I söndags kväll hände det som absolut inte får hända. När jag skulle logga in för femtielfte gången möttes jag bara av ett meddelande från Microsoft om att datorn ville ha en kod. Den var inte så svår att hitta, det sitter en etikett ovanpå med en massa jobbiga bokstäver och siffror (8:or och B:n, 5:or och S osv). Nu var det bara det att XP inte godkände denna kod. Hoppsan, då är det inte mycket annat än att ringa supporten

Kvinnan från Microsoft trodde mig verkligen inte när jag bedyrade att jag inte gjort något konstigt, men det hade jag verkligen inte. Vad som hade hänt den veckan var att det fanns automatiska nedladdningar och så hade jag laddat ner ett konverteringsprogram för att kunna läsa dokument i word 2007 från Microsoft, men detta var flera dagar innan detta inträffade. Supportkvinnan bad mig ringa datortillverkaren.

Hempc leverantören visade sig ha telefonsupport till kl 22 och vid det här laget återstod det tio minuter, så jag ringde och fick hjälp. Tyvärr innebar det att jag var tvungen att installera om "skiten" (ursäkta) och trots lotsning till felsäkert läge så försvann allt mitt tålamod när musen slutade fungera. Jag orkade inte fundera på hur jag skulle kopiera över saker som adressbok och mail, så det var bara att formatera om alltihopa och låta allt som fanns på C: fara in i himlen för evighet, amen.

Och givetvis är jag lika dålig som de flesta att ta backuper. Alla foton har jag på skiva, men mina dokument sedan drygt två år försvann. Skolarbete finns på USB och skolwebkatalog, så lite förståndig är jag i alla fall. Men krångel som att skaffa nya digitala signaturer, komma ihåg lösenord och inloggningar, hitta de två epostadresser som jag inte för närvarande har en aning om var jag har uppgifterna till, sånt får jag stå ut med. Rätt åt mig.

Jag blev i alla fall den lokala datorbutikens bästa ? kund i går, när jag klev in och köpte en extern hårddisk och två USB till, utan diskussioner eller övertalningar ;O) Man lär sig ibland.

Jullov! Det var länge sedan sist och sanningen att säga så ska jag jobba en dag, så helt och hållet blir det inte att gå i joggingbyxor och äta praliner, men nästan. Förstår inte varför det ska vara så svårt att ta sig hit och skriva. Om jag inte skriver så kunde jag åtminstone läsa lite vad ni andra skriver, jag "känner" ju många av er sedan länge, men inte blir det så heller.

Visst, skolan tar tid och jobbet tar kraft, men ändå. Jag ska bättra mig, jag ska i alla fall försöka göra det.

Nästa fredag är det dags för tenta nr 1 för detta läsår. Hilfe! Jag tycker jag är alldeles för långt efter i läsandet, men det måste gå. Behöver dock boka av tiden på Löplabbet nästa tisdag, för jag kan inte avbryta mitt pluggande genom att ge mig iväg från mina böcker. Meningen var annars att jag skulle få ortopedhjälp med min häl, dvs beställa inlägg tillverkade efter hur min fot ser ut. Ska till doktorn i morgon i ett annat ärende men tänkte ändå ta upp hälen då.

Vi hade möte hela gruppen hela dagen igår på jobbet och det inleddes med minnesstund för Petrus. Sedan var ett ljus tänt hela tiden framför hans foto och det var fint. I mitt förra inlägg menade jag inte riktigt att jag trodde att någon som bestämt sig för att ta sitt eget liv också skulle ha kraft och ork att tänka på dem som blir kvar, men det var ju det som min kollega ändå gjorde - och samtidigt inte... Än så länge är inget brev hittat och jag förmodar att obduktion görs. I så fall får vi ju veta om det var något fysiskt fel som fick honom till detta steg. Vissa chefer har hela tiden menat på att det absolut inte kan vara arbetsrelaterat. Vi kollegor är inte alls säkra på att det inte är det.

Chefen ringde för ett par timmar sedan för att berätta att man påträffat den saknade kollegan på huvudkontoret. Det tog ett par dagar innan slutlig identifiering var gjord så att sfären utanför familjen också kunde meddelas. Han hade valt att ta sitt liv genom att drunkna vid en av alla Stockholms kajer. Jag försökte hitta någon tidningsnotis om det hela på nätet, men har inte gjort det ännu. Det är väl inte alltid sådant är nyheter, helt enkelt. Min reaktion är att det är skönt att vi äntligen fått veta vad som hänt. Två och en halv vecka hann gå och för hans anhöriga måste det ha varit fruktansvärt. Det verkade så elakt att göra på det sättet, särskilt med tanke på den omtanke som han visade i arbetet med att skriva instruktioner till sina kollegor. Okej Petrus, du var en pain-in-the-ass många gånger, men vi är många som ändå kommer att minnas dig med värme.

Kan man bli så trött på sitt arbete att man går dit, bokstavligen städar bort sig och sedan bara försvinner? Kan man bli så trött på sitt arbete utan att också bli trött på livet och försvinna även från det?

Vi har en kollega på huvudkontoret som tycks ha gjort just det. Han som alltid haft en sådan oreda på sitt rum att han det sista halvåret även behövt ta till utrymmet i rummet bredvid. Han som skulle kunnat heta Petrus i sin egenskap av klippa, men lika gärna Proppen eller Petnoga i de fall det tog över och blev överdrivet långdraget. Denne Petrus har haft stor betydelse för mitt arbete och andra kollegor de senaste tre åren, så även på vårt kontor uppstod en chock när det i måndags uppdagades att han var borta, även om det geografiskt är en bit ifrån. Denne man tillbringade alldeles för många timmar på jobbet, både semestrar och helger kunde brytas av något viktigt, och i söndags var han där för sista gången. Jag skriver sista, för i min sinnevärld så har man tagit farväl när man skriver "hej då" på tavlan utanför sitt rum, har städat sitt skrivbord för första gången på tjugo år och skrivit instruktioner till nya ärenden och till och med kastat sina knäckebröd i matskåpet. Guldklockan efter 30 år i statlig tjänst lämnades kvar plus andra jobb-attiraljer. Han kommer inte tillbaks mer, men kommer vi någonsin att få veta vad som hände? Som en kollega sa: "Petrus är så oerhört intelligent, vi kommer aldrig att hitta honom, oavsett om det är Hawaii eller Himlen som är hans nuvarande destination." Jag är benägen att hålla med, men känner oerhörd sympati för hans familj. Han levde ensam såvitt vi vet, men besökte ofta sitt syskon när han var hos oss på vårt kontor.

På vårt jobb är detta nu ett personalärende, tills vidare antar jag att han har olovlig frånvaro. Krissamtal har ägt rum med hans närmaste kollegor, men det kommer att behövas i framtiden också, om vi inte får veta hans öde. Försvinnandet i sak är ett polisärende som hans familj har hand om. En del dagar är inte som andra.

Han hade ofta ojämnt humör och vi var ganska många som fick en och annan avhyvling, rättvis eller inte. Efter semestern upplevde dock folk honom som harmonisk - i backspegeln ett tydligt tecken på att en person "bestämt sig", men när det äger rum är alla bara lättade över att ha fått tillbaks en vanlig, glad och trevlig kollega...

I går hade vi en underbar höstdag i Skåne. Strålande sol och klar och hög luft. Hade därför en fin stund ute tillsammans med katten P i sele innan det var dags att åka till djursjukhuset och ta farväl av varandra. Visst blir det ett tomrum, men inte så stort fysiskt som psykiskt. Samtidigt som oss på djursjukhuset fanns också en schäfer med allvarliga höftproblem som jag hoppas gick samma väg och en storpudel som jag är säker på gjorde det - de däremot lämnar ju även ett stort fysiskt hål efter sig. När det sedan var dags att öppna dörren mellan köket och trappan till ovanvåningen stod det två förväntansfulla katter där. De har gjort sina små inbrytningar men inte varit tillåtna att vistas där på 2,5 år, då det inte gick att ha hela kattkolonin tillsammans. Alltså var de inte helt vana vid att slippa en rejäl utskällning när de sprang uppför trappan, men åh vad det var mysigt att få ligga med husse i hans säng delar av natten ;O).

Första veckan i skolan är över och det är både förväntansfullt och ångestfyllt att sitta där med ett nästan tomt kollegieblock som ska fyllas... Men det blir säkert bra! För första gången har vi själva helt fått bilda egna projektgrupper, så nu är jag tillsammans med tjejerna från stan, vilket innebär att vi har samma ambitioner, vi slipper åka till Helsingborg för mer eller mindre meningsfulla möten med våra grupper, vi kan vara hemma hos varandra eller träffas på biblioteket i stan, tio minuter härifrån.

I juni var vi i USA (mer om den resan tänkte jag ta senare) och med mannen hem så kom det en del dvd med Blue Collar Comedy och denna standup comedy är helt underbar, så jag köpte via en svensk leverantör deras tv-serie till mannens födelsedag i augusti. I går när vi började titta på säsong 2 så visar det sig att den är textad, men det går inte att ändra den från franska, så det slutade med att det stod en kartongbit framför tv:ns nedre del, då alla ändå glodde dit fastän ingen förstod mer än några ord i taget... Vi får väl se om andra dvd:n är likadan, eller om vi kan få den utan text då. Första säsongen hade engelsk text och det underlättar för en svensk att förstå amerikanska skämt...

Min kamera pajjade näst sista dagen på resan, i torsdags köpte jag en ny. En Canon Powershot A 640. Än så länge har det bara blivit katter som fastnat, men jag känner mig helt klart nöjd. Suverän service i affären där jag köpte den också, då den egentligen inte fanns, på grund av att Canon kommer ut med en ny värsting till modell med numret 650 i slutet av månaden.

och jag har så här med en titt i backspegeln inte mycket att skylla på. Det får därför bli några korta inlägg för att komma ikapp.Vi kan börja med att jag på fredag endast blir två-katts-matte igen, då det är dags för 17-åringen att få somna in. Det känns tungt att "spela Gud", samtidigt som det är på mitt ansvar att ta hand om min kisse i hela hennes liv och se till att hon har det så bra som möjligt så länge som möjligt. Därför blir det så nu.

Våren springer ifrån mig, syrenen har redan börjat blomma här i Skåne, det upptäckte jag i tisdags och drabbades av en mindre chock. Jämför med fjolåret då vi åkte till USA i mitten av månaden och fram tills dess mest upplevde en lång isande vinter...

Var på sjukhuset igår igen för en koll, bara vikt och blodtryck den här gången. Vikten upp 2-3 hg, det pendlade, blodtrycket rekordlågt (94/66 i snitt på sex tryck), men efter att ha haft en föreläsning i dag i skolan om diabetes så klagar jag absolut inte över mitt låga tryck. Började på en stegtävling igår i Korpens regi, vi ska slå motståndarpartiet i kommunen är väl huvudmålet och för mig passar det bra, då det ger en extra sporre. Mannen är också deltagare, så det gör att vi redan har varit ute och traskat lite extra tillsammans, trots att det då var utom tävlan ;O). Det håller på till den 6 juni, tyvärr befinner vi oss då på kryssningsfartyg utanför Alaskas kust, men vi får väl ordna till det där på slutet och koppla upp oss på dyr anslutning från fartyget, om det behövs.

Nåja, jag har börjat föra min matdagbok ordentligt igen efter nästan en månads slarvande, så jag tror att nästa besök på metabolenheten kan bli lite mer positiv än de senaste varit. Visserligen ska jag hem i slutet av maj, det slumpade sig så att farmor dog samma dag som min mormor gjort åtta år tidigare, så det är begravning som dessutom passar "bra" i tiden för mig om man ser till slutspurten i skolan. Låter cyniskt, men å andra sidan kan pappa inte gå - nu är farmor inte pappas mor, så det är inte riktigt så illa som det kanske låter, men hon har alltid varit en farmor för oss, så... Det är bara en del av historien, men det räcker för er ;O).

Köpte mig en ljudbok häromhelgen som jag nu börjat lyssna på. Anledningen var främst att den inte är ute i tryck riktigt ännu, det är Stieg Larsons tredje och sista bok (det ska väl finnas delar av en fjärde i hans dator som de efterlevande slåss om), Luftslottet som sprängdes. Ett måste för er som läst de andra, har ni inte gjort det: lyckostar, ni har massor att se fram emot!

Det var ett tag sedan, den senaste månaden har varit tung studiemässigt och det har inte varit tal om några tallriksmetoder i mitt mentala tillstånd, men jag har klarat mig förvånansvärt bra ur det hela. Plus ett halvt kilo var det i fredags när jag vägde mig på sjukhuset och ett VG blev det på läsårets tredje 10-poängare, så jag kan inte vara annat än nöjd. Sedan har det varit annat också, bland annat fyllde jag 40 år i går och det firandet inleddes med "kalas"i lördags kväll hemma för knappt 30 personer. Alla fick plats och alla blev mätta, det blev riktigt lyckat. Vi hade medelhavstema på buffén, med filodegsknyten med salami och färskost, pizzabitar, lufttorkad skinka, pastasallad (färsk fylld pasta och många olika salladssorter) med fetaost (köpt i stor bit, det är mycket festligare med stora rejäla bitar än de färdigskivade tunna man också kan köpa). Vi hade beställt stora brytbröd på kondiset i byn och även lite frukt som melon, physalis och vindruvor serverades. Tårtorna hade jag hämtat på Tasty House i Helsingborg (googla och gå in på deras sida så kan ni tänka er ungefär) och det var en frukt tarte och en tiramisu. I söndags på den riktiga dagen hade jag upphämtningsheat för dem som inte kunde komma på lördagen, med kaffe och kaka, och då serverades en cheesecake från samma ställe. Har fortfarande stora bitar kvar i kylen... Nu ska jag till jobbet i morgon och sedan ska det väl vara slut med firandet ;O). Resten av veckan ska jag ägna mig åt en essä som ska lämnas in nästa måndag. Fredag väntar också bilbesiktning.

Ville bara titta in en kort stund och berätta att jag återkommer efter det att vi skrivit klart vår essä i skolan. Den handlar om pizza och det dreglas hej vilt när vi sitter och diskuterar ;O). Fick tyvärr vår sista handledning redan på måndag, så det är s k i t bråttom, men nu ska jag trots det ha helg och ta det lite lugnt. Det kommer en dag i morgon också. Var på sjukhuset igen i går, 8 hg minus den senaste månaden och jag är oerhört nöjd med det. Det har varit tufft att landa i en vardag igen, framför allt när det är helg. Vardagarna går enklare. Den här helgen jobbar dock mannen, så då är det lättare för mig att inte ta ett gott glas vin eller två och tillhörande extrakalorier.

För att vara lite tydligare så slutade alltså även länsbussarna gå så fort vi hade körts in till järnvägsstationen i stan, så den blev inte helt frivilligt, min vistelse där ;O).

Alltså, det är ju en vanlig dag i och för sig, men vädret har ju ställt till det här i Skåne, att säga annat vore fånigt. Och i dag var min jobbdag! Som ni kanske känner till så har jag tio mil till jobbet som jag tar per buss, tåg och till fots, men i dag tog resan nästan slut innan den börjat. Om den ändå hade det, fast å andra sidan, jag hade det trevligt ändå, efter omständigheterna.

Det är ju inte så att vi lever som strutsarna med huvudet i marken, mannen och jag visste mycket väl att gårdagens snöande och rykande - fykande som det heter här - skulle påverka dagens aktiviteter, men snöplogen utanför började redan 2, så när jag varit ute vid 5 och skottat fram brevlådan och uppfarten (tack gode Gud för min snösläde), så var ju den närmaste omgivningen okej och det är ju det som vi jämför världen med... Bussen var dock lite sen, förståeligt nog, och jag hade då redan börjat inse att jag faktiskt inte behövde gå till jobbet i dag, jag skulle kunna ta den dagen i morgon och plugga till min tenta i dag istället, men så kom bussen och jag tänkte att jag ändå kunde ta mig till stan och se om tågen behagade gå, annars fick jag väl ta bussen hem igen. Vi kom halvvägs, sedan var vi tvungna att stanna efter två personbilar som kört fast i drivorna och när hjälp så småningom anlände i form av en traktorförare med snöplogsblad, så var ju vi också hjälplöst fast.

Efter 1,5 timme kom vi vidare och alla utom en var ändå lugna och fina och insåg att det inte var något vi kunde göra åt saken, den enda som inte var det kunde inte riktigt släppa sin stress. Sedan kom vi till en hållplats där det stod en tjej som var glad som en lärka, så jag kunde inte låta bli att fråga henne vilken buss hon hade tänkt ta egentligen. "Den här" sa hon, "men min man väntade på 6-bussen". "Det här ÄR 6-bussen" svarade jag ;O). Hon skulle åkt halv åtta. Nåja, i stan fick vi besked om att alla tåg var inställda till 8 (vilket senare blev 12 och 15 och jag vet faktiskt inte läget nu, 19.20), och jag hade redan ringt en jobbarkompis och bett henne tala om att jag inte kom i dag, så jag gick till ett fik, tog en macka och en kopp the, sms:ade en kursare som bor granne med fiket (nästan), så hon kom ner, fikade med mig och vid 10 när biblioteket öppnade så gick vi dit och pluggade lite - som tur var hade jag med åtminstone en av mina böcker som jag hade tänkt gå igenom på tåget.

Mannen envisades ändå med att köra till ett möte i stan på morgonen, så jag lämnade meddelande till honom att jag ville ha lift hem, när det än var dags, så vid 12 ringde han och vi kunde lämna stan för vår by, en dryg mil därifrån. Ringde jobbet, fyra av femton var på plats, två hade i och för sig turligt nog sportlov just i dag, en kom överhuvudtaget inte ut, då det var en jättesnödriva utanför hennes dörr ;O). Så inte hade jag det så dåligt ändå. Sedan kom jag på att jag krånglat med mina extra tjänstledigheter, så jag byter ut den först tänkta morgondagen mot en av dagarna nästa vecka och så lever alla lyckliga i alla sina dagar efter det. Det gör vi ändå förresten, mannen har fått ny tjänst inom hemsjukvården och vår kompis har äntligen, efter tre år på ständiga vikariat, fått en fast tjänst som sjuksköterska i kommunen, så läget är ganska uppåt. Och jag åt semla i tisdags, när det nu ändå var fettisdag!

Hade ett par byxor på mig i lördags som jag vet att jag hade på mig julen 2002, vet dock inte när jag växte ur dem. Det kändes BRA!!!

Var på sjukhuset i fredags och fick mitt slutliga måltidsförslag från dietisten, 1600 kcal. Inte mycket precis, men det är väl där vi har själva akilleshälen, det har inte gjorts av med så mycket här heller tidigare. Jag nämnde att jag nog ville gå ner mer än jag först sagt till honom och då tittade han strängt på mig och sa: "Nu lät du inte ens bollen ramla ner så du kunde ta emot den innan du sparkade den vidare. Du MÅSTE ta det lugnt, titta tillbaks, se dina prestationer, vara stolt över dem innan du fortsätter". Jag lovade givetvis, ganska skamsen. Å andra sidan lovade han att de 1600 kcal var i minsta laget och att de skulle innebära fortsatt, men långsammare, viktminskning. Fast jag hade ju tappat 1,7 kg de sista fjorton dagarna, så jag är inte orolig för att jag nu lägger till lite i energi varje dag, det ska vara gott mått ändå. Nu är det telefon"besök" om två veckor och sedan kommer det vara personlig inställelse en gång i månaden framöver och telefon däremellan. Det känns jättebra!

Äntligen tillbaks i ett vanligt liv med frukost, lunch och middag och däremellan mellanmål! Det blev inte någon gröt i morse, när jag funderat färdigt kände jag mest för fil och musli till knäckemackan, som ska bli en följeslagare ett tag framöver. GOTT! Jeansen jag fick av min kompis är nu för stora, dock inte så stora som tv-reklamen visar (de som tappar brallorna), men jag är snart ett I-landsproblem rikare genom att ha rensat ut allt gammalt och därmed endast ha ett par jeans och ett par finbyxor som passar. De sistnämnda får jag ha på torsdag, då jag ska sitta nämndeman för första gången. Fick uppropslistan i dag, två misshandlar, en rattfylla och två olovliga körningar. Det som retar mig är att det tar alldeles för lång tid från det att brotten begås till att det blir rättegång - nu vet jag ju i och för sig inte om de här målen har varit utlysta tidigare och de inte dykt upp, men troligen inte... Det kan inte vara lätt att över ett år senare komma till tingsrätten och berätta om när ens dåvarande pojkvän slagit en.

I skolan kom tentaresultaten upp i dag, och med den vanliga reservationen att jag bland de 150 andra som stod där såg på fel rad, så fick jag VG ;O). På tisdag har det väl lugnat sig, så då vet jag säkert! Jag tillbringar helgen med den vetskapen i alla fall... Och jag ska inte titta på Melodifestivalar eller Lets Danceprogram, trots att det enda som kommer att stå i tidningarna i helgen antagligen kommer att vara "Det du inte såg i TV". Då är jag ju så fall med...

Vet ni hur god en apelsin verkligen är? Ett äpple? Efter två månader utan frukt blir det nu tre om dagen och det är UNDERBART! Jag trodde inte det kunde vara så himmelskt gott, men det är det. Gårdagens besök på sjukhuset var snabbt avklarat, delvis beroende på att dietisten var sjuk och jag därför bara fick informationen på papper, men också för att det bara var vägning och ett blodprov som skulle tas. Det i kombination med att jag kom in en halvtimme i förväg gjorde att jag var på väg hem igen när jag egentligen skulle kommit dit... Hade tappat 1,4 kg till sedan sist (14 dagar) och det var glädjande. Visst kan jag räkna och inse att det borde vara ett minus, eftersom jag skött mig exemplariskt, men det kändes inte i midjan den här gången, så de har väl suttit någon annanstans. Nästa besök är om två veckor igen och som om inte mina tre frukter per dag är tillräckligt, nästa fredag är det frukostdebut igen!

Firade på eftermiddagen genom att gå på Lindex som Grodhulda och också jag handla för halva reapriset. Kostade dock på mig en fullpris Sloggi BH först (men med rabattkupong!) och den sitter perfekt, inga djupa valkar som den letar sig in i, wonderful! Sedan blev det en ny pyjamas (likadan som jag köpte efter nyår, men annan färg), ett par sockar, x antal trosor i olika utförande och en långärmad topp. Jag vill vänta lite med att handla "kläder", men det här var klart motivationshöjande ;O).

När jag mailade min kompis i dag vid middagstid och bara väntade på att få resultatet från vårt sista seminarium, så var det helt omöjligt att känna hur det hade gått. Visst var vi nöjda med vårt arbete, men hade vi verkligen fattat uppgiften rätt? Vår handledare var den flummigaste hittills, så det gjorde inte saken bättre. När han sedan gick igenom uppgiften var jag helt säker på att det gått käpprätt åt skogen och att vi nu hade två uppgifter att komplettera, men det visade sig vara tvärtom. Vi fick ta mig tusan VG och stora stenar rullade från våra hjärtan. Tentan i måndags kändes bra, så nu är vi redo för en ny kurs som verkar ungefär tre miljoner gånger roligare än denna har varit. Och inte minst: från och med i morgon är det två tallrikar mat som gäller!

I dag är äntligen första dagen UPPTRAPPNING! Tillbringade 2 h på sjukhuset i morse, vägning, mätning av midjemått, 10 rör med blod som ska undersökas, urinprov, EKG, samtal med läkaren och dietisten med matlista för de kommande två veckorna. JIPPI! Första veckan ska jag ta tre påsar om dagen och ett mål mat enligt tallriksmodellen, nästa vecka två påsar och två mål mat enligt tallriksmodellen. Visst, det är noga sagt vad min tallrik ska innehålla, men i dag åt jag och riktigt njöt av min skinka, mitt grova bröd, mitt lättmargarin, min sås och isbergssallad, morot, champinjoner och sparris. Jag tuggade nog i en halvtimme, så jag hoppas att magen blev glad och inte börjar göra uppror för detta. Den totala viktnedgången på dessa svältande veckor med proteinpulver blev 10,1 kg och jag är jättenöjd över detta. Tänk att redan vara på denna nivå nu, när köerna till gymmen och Viktväktarna är som längst på året! Tack också till alla er som skickar uppmuntrande kommentarer, jag sparar på dem till tider då de verkligen behövs! ;O)

Alltså, vilken viktminskning sedan förra veckan, jag är verkligen jätteglad! Efter nästa besök är det dags att börja trappa upp kaloriintaget och enligt dietisten så är faktiskt inte frukost det första som kommer, så jag får tåla mig med min havregrynsgröt lite till då... Nu blev det ingen ny tid förrän nästa fredag, så jag kommer faktiskt att gå på pulver i 6,5 veckor, men nu känns det verkligen nära ett myndighetsförklarat liv igen, så jag förväntar mig inga problem de kommande nio dagarna.

Det märks att undersökningen är amerikansk, veckans läsning handlar om "hinder för fysisk aktivitet" och vid dåligt väder föreslår de att man ska ta en promenad i sitt köpcenter och påpekar att många köpcenter öppnar före affärerna. Vi har en "Galleria" i stan, men man kan inte gå runt där, möjligen fram och tillbaks ett par hundra meter. Får väl åka till Väla utanför Helsingborg ;O). Nejdå, löpbandet ska fram så småningom, jag tror det får bli mitt mål efter seminarium och tenta. Att röja så pass i det rummet att det dels går att använda löpbandet och dels att jag kan stoppa in huvudet där utan att få ångest över röran, som jag bara är delvis skuld till. Nu är det tentaläsning som gäller. Seminarieuppgiften får jag titta på i helgen. Huvva. Mycket roligare att planera för semestern, en kryssning från Seattle till Alaska och tillbaks (1 v) och bilkörning till Las Vegas är planerna.

Har varit på kort visit på jobbet, mina 20% ska den här veckan delas på tre dagar istället för fem, så det blev knappt fem timmar. Vi var inte fler än fyra där och jag var först på plats i det mörka huset. Eller nåja, den som gick sist i fredags hade inte släckt i det stora kontorsrummet bredvid mitt. Slängt sopor hade de dock gjort, eller rättare sagt lagt en sopsäck ovanpå den andra. Och diskmaskinen var väl klar vid 15-tiden i fredags och disken luktade därför uncas i dag på morgonen, fem dagar senare. Det är härligt! Och jag är nästan helt övertygad om att det inte var mina jobbarkompisar som gjort detta, utan de fem som jobbar på staben och som delar vår ända av korridoren, för såvitt jag vet har alla mina närmaste kollegor vettet och sansen kvar och hittar till soprummet. Det gjorde i alla fall jag så fort jag hittat en rulle svarta sopsäckar, jag ville inte riskera min härliga julkofta när jag balanserade sopberget tvärs över halva huset. Och disken kunde vi diska om, so what.

Jag fick äntligen, äntligen ett gammalt ärende ur vägen i dag och det känns så himla skönt! Jag svävar som på moln, känner mig riktigt uppåt, det är verkligen en toppendag! Så det måste ha tyngt mig mer än jag egentligen velat erkänna ens för mig själv, det är klart. Nu kommer säkert en hel massa kritik mot min skrift, som är en mer officiell manual på hur man ska bete sig med vissa arbetsuppgifter på vår myndighet, men allt som står där finns redan i lag och förordning, så det är bara att rätta in sig i ledet för eventuella gnällspikar. Det var mer än två år sedan jag påbörjade detta skrivande och nu äntligen har min kontaktperson uppåt i organisationen petat färdigt i det så att vi kunde få det klart för föredragning. Passande nog var han själv semestervikarie uppåt i organisationen, så vi slapp blanda in ännu fler i processen.

Jag var så uppåt att jag sedan jag kommit hem tog bilen och körde in till stan, letade parkering i tio minuter och sedan köpte joggingskor för presentkortet jag fick av min man i julklapp. En tur till Lindex också blev det, en pyjamas och ett nagellack, inga andra kläder förrän jag kommit längre med min vikt.

Det där med vikten är lite underligt ändå. Våren 1990 gick jag och lillasyster till VV för första gången, då vägde jag all time high och var riktigt trött på mig själv. Jag är inte ens nere på den startvikten nu och ändå tycker jag att jag har smärtat till mig ganska mycket. Det där ögonmåttet är ganska farligt, faktiskt...

Fick börja med att uppdatera titeln på förra inlägget, för jag hade visst tagit i en dag extra där. Jag tackar Asta för tipset om kardemumma, det tänker jag inte ens fråga om det är tillåtet, vi kan ju inte snacka många kalorier i alla fall. Annars har jag köpt Fun Light, och i går blandade jag jordgubb med vaniljen och det blev bättre än apelsinen och chokladen, för nu känner jag ett lätt illamående varenda gång jag tänker på choklad. Tack och lov inte när jag väl gör min shake och känner doften, den är inte obehaglig än.

Har precis påbörjat min tredje dagbok, en sådan spänner sig över 12 dagar nämligen, och där förs in allt intag och motion. I går gick jag en promenad på 40 minuter, det känns lite underligt att kunna gå upp i spåret och inte behöva gå bredvid skidspåren, för några sådana finns det inte när det är nästan +6 grader ute. Det finns en pizzeria inne i stan som har fullkornsbotten plus mindre fettrik ost på en del av sortimentet och det ser jag fram emot. Bland annat. Tänk att få äta en påse som smakade champinjonsoppa, DET hade jag också sett fram emot. Nu är det riktigt tungt, men det finns inget alternativ, så den här dagboken och en halv till, sedan börjar vi närma oss återkomsten till ett normalt liv igen.