hon som är ansvarig för ombyggnationen från institutionens sida, och därmed egentligen även för vad som händer med mig under den, eftersom jag tillhör institutionen, även om jag sitter i klinikens korridor, tyckte att det skulle varit en toppenidé). Inte för att jag inte gillar Handledare H, men ... well, jag tror inte att det hade varit optimalt att göra oss till rumsgrannar, det tror jag inte.

OK, sex pek lästa, två undanstoppade såsom obegripliga (omg, jag HATAR verkligen metodpek; säger någon fraktalanalys eller Akaikes kriterium tror jag att jag kräks). Sedan ringde jag syrran och snackade så länge att det nu inte känns läge för att sätta sig och läsa den sjunde. Jag beslutar mig för att vara nöjd med att jag läst sex. Det hade trots allt lika gärna kunna bli så att jag flummade bort en hel dag hemma utan att göra någonting. Små steg, var det.

Jaha, hur vore det om man tog sig i kragen och jobbade lite då, trots att man är hemma ...?

Ibland blir jag väldigt trött på informationssamhället. Eller, det jag blir trött på är väl snarare hur folk antar att information är detsamma som kunskap. Så är det inte - snarare är det så att det för att tolka information korrekt KRÄVS kunskap (olika mycket beroende på vad det är man skall tolka). Jag möter det främst när det handlar om sjukdomar - någons kompis (eller någon själv) har symptom x, kan det vara sjukdom y? Frågan i sig är väl inte så konstigt (klart att man vill bli frisk om man är sjuk), men när man får frågor av typen "magen är svullen, kan det vara gastrointestinal bleeding [obs. kardinaltecknet på att man tagit till sig information man inte begriper, att man endast kan referera till det på engelska trots att det rör sig om ett enkelt ord]?" och sedan på följdfrågan "varför tror du det, hur mår du i övrigt?" (har man en invärtes blödning lär man utöver en svullen mage må ganska skit, kräkas eller bajsa blod osv.) får svaret "jag misstänker att min kompis har reumatoid artrit, och gastrointestinal bleeding kan tydligen vara en komplikation till det", då blir jag lite trött. Man BEHÖVER INTE kunna koppla exakt varje symptom man någonsin upplevt till en viss sjukdom för att "få" ha den. Dessutom är jag jävligt misstänksam när det gäller tjejers förmåga att kunna beskriva huruvida deras magar är onormalt uppsvällda eller inte, speaking from years of experience. Ännu tröttare blir man när man på sitt svar "nej, svullen mage är nog inte det första tecknet på inre blödning om det inte finns andra symptom" får svaret "tack för svaret, men utgå inte från att jag är korkad". Jotack, det är precis vad jag tänker göra, om du fortsätter att ställa korkade frågor. Och jag bryr mig inte om att du är läkarstuderande - är du det och går omkring och diagnostiserar dina kompisar med svåra komplikationer till deras eventuella (ännu icke fastställda) sjukdomar, är du ännu mer korkad, och dessutom oansvarig. Se till att kompisen får tummen ur arslet och söker vård istället. (Jag är i och för sig medveten om att varje läkarstudent tycks måsta genomgå en period då vederbörande kan allt om allt, vet allt om allt och till varje pris måste låta alla få veta detta, och att det är en fas som brukar gå över, om inte annat så efter några ensamma journätter på akuten - men det betyder inte att jag måste gilla det.)

Vad fan hände med det sunda förnuftet?

"Dixi et salvavi animam meam." (Lat: Jag har talat och frälst min själ.)

Damn, så definitivt och bra, hur kunde jag glömma det (svar: Humanisten i mig har varit på långlunch sedan 1998 eller så)?

Studenterna grillar engångsgrill på nyss framtinade gräsmattor, ackompanjerade av bergsprängare i varierande storlek. Det är trivsamt, men jag undrar lite om jag borde ha köpt öronproppar.

Handledare H ringer på eftermiddagen och bokstavligt talat kvittrar i luren. Jag fattar ingenting. Bland allt annat surr uppfattar jag dock att hon pratat med El Chefo, och att han sagt ungefär ”Ni har ju tre arbeten klara och fem månader på er att få till ett sista manuskript och en kappa? Det kan väl för fan inte vara något problem?”. Samtalet avslutas med ett soligt ”då ses vi på måndag, då”, utan ett ord om vad jag/vi måste eller inte måste göra, vad jag måste kontrollera, vem jag måste ringa eller maila, vad vi måste gå igenom på måndag.

Oro, jag skulle kunna skriva en roman om oro, dess uttryck och dess effekter (inte minst i omgivningen). Nu har denna vecka i tur och ordning först Snälle Handledare SH, sedan El Chefo uttryckt tilltro till min förmåga att tota ihop en tillfredsställande avhandling utan att få ett fysiskt eller nervöst sammanbrott, och Handledare H kan andas ut, coola ned, slippa jaga mig med blåslampa. Gubbarna med de tunga titlarna har sagt sitt. Det är bra, eftersom det ger mig andrum och möjlighet att försöka ta kontroll över mitt liv både yrkesmässigt och privat (det är svårt att skaffa sig kontroll när man hela tiden skall parera en blåslampa) samtidigt som det är lite bittert att det skall behövas random uttalanden från gubbar med professorstitlar (som i ärlighetens namn ingen av dem har särskilt bra koll på vad jag håller på med, även om Snälle Handledare SH förvisso har koll på det senaste manuskriptet, i och med att det i stort sett var han och jag som skrev det) för att min huvudhandledare skall våga tro att jag kan räcka till. Jag menar, som jag nyss skrev, ingen av mina biträdande handledare har ju i ärlighetens namn särskilt bra koll på avhandlingsprojektet som helhet. Suck. Men, som sagt, jag gläder mig åt en (förmodligen tämligen kortvarig) respit och passar på att andas ut, fysiskt och mentalt, medan jag kan.

Jag luftade min frustration ohne MaBe över detta att jag regredierar till apstadiet ätbeteendemässigt så fort det krisar till sig, och därigenom bekräftar Handledare H:s uppfattning om att jag är för vek för att klara press. Behandlare B menade för sin del att det visserligen var dumt och påfrestande att hantera sin ångest på ett sätt som bara leder till mer ångest, men att det att rubbas ur sitt jämviktsläge av ett tämligen grovt påhopp på min person (hennes ordval) inte var detsamma som att inte klara press. Press, som man kan vänta sig att alla människor skall klara, var, ansåg hon, vad vi hade i mitt förhållande till min avhandling, i mitt förhållande till Handledare H hade vi något annat. Angående det att jag skulle få ett nervöst sammanbrott och klappa ihop p.g.a avhandlingsstress, psykfall som jag är, undrade hon varför det skulle inträffa - det hade ju inte inträffat tidigare? Förvisso hade jag under långa perioder mått väldigt dåligt, och säkert inte varit den mest högpresterande doktoranden på jorden, men något nervöst sammanbrott hade jag ju inte haft. Detta inte sagt som en fråga, utan som ett påstående. När hon säger det, vet jag att hon har rätt. Jag har inte haft något sammanbrott. Ångestattacker, kriser, dagar då jag knappt tagit mig ur sängen förvisso, men sammanbrott - nej. När hon säger det, vet jag också att jag inte är en osäkrad bomb som exploderar lite när som helst, slumpmässigt och utan förvarning. Förvisso har jag en kort stubin och en stor käft, men det är inte samma sak, och det är vare sig sjukt eller onormalt, även om det inte är egenskaper som kommer att generera Fredspriset. Jag vet det egentligen - ändå är det så lätt att rakt av köpa någon annans beskrivning av hur jag är (även när jag vet att den är given i affekt och alltså knappast det mest väl övervägda - eller för den delen objektiva eller ens sanningsenliga - omdöme ever givet). Hur bräcklig är inte bilden av jaget och personligheten. Och hur lätt är det inte, tänker jag vidare utifrån detta, att - ofta med ganska lite som grund - tilldela personer roller, och till rollen passande personligheter, och sedan se allt personen säger och gör i ljuset av den roll man tilldelat honom eller henne.

Ryggen och höften värker; jag var på gympa idag och trodde väl, baserat på hur det kändes förra veckan, att det skulle fungera bättre än det gjorde. Stor besvikelse när ryggen började grina redan på uppvärmningen, och än mer när fötter och underben - som ju annars varit rätt tysta sedan jag började träna igen - också hörde av sig (vad fan, skall det börja igen, liksom). Jag skall dock inte deppa ihop riktigt än; de senaste veckorna HAR varit slitsamma, inte minst för att jag haft så mycket ångest, varit så ledsen (för det har jag varit; fan, jag har fått mattan undanryckt under fötterna på mig, då är det NORMALT att bli ledsen) och fuckat så mycket med maten. Medlemsjippot på gymmet i helgen som var, då det blev pass tre dagar på raken var också hårt för den som normalt sett tränar två gympapass per vecka - även om återhämtningen hade varit optimal, vilket den, som förstås av beskrivningen ovan, långt ifrån varit. Förhoppningsvis kan jag rätta till det - tänkte ta en läsdag imorgon för att slippa traska till jobbet på första maj och sitta där ensam, och läsa referenser kan jag göra i horisontalläge om det verkar som om ryggen behöver det. Ligga på soffan och läsa, och promenera mellan varven - värsta ryggrehab.

Jag skriver listor över allt jag måste göra. Milslånga listor, eftersom jag prydligt delar upp dem i ämnesavsnitt (”Analyser”, ”Manus”, ”Kappa”osv.) och bryter ned varje sak jag måste göra i mikrobeståndsdelar: ”Rensa fil 1”, ”interpolera saknade värden i fil 1”, ”transformera fil 1”, ”rensa fil 2, ”interpolera saknade värden i fil 2”, ”transformera fil 2”, ”kontrollera normalfördelning efter transformering - inte ”förbered datafiler”. ”Lägga in enkätdata enkät 1, lägga in enkätdata enkät 2 ... lägga in enkätdata enkät 123456789 – inte ”lägga in enkätdata”. ”Skissa inledning”, ”skissa metod” - inte ”skriva det på manuskriptet som kan skrivas”. Innan jag går från jobbet på kvällen skriver jag på små gula post it-lappar vad jag skall göra dagen därpå – tre-fyra, kanske fem av de tusentals punkterna på mina milslånga listor, inte mer. Små, konkreta punkter (”rensa fil 1”, skicka påminnelse till försöksperson X), inget ospecifikt, svåravslutat, typ ”jobba med projekt Y” eller ”skriva på manus Z”. Små, konkreta punkter som kan betas av och strykas från någon av mina milslånga listor, så att samvetet när jag lämnar arbetsplatsen är lite lättare när jag kom.

Patetiska verkar de, mina post it-lappar, på denna avdelning befolkad av idel högpresterande supermänniskor, och jag skäms och känner mig missanpassad och undrar var den ävenså högpresterande studenten blev av, som fick så obegripligt mycket gjort (mindre obegripligt om man tar med i beräkningen att hon jobbade större delen av dygnets vakna timmar, utom när hon tränade – och detta var i en tid innan timslångt hängande i korridoren med intressanta människor efter träningspasset blev en del av livet att räkna med). Icke desto mindre fortsätter jag snitsla min livs- och yrkesbana med post it:s, ty det tycks mig oändligt mycket bättre att med små, små steg ta sig framåt än att stillastående våndas inför sjumilakliv.