Linda Skugge säger i dagens SN att hon provoceras av människor som säger att de behöver ha ledigt. Hon har minsann aldrig haft en vecka ledigt i hela sitt liv. Och stressrelaterade besvär av diverse slag - nej, folk hittar på. Hon har minsann aldrig haft en vecka ledigt i hela sitt liv, och hon har aldrig ens tänkt tanken, nej , de måste hitta på, vilket även det är provocerande, förstås.

Jag för min del provoceras av supermänniskor som inte förstår (som inte ens vill försöka förstå) att alla inte är supermänniskor, eller för den delen ens vill vara supermänniskor. Det är i mina ögon utpräglad DUMHET, vilket är föga super. (Som en parentes: Det är ett fult grepp att kontra med "men du då ...?!", men jag måste säga att det kastas mer än en liten sten i glashus här, för Linda Skugge verkar, på basis av vad hon skrivit om sig själv och andra genom åren, kvalificera sig för mer än en diagnos som hanteras av samma specialitet som de stressrelaterade besvären.)

Här sitter en grinig en som just har fått igång sin dator igen efter att den stått obrukbar någon vecka. Men det är inte datorn som gjort mig grinig. Jag är smått besviken på mitt jobb och riktigt irriterad på min chef som har sånt ofint sätt mot en ibland. Han är en underlig människa; någon man aldrig kommer att begripa sig på. Och då måste jag få tillägga att jag inte är en sådan person som ALLTID gnäller på chefer och ser fel på dem hur de än är... utan min chef ÄR konstig.

I höst blir jag utan jobb. Min projektanställning går ut och det finns inte pengar till att ha mig kvar. Jag har dubbla känslor inför det. Jag räds att bli arbetslös men känner mig ändå mycket hoppfull, förväntansfull och fri när jag tänker på att jag inom några månader kommer att lämna mitt nuvarande jobb. Den underliga avdelningen som jag jobbar på... Min nyckfulla chef... Röran, kaoset, att det inte finns några rutiner... Att folk inte jobbar (utan sitter och spelar dataspel, mailar privata mail och snackar skitsnack)... Mobbingtendenserna... Chefens riktigt otäcka blick och hånleende som dyker upp ibland när man minst anar det - och inte alls förtjänar det...

Jag ser fram emot att få omvandla dessa upplevelser till minnen och erfarenheter. Inte längre behöva vara mitt i det.

Jag kommer att avsluta mina arbetsuppgifter på bästa sätt. Sånt är viktigt för mig. Jag tycker om att göra klart så mycket som möjligt innan jag lämnar över mitt arbete till någon annan. Ingen annan bryr sig ifall jag städar efter mig och slutför så mycket jag kan - det är för min egen skull jag gör det.

Vad kommer jag att sakna?
* Mina arbetsuppgifter, lite grann. Men jag hoppas hitta ett jobb där jag trivs ännu bättre med arbetsuppgifterna. Två saker jag tänkt en hel del på på sista tiden är att jag saknar att få vara konstnärlig - jobba med färg, form, mönster, layout, foto med mera - och att jag skulle vilja vara på en VIKTIG arbetsplats, jobba för en organisation eller liknande som sysslar med viktiga frågor: bistånd, miljöfrågor, utsatta barn. Webdesigner åt Rädda Barnen?! Layouta/fotografera för någon miljötidning?! Medarbetare i något intressant konstnärligt eller kulturellt projekt för handikappade barn, invandrarbarn, eller vilka barn som helst?! Det här är drömmar. Och det positiva med att veta att jag snart måste leta mig ett nytt jobb är att det finns plats för drömmar.

Vad mer kommer jag att sakna?
* Personen J (Någonting säger mig dock att det finns en chans att vi kommer hålla kontaken. Kanske lär vi känna varandra mer, på ett nytt sätt, om vi inte längre jobbar ihop. Eller så tappar vi kontakten helt, det vet man inte.)
* Bosse, Mia och Micke.
* Mitt fönster
* Min mailkompis Datanisse
* Flextiden

Och nu hade jag tänkt ställa mig frågan om vad jag INTE kommer att sakna. Men skrivandet har fått mig på lite bättre humör och börjar jag svara på den frågan så blir jag säkert sur igen.

Nu ska jag gå ut i regnet istället. Och bli sur på annat vis. Närå, jag tar med mig ett paraply. :-)

> - > - > Kaki < - < - <

En intressant debattartikel i dagens DN tar upp vad som hänt med pressetiken (det har gått käpprätt åt helvete) och att ingen människa är en ö - inte ens den mest bestialiske brottsling lever i ett vakuum. Nu vill SVT göra en TV-serie om ett antal särskilt intressanta (läs smaskiga) brott, däribland Hagamannens. Invändningar har rests med tanke på hans anhöriga, främst en hustru och två (inte alltför vuxna) barn. Är allm-nhetens intresse av Hagamannens brott så stort att det motiverar att man ytterligare exploaterar hans familj? Räcker det inte att hans barn redan blivit utpekade på stan, att bilar långsamt glider förbi på gatan för att passagerarna skall få gott om tid att kolla in en äkta våldtäktsmans hus osv.? I say no. För SVT:s del verkar det som om Engla-frosserierna bara var starten på en trend. Random SVT-chef som intervjuades om den kommanre TV-serien menade att man alltid bemödade sig om att ta SÄRSKILD hänsyn till anhöriga. I Hagamannens fall hade man t.ex. inte publicerat namn på hans barn. Öh? Sedan när blev det "särskild hänsyn" att inte publicera namnen på brottslingars familjer (och var är allmänintresset i att göra det?)? Det börjar kännas som om skillnaden mellan SVT och Kanal 5 är högst försumbar.

Jag var orolig för hur gympapasset skulle gå med min cp-vad och min cp-ljumske, men det gick faktiskt bra: det kändes inte mycket när jag var uppvärmd. Frånsett att det VERKLIGEN känns att inläggen är slut. Idrottstjej i var på passet; det är så lätt att ´få henne att skratta, jag behöver typ vara titta på henne på ett roligt sätt. så bryter det löst. Vi är ett bra par. ;) Tyckte f.ö. att det var många glada flin idag; eller så var det bara jag som tittade genom glädjeglasögonen och inte såg alla surkartar. Jag måste försöka dra dit Cyklistcombattant C förresten; han föreslog själv att han skulle hänga med på ett cirkelgympapass någon gång, eftersom jag varit på hans pass både i spinning och Body Combat - men vanlig gympa kunde han inte tänka sig, det var typ för omanligt och fjantigt. Inte för att jag inte kan förstå att man har olika smak, och att allt inte passar alla, men att höra att gympa är för fjantigt från en som instruerar Body Combat iförd bandana och handledslindor ... hallå i hålet. :P

Fastnade, när jag kom hem, framför "Berg flyttar in" där Carina Berg bodde hemma hos Nanne Grönwall, och höll på att skratta ihjäl mig när Nanne beskrev sin scenskräck (lång kappa på scen för att det inte skulle synas hur benen skakade osv.); det var något hos henne som påminde så oerhört om Stålis, där hon två timmar tidigare stått i gympahallen och snackat om SIN nervositet. De är inte helt olika utseendemässigt heller (hell no), vilket gjorde det hela ännu mer skrattretande. Fast jag vet inte om jag skulle våga kalla Stålis för "penntroll" (det får kanske räcka med att jag brukar säga att hon är som en seriefigur ...). ;) Det är lite kul det där hur folk som inte har några som helst kopplingar till varandra kan likna varandra; det har hänt flera gånger att jag sett folk på stan som jag lätt kunnat ta för en bekants mamma, brorsa etc. bara baserat på utseendet, om jag inte vetat att det varit helt omöjligt.

Bestämt mig för att jag inte ORKAR gå på jobbet och packa lådor imorgon. Jag köper de förbaskade kartonerna och bär dit dem, sedan får jag packa till veckan. Jag måste få vara ledig från jobbet - åtminstone från att vara på arbetsplatsen - EN dag, annars får jag ett spel snart. Det räcker att jag måste rita den där jäkla kasperdockan.

Det är fredag och jag undrar som vanligt vart veckan tog vägen. Det känns som om allt jag borde göra fortfarande är ogjort – inte så mycket för att jag inte gjort något överhuvudtaget som för att det kommit andra saker i vägen. Faktum är att jag fan i mig tycker att jag gjort det bra den här veckan, med allt som har varit. Och nu är jag TRÖTT. Ägnade störe delen av förmiddagen åt att gå igenom resultatet av gårdagens arbete med Handledare H, som otippat var på plats; jag är inte helt säker på att vi kom fram till något jag inte redan tänkt (eller för den delen kom fram till hur jag/vi skall få till en artikel av det), men att formulera sina tankar inför någon annan kan också ha ett värde, I presume. Och så minskade det kanske Handledare H:s oro något att det faktiskt såg ut som om jag hade gjort något; de vassa kanter hon kom med hade rundats av betydligt när hon gick. Tack för det, säger jag som ju har en tendens att bry mig oprofessionellt mycket om sådana detaljer. Helgarbete känns också betydligt mer OK (jag skall inte gå så långt som till att säga att det känns BRA, de flesta som har möjlighet torde vilja vara lediga när de är lediga; så även undertecknad) när nödvändigheten av det påtalas på det sätt som gjordes idag än på det sätt som gjordes senast. Nog för att det inte är hur man har det utan hur man tar det, som de brukar säga, men det är inte heller utan betydelser hur man får det.

Passar på att packa några flyttkartonger (dass auch noch; jag har så sjukt inte tid att FLYTTA nu också, närsomhelst, men inte just nu), emedan jag inte kommer på vad jag skall skriva i det satans förbannade abstracthelvetet (vald beteckning speglar i någon mån mina känslor inför uppgiften). När fyra kartonger är fulla kan man fortfarande inte se någon skillnad i rummet. Gnnnnnn.

(Senare:)

Ringer transportservice, eftersom de enligt utsago skall bistå med kartonger. Det visar sig att de har slut på sådana och att vi numera får köpa själva. Frågar ansvarig på institutionen hur vi skall gå tillväga; svaret är så virrigt och så stort att jag inser att det kommer att bli precis som när vi skulle flytta på institutet: Jag får åka ner på Clas Ohlson och köpa kartonger själv, för egna pengar. Mer än pengarna (det kommer inte att bli superbilligt med tanke på hur mycket grejor jag har) är det tiden och besväret som stör mig; det är satan så åbäkigt att ta flyttlådor på bussen. Gnnnnnnn igen.

Kate Ryan kommer med en ny skiva i slutet av maj. Eftersom instruktörsdrömmen för tillfället ligger lite närmre än vad som är enbart behagligt väntar jag med intresse på den. För tillfället hittar jag dock inget som slår ”Summer rain” med Slinkee Minx; den är jag typ kär i. Jävligt ont i vaden; om det är hälseneinfästningen eller vad vi skall tro, jag vet inte. Totalt omöjligt att komma åt genom stretching verkar det vara i alla fall. Fan. Hoppas det går FORT med inläggen. Och att de åstadkommer mirakel, förstås.

Trodde fan aldrig att jag skulle komma mig hem idag. Hungrig och tyckande synd om mig själv gick jag i fällan och började tokäta; det blev dock inte mer än ett digestivekex och två Krisprolls-skorpor med smör och räkost (Vad fan, räkost, jag gillar ju inte ens räkost?! Och ja, ja, ja, ja, JA, jag borde ha fikat innan jag blev så hungrit att jag alldeles tappade kontrollen.). Uppenbarligen KAN jag alltså sätta stopp. Lyckades även handla utan att äta mer än fyra chokladrussin och en halv Cola light; visst, inget jag borde ha ätit, men med tanke på läget acceptabelt. Dock är jag väldigt trött på mitt sätt att ta ut känslor (i det här fallet uttråkning, stress, oro och självömkan eller smådeppighet eller vad man vill kalla det) i ätande; så sjukt jävla improduktivt att använda något som ventil för sina mörka känslor som i slutändan ger en ÄNNU mer (och ännu mörkare) mörka känslor.

Ont som fan på insida lår/i ljumsken; antar att jag sträckt något där, eller lyckats göra mig en diminutiv bristning. Aj aj aj. När det gäller hälsenan kan man nog misstänka inläggen; dels att de inte riktigt passar (de har ju aldrig riktigt passat, och jag har låtit fixa och trixa hur mycket som helst med dem, och det har aldrig blivit bättre), dels att de faktiskt börjar bli uttrampade (de är mjuka under hälen så att jag liksom "trampar igenom" dem vid varje steg, vilket nog kan ge en rätt stor påfrestning på hälsena och tillhörande vadmuskel). Fick en tid på sportaffären som gör dem nästa vecka; Handledare H lär väl bli tokig, men vad gör man (om Gud är god blir det en dag hon inte jobbar, så slipper hon veta något om det, om vi säger så).

Ägnat hela dagen åt att göra tusen och åter tusen diagramjävlar i Excel samt kopiera in dessa i Word, varför jag nu har fyrkantiga ögon, s.k. Excelögon. Upptäcker när jag skriver ut att en av linjerna, som programmet per default valt att göra gul, inte syns mot den grå bakgrunden. Gnnnnnnn ... lagen om alltings jävlighet har ånyo bevisat sin giltighet (nu går det ju att göra om, och det är inte svårt även om det tar tid; det är bara det att a) det känns så jobbigt och b) jag har så lite tid).

Ja..så har jag då fått ett vredesutbrott på min chef.
Om ni undrar så är det inte roligt att vara så arg så tårarna rinner när man sitter ensam i en stor reception.

Tur att det är pollensäsong (säger jag som inte lider på riktigt) så det fanns nåt att skylla på... :-/

Så kom då dagen när hemsidan skulle läggas ut.

Nu vill jag inte lägga ut min länk här...så ni som vill titta in på sidan kan lämna mailadress så skickar jag länken.

Det här måste firas på nåt sätt! Borde bjuda ut min besökande pappa på middag nånstans men jag tror att det måste bli en cykeltur istället. I regnet. Men vad gör väl det när en livsdröm just gått i uppfyllelse :o)

Det har varit mycket snack om Lars Norén och hans publicerade dagböcker. Själv ger jag rent allmänt inte mycket för vad jag anser är folk som tar chansen att göra lite pengar (och få en liten extra bekräftelseboost) på att hänga ut andras små pinsamheter, och tycker att det är ganska få dagböcker/memoarer som verkligen är värda att publiceras och läsas av andra än den som har typ en närståendes specialintresse, så Noréns dagböcker lockar mig inte. Jag tänkte dock citera något som Thommy Berggren skriver i dagens DN; som jag tyckte var allmängiltigt och bra, om man lyfter det lite ovanför Lars Norén specifikt.

Det är inte roligt att vara elak. Därför tror jag att Lasse Norén sällan har roligt. Hans sår läker inte, hur många miljarder ord han än spottar ur sig och hur många pjäser han än får spelade, hur mycket han än springer runt, runt med sina hummerpåsar. Han måste våga stiga ner i något annat. Ända ner. Så han slipper skicka sina pjäshissar ner till de skadade och söndriga av oss. Som ett alibi för att han själv aldrig vågar eller kan ta sig ner till sitt sår. Om han gjorde det skulle kanske behovet av att svärta ner andra människor upphöra. Hans blick skulle bli varmare. Vi är några som inte vill vara Lasses alibin. Men han kanske vill vara med de stora grabbarna (...). Han känner troligen att han inte räcker till. Då hugger man i stället. Lasses brist och svaghet är nog att han inte vågar låta sitt sår blöda öppet. Och resultatet blir denna brist på kärlek, värme och humor i hans texter.

( - - - )  

Det är inte alla som tycker illa om kylan och bristen på sårighet i Lasses senare texter - den positiva kritiken har tvärtom visat att det finns de som tycker att distans och yta är behagliga att vistas i. Det gör inte så ont, det kräver nästan ingenting. Det är nämligen inte bara Lasses utan allas vårt problem i dag: oförmågan att komma nära.

Något säger mig att min rumskamrat nu under ombyggnadsperidoden känner spänningen i luften, och har tagit sig för att odla sin skrivbordsgrannes själ lite, ungefär som hon odlar sina blommor (Hon är en skicklig trädsgårdsodlare, det var fan pinsamt att lyckas ta död på den miniatyr-aloe som jag fick av Juniorforskare JF på mitt mittseminarium i fjol lagom när hon just flyttat in. Den sortens växter skall det ju vara omöjligt att dräpa, har jag hört.). De små ”trevlig helg”-lapparna som brukar hamna på mitt tangentbord om jag råkar vara ute när hon går för dagen en fredag har extenderats till ”syns imorgån”-diton (på vissa områden lämnar hennes finlandssvenska en smula övrigt att önska), de övriga av veckans dagar när detta inträffar och behov av uppmuntran verkar föreligga (det är åtminstone så jag tolkar det faktum att de har en tendens att dyka upp just de dagar som inte hamnar högst på topplistan). De gånger jag är inne när hon går på fredagen är hon noga med att poängtera att jag skall göra något roligt och inte tänka så mycket på jobbet (”de tankarna kommer ändå”), och än noggrannare är hon med att påpeka när det är dags att gå och fika (”Nej, nu behöver vi kaffe! Kommer du?”). Jag fick mig en reprimand (skämtsamt framställd, men helt klart inte på skämt) för utebliven kaffepaus igår: ”Har du så mycket att göra att du inte har tid att fika, du? (just då hade jag ju det, eftersom det var lite hetsigt på förmiddagen innan handledarmötet) Det går inte, man får INTE försumma sina vilopauser!”

Man skall inte överdriva sin betydelse, det kan förstås vara hennes allmänna stil - men jag är egentligen tveksam till den teorin, för hon är inte typen som vid första kontakten slår en som ”gullig”. Hur mycket hybris det än kan låta som, så känns det faktiskt mer som ... tja, som omsorg. Och själen vänder sig mot solen och grönskar ett par ynkliga löv.

Mötet gick skapligt; jag fick ut en hel del vettigt, särskilt ur min oftast minst närvarande handledare och examinator – jag har glömt under vilket namn han brukar gå här, men låt oss kalla honom Professor P. Han var som alltid analytisk, stringent och tydlig (och läskig, eftersom han är evigt förbindlig på ett sätt som gör det totalt omöjligt att avgöra vad han egentligen tycker; han skulle kunna tycka att man var kanonbra eller kanonkass och låta exakt likadan); synnerligen välbehövligt för undertecknad som av födsel och ohejdad vana har lätt att flumma ut, och som nu dessutom sitter med ett ämne som även det har hög utflumningsfaktor. Snälle Handledare SH var som vanligt überoptimistisk; även efteråt, när han och jag tillsammans gick igenom kritiken på den nyligen refuserade artikeln. Det skulle roa mig att veta hur mycket som är personlighet och hur mycket som är pose. El Chefo skulle nog – i vanlig ordning - helst vilja att jag kom fram till Lösningen med stort L (typ ”allt beror på X, och om man ger dem piller Y så blir de botade”), vilket (föga förvånande) naturligtvis inte kommer att ske. Handledare H var, som jag beskrivit tidigare, nervig. Det kändes lite som om hon försökte ursäkta mig hela tiden – detta är ett fenomen jag noterat tidigare, det uppträder främst i sammanhang där antingen Professor P eller Chefen är delaktiga, men av och till även gentemot Snälle Handledare SH, och jag förstår mig inte riktigt på det. Som boren fake:er är min inställning att man i officiella sammanhang måste göra sitt bästa för att åtminstone se ut om om man tror att man är ungefär lika god som alla andra; förvisso inte försöka göra sig bättre än man är, men inte heller göra sig sämre. Bete sig profesionellt i professionella sammanhang helt enkelt (även om man känner sig allt annat än professionell). Gråta (eller rasa) över sin otillräcklighet får man göra när ingen ser eller mot väl vald axel (jag måste erkänna att jag på senare tid kommit att uppskatta – och utnyttja - det senare i större utsträckning än tidigare). Det här är för min del (kanske föga förvånade) något som kräver en hel del ansträngning (man skall ju inte tro att man är något osv. osv.) och det är därför svårt att inte bli lite irriterad när mina ansträngningar omintetgörs av att någon annan i bästa välmening (måste man ju anta) skall ursäkta mina tillkortakommanden. Det är förvisso mycket möjligt att jag borde ha intagit en ursäktande hållning själv – men om jag skall tillåta mig ett ögonblicks hybris så tror jag inte att jag egentligen utmärker mig såsom varande SÅ ofantligt mycket struligare och havande dålig koll än andra doktorander et havlår före disputation, innan ett ord skrivits på kappan. Ffs, vi arrangerade ett möte för att jag skulle få lite input på just vad jag skulle skriva och hur. Eller ja, det var åtminstone min avsikt med det hela.

När det hela var över kändes huvudet som ett urblåst ägg. Jag hoppas någonstans på att saker och ting under den kommande veckan liksom genom ett under skall falla på plats – det är möjligt att det är astronomiskt, men jag måste ju hoppas, annars kan jag lika gärna ge upp nu med en gång. Handledare H fortsatte vara vresig (fan vad jobbigt det är; förra veckan kändes det som om det var hyfsat tillbaka till det vanliga igen, men det verkar ha varit en tillfällig topp); jag gjorde mitt bästa för att låtsas som ingenting även om gudarna skall veta att jag ibland känner mig svårartat frestad att käfta tillbaka när hon snäser. Jag undrar vad som skulle hända om jag gjorde det (Jag menar inte att jag skulle säga åt henne att hon var den mest pantade i hela galaxen eller något, men man kunde ju tänka sig att jag svarade emot under någotsånär ordnade former. När hon under gårdagförmiddagen gav mig en verbal örfil för mitt dåliga självförtroende, p.g.a. ett illa valt skämt från min sida – dock i mina ögon totalt omöjligt att missförstå som något annat än ett skämt, varför jag blev helt tagen på sängen – var t.ex. frestelsen att svara ”Ja, och det där var ju verkligen den rätta medicin för att göra det bättre?” mer än lite svår att motstå.).

Som vanligt är det jobbiga att jag gillar henne, jag blir förbannad när hon (obs. i mina ögon, obs., obs. obs.) gör sina olika små övertramp, men jag gillar henne ju. Hon har utöver sin stora forskarkompetens en mängd egenskaper som jag respekterar och uppskattar ofantligt. Men jag blir fan tokig när vi har det som vi har det nu, och jag fattar inte vad jag skall göra åt saken heller. Jag är inte alls så säker på att lösningen är att prestera så bra och så mycket så snabbt att hon känner sig lugnad – för jag är inte säker på att det GÅR att prestera så bra, mycket och snabbt att hon KAN bli lugnad. Jag undrar nämligen mer och mer om det inte är som en mycket klok person vars råd jag sökte i frågan sade: Att det handlar om henne minst lika mycket som om mig.

Det var sjukt skönt att gå och köra skiten ur sig på cirkelgympan efter en arbetsdag som ovan beskrivna (att planera sin träning efter den psykosociala belastningen på jobbet är också ett sätt att . Dessutom var det sjukt KUL; jag har ju för alla mina skador inte kunnat vara där många gånger den här terminen, och nu kände jag verkligen in i mitt innersta hur mycket jag har saknat det. Förutom den rent biokemiska effekten av den sortens fysiska totalurladdning är det också, tror jag, detta med att få vara och verka i ett sammanhang där ens olika tillkortakommanden förvisso är påtagliga (det är ju inte direkt som att jag är något fitnessfenomen) men ändå fullständigt oviktiga. Där det viktiga är vad jag gör och inte vad jag inte gör, vad jag kan och inte kan, vad jag är och inte vad jag inte är (kanske är det sista det jag är allra mest beroende av). Där jag, hur absurt det än kan låta, med tanke på sammanhanget, faktiskt känner att jag har något att bidra med. Tolkia, bekräftelsejunkie number one (men är vi inte alla bekräftelsejunkies egentligen?).

(Senare:)

Jag ältar igen. Det är svårt att inte göra det, men lika lite som tidigare kommer det den här gången att leda mig någonstans. Det spelar ingen roll att jag skulle önska att det vore annorlunda; nu är det så här det är, och jag måste hantera det som är. På det professionella planet kan kan jag sondera möjligheterna att utnyttja de handledare där jag so far inte har satt grus i maskineriet samt – as always – strukturera upp min tillvaro igen, då den struktur jag tidigare lyckades skapa nu svajar betänkligt. På det emotionella planet kan jag ta under övervägande att bitcha tillbaka istället för att svälja; inte så mycket för att jag tror att det skall ändra så mycket som för att få säga vad jag tycker jag också (det finns ju uppenbarligen en bild av mig som en randomly expoderande bomb; skall jag ha det tråkiga för det kan jag lika gärna ha det roliga också ...). Vidare att söka stöd där jag kan få det, om jag nu inte kan få det där jag tycker att jag skulle vilja ha det. Jag existerar trots allt inte i ett vakuum, även om min forskargrupp i stort sett består bara av mig själv.

Igår hade jag den roligaste söndagen på länge. En kompis från mina silverlerakurser kom hem till mig och vi tillbringade 7 timmar på varsin sida om mitt skaparbord. Hon pysslade med sitt och jag med mitt. Testade att emaljera de löv jag gjorde härom dagen och jisses va det gick bra. Bara ett litet korkunderlägg som nästan brann upp (!) och en och annan liten skråma... Att sätta en ugnshylla som kommer från 800 graders värme på ett vanligt korkunderlägg är ju sådääär smart. Men saker och ting ska provas - och man kan ju inte göra rätt direkt varje gång... :o) Nu vet vi hur man INTE ska göra. Det fungerade MYCKET bättre med en upp-och-nervänd långpanna från ugnen...

Återigen inte somnat förrän närmare halv tre (Eftersom detta börjar bli mer regel än undantag på söndagkvällar kan man, om man vill psykologisera, undra vad jag egentligen känner för mitt jobb. För SÅ länge sover jag inte om helgmornarna att det motiverar sömnlöshet av den kalibern.). Följaktligen dåligt förberedd för the famous handledarmöte – och dåligt förberedd för att hantera en orolig Handledare H (jag stötte härförleden i någon allmänt text om stress på uttalandet att ”fientlig irritation” var den vanligaste känslomässiga reaktionen/det vanligaste beteendet vid stress, och jag behöver kanske inte säga att jag höll med). Jag började bra med att trycka på knappen redan på morgonen, genom att svara fel på frågan hur helgen varit. Rätt svar hade, tror jag så här i efterhand, varit att (som hon) stöna över det jävliga i att ha varit tvungen att jobba precis hela helgen. Det är inte utan att jag ibland undrar om ett visst element av vit lögn skulle få min tillvaros tråd att löpa lite smidigare, men det bär mig emot (jo, det gör faktiskt det, även om det inte hindrar mig från att göra det) att ljuga när jag inte är nödd och tvungen.

Och jag skall ha dåligt samvete för att jag under min doktorandtillvaro fram till dags dato lagt grunden till att Handledare H nu måste vara orolig för att jag inte skall klara av att få till en vettig avhandling i vettig tid, eftersom jag ju inte är så stresstålig som jag borde vara och alltså riskerar ett nervöst sammanbrott så fort jag hamnar under press. OH, THE IRONY.

OK, nu är jag stressad. Sjukt stressad (när man inte hittar saker man skrev ut och lade åt sidan för tio minuter sedan är det dags att börja fundera). So is Handledare H. No further comments needed.

Balansen är bräcklig, men icke desto mindre. Drömde inatt (jag drömmer i stort sett aldrig, utom enstaka panikdrömmar om jobbet under perioder av brutalvåldsam prestationsångest, därav noteringen); en dröm av den typ som är som en varm kofta på en frusen själ medan man drömmer den, och på gränsen till pinsam när man vaknar, leende. Pinsam eller ej, koftan sitter fortfarande på. Vore jag typen som tror på tecken skulle jag ... men, äh. :)

Tog en promenad ner till stan för att fixa lite grejor - t.ex. köpa kartong till den där sejtans kasperdockan föreställande en av våra professorer jag måste rita till tidigare nämnda disputationsfestspex - men fick inte till så mycket trots lång tid i centrum, eftersom mycket tid slösades bort på att ögonshoppa och snacka med Hårdrocksbruttan H i bokhandeln där jag köpte kartongen (det var dock roligt, så det är inget jag tänker ha dåligt samvete över, även om mamma tyckte ett och annat om det, när hon ringde i kväll och frågade var jag varit hela dagen ...). Köpte en blå- och gulrutig (hm, det ser bättre ut än det låter) skjorta från Peak Performance; jag provade ett antal av mina skjortor fårn förra sommaren, och det är inget fel på dem - om det inte vore för att de är så jäkla stora. Att promenera runt i mina tajta Better Bodies-huvtröjor har sänkt min toleransgräns på tajthetsfronten, och nu känns typ alla mina skjortor för stora. I alla fall de som är lite figursydda; är det något som ser konstigt ut så är det kläder som är tänkta att vara tajta, men som är jättestora för att man har fel storlek. Provade en snygg (jag vill minnas att den var rätt så dyr) vit linneskjorta med lite "khakistuk"; allvarligt talat, jag såg ut som cheopspyramiden. INTE snyggt (I could do with en ny sommargarderob; dock är det inte direkt så att jag har råd med det efter ett halvår på deltidslön och med skriande behov av både nya inlägg och nya glasögon). Nyinköpet är lite väl tajt i ärmhålen, men jag börjar överväga att sluta bry mig om den saken så länge det inte är så snävt att man spräcker sömmarna när man rör sig - ALLA jävla överdelar är ju tajta där. Jag fattar inte hur man skall vara skapt - jag menar, om det vore smalt över axlarna i extra small, men jag köper ju barbapappastorlekar, och om det är stort nog på resten av kroppen (typ över magen, som i den viktklass jag spelar nu är min mest svårklädda kroppsdel) borde det väl vara stort nog över axlarna? Om det vore så att jag var bredaxlad, men jag har ju axlar som en kyckling om än en fet kyckling. Hur gör folk som verkligen är bredaxlade? Köper herrkläder only?

Köpte en bnaan på Hemköp, och när jag skulle betala fick jag behärska mig för att inte haja till; tjejen i kassan såg på något sätt helt ... FEL (jag är frestad att säga omänsklig) ut. Det tog fem sekunder innan jag insåg att det jag reagerade på var att hon hade så mycket underlagskräm och puder att hon såg ut som en docka, eftersmo hon inte hade en ojämnhet eller linje någonstans i ansiktet. Ibland räcker iakttagelseförmågan inte mer än halva vägen. :P Men jag måste säga att jag hjar sett make up som varit mer lyckad; det känder helt weird.

Om gårdagen var en helt vanlig dag så kan man inte lägga den här dagen i samma kategori. Det här har varit en märklig dag. En dag som i grunden varit bra men ändå kryddats med lite beska. Jag hade tagit ledigt idag för att kunna träffa ett par personer på kommunen för att diskutera eventuella framtida uppdrag för min del. Jag skulle inte vara där förrän kl 15.00 men med ett jobb långt bort så innebär det ett krav på ledighet. Passade givetvis på att pricka in några ärenden samtidigt lite fiffigt sådär. Morgonens flummiga start hejdades 8.35 av ett mobilsamtal vars syfte var att efterlysa mig. Tydligen borde jag ha infunnit mig i kommunens trånga korridorer redan klockan 8.15. Men tro mig - hade jag hört den tiden passera min hjärna hade den registrerat det. Hur som helst så utbröt ett kaos här när jag snabbt skulle få mig själv i nån slags respektabel ordning. Jag skulle trots allt få dom att inse vilken klippa jag är när det handlar om att ta hand om barn och ungdomar. *skrattar*

Mötet gick över förväntan och jag kan tänka mig att det inte dröjer speciellt länge innan det första uppdraget kommer. Först ska dom bara kolla i registret så jag inte ha några läskiga skelett i garderoben. Det finns nog inga begränsningar på hur mycket man kan göra om man bara vill. Men en sak i taget nu... :o)
Jag känner verkligen att jag är på väg att skapa en oerhört bra tillvaro för mig själv. Ett liv är på väg att formas till det bästa och jag bara rullar med i fartvinden för att nyfiket se vad som ska hända längs vägen. Ohyggligt spännande!

Försenad till nästa möte ilade jag iväg med min fina bil - insåg att hon passerade 15 000 mil och det är dags att beställa tid för service. Suck.
Precis när jag var redo att åka hem igen så kom ett sms. En av mina vänner tyckte att ett sms med innehållet: "Bröllop 23 aug. Kram." skulle räcka för att skicka iväg. Fick givetvis kasta mig på telefonen och undersöka om det handlade om en utlandsvigsel eller om jag faktiskt förväntades närvara. Jodå..det väntades närvaro och ett ordentligt kort skulle komma i posten. Det var bara en koll om jag kunde komma den tänkta dagen eftersom min närvaro var viktig. Ett bryggbröllop i all enkelhet hemma hos några som bor här i samma lilla samhälle som jag. Enkelt och bra. Tur - behöver inte skriva ett tal  - för det vill de inte ha några.

Hann bara hämta mig från bröllopspratet när en kollega till mig ringer och informerar om något väääldigt avgörande som händer på mitt jobb inom kort. Väntat. Men ändå inte. Det kändes som att någon släppte en atombomb omkring mig och alla försvann utom jag. Riktigt vad det här nu innebär vet vi inte ännu - men det visar sig. En sak är säker och det är att det kommer bli till det bättre för mig.

Tränade powerplate och njöt av att kunna åka dit i shorts och linne. Ljuvliga värme. Så länge som den inte är tryckande.

Mamma ringde och berättade att den körgrej vi skulle vara med på i november inte blir nåt för våran del. Nåt hade blivit knas med bokningarna för tre pers i deras kör och då hoppar jag och mina föräldrar av såklart. Trist - det hade varit roligt. Hon hade också ett trist skvaller att komma med då en av mina vänner blivit uppsagd med omedelbar verkan. Vad tusan kan han ha gjort då?? Och om han hade knapert innan - hur ska det nu bli? Med barnen och allt.
Konstaterade snabbt att jag inte kan göra nåt åt den saken. Men det kan inte hjälpas att tankarna snurrar.

Kände att jag var tvungen att göra nåt för att inte fastna i alla dagens intryck - så jag grep tag i den lilla räfsan och gick bärsärk i trädgården. Jag tog det värsta och passade på att fixa med dammen. Nu är fontänen igång och det är med glädje jag tittar ut.
En växt som jag speciellt kan rekommendera om man söker efter en perenn som ska täcka en stor yta är: lammöra En jättefin växt med ludna gosiga blad med en oooooooerhört stark överlevnadsvilja. De som planerade och planterade mina växter tyckte att jag skulle ha några såna. Tror inte dom riktigt tänkte sig att jag skulle få en hel matta av små lammisar. Så ikväll räddade jag pioner och annat från de ludna skapelserna. Och såna rötter dom hade. Fantastiskt :o)

In. Duschade. Värmde bra mat. Satte mig med morgonrocken på i soffan och kände att det var riktigt härligt med fredag. En sån dag. En sån märklig rackarns dag.

Hetsätit ett gäng husmansmackor, godis och en påse kanelbullar - häromdagen fick det passera, eftersom det inte var worst case-mängder, men det här VAR worst case-mängder (jag befarar att jag kommer att börja må fett illa innan morgonen; huvva). Återigen har vi bevisat för oss själva att vi är precis så freaky som vi önskade att vi inte vore.

Faaaaan.

Sent i säng igår kväll igen, varför jag istället för att fortsätta den uppåtgående pigghetstrenden (jag hade faktiskt lyckats kompensera lite för den extremt korta natten till måndagen) återigen är toktrött. Given att Handledare H jobbar idag, och vi måste diskutera avhandlingen är det inte optimalt, men just nu är jag för trött för att riktigt orka bry mig så mycket om den saken.

Livet präglas för närvarande av en allmän känsla av hopplöshet som nog inte bara beror på tröttheten. Det har visat sig svårare än jag trodde att leva upp till föresatserna att skriva ihop något vettigt till mötet på måndag - svårt nog att skriva ihop något överhuvudtaget, och adderar man vettighetsaspekten börjar svårighetsgraden närma sig det omöjliga. Något slags lista med punkter som jag tror att jag skulle kunna/vilja ta upp i kappan har jag knackat ned, men tanken på att dra den för handledarkadern inger mig ångest (och pinsamhetskänslor). Det är inte första gången jag tvingas reflektera över att avhandlingsprojektet är brett, spretigt och till sin karaktär explorativt (mycket går ut på att ”kolla hur det ser ut” med olika saker lite allmänt mer än att besvara konkreta forskningsfrågor), men det är första gången – eller kanske vi skall säga största gången – det är ett verkligt problem. Fejsa fakta: Jag sitter med en sjukt flummig grundidé, och det hela har med åren glidit mer och mer in på områden som jag uppriktigt sagt inte bara inte behärskar, utan har NOLL KOLL på utöver den man kan få medelst den på-ytan-skrapning som det ger att läsa forskningsartiklar och rapporter. Grundläggande kunskap: Null og niks. Jag skulle säga att det är en av anledningarna till att det manus vi just fick refuserat (Eller ”jag fick refuserat”; jag väljer medvetet att säga ”vi” för att dela på ansvaret, för även om jag vet att det är doktorandens roll att bära skulden när det går åt helvete så är jag trött på att göra det. Jag är inte säker på att jag rent principiellt tycker att det är ett riktigt OK system heller, för den delen.) var så oklart (skall jag sammanfatta granskarnas kritik mot manuskriptet med ett ord så är ”oklart” det ord jag väljer); jag hade helt enkelt inte tillräcklig kunskap för att a) se alla luckor b) fylla ut de luckor jag såg på ett bra sätt c) se när mina medförfattares tillika handledares sätt att fylla ut de luckor DE såg inte täckte hålen mer än att det fortfarande glipade. Det är oerhört otillfredsställande att se på sitt arbete och konstatera att något inte är bra, man vet inte vad, men något är inte bra, något hänger inte ihop, något är inte klart ... men eftersom man inte kan sätta fingret på vad det är, så kommer man inte på vad man skall göra åt det. Oerhört otillfredsställande. Och känslan av otillräcklighet beyond measure. Det dåliga samvetet gör sig givetvis också påmint: Man SKALL INTE ta på sig uppgifter man inte är vuxen, vad trodde jag egentligen, vem trodde jag egentligen att jag var? Alla andra som plöjt ner tid, energi och engagemang i projektet, mitt ansvar mot dem. Det sista (utan poängtingen av mitt personliga ansvar) ironiskt nog det argument jag använde när Institutet lades ned, och det var fråga huruvida projektet skulle drivas vidare överhuvudtaget. Nu kan jag undra hur dum jag egentligen var som inte tog chansen att bryta när den gavs mig (att bryta hade betytt en licentiatavhandling istället för en doktorsavhandling, inte att lägga ner rubbet med omedelbar verkan). Jag som inte har varit effektiv nog att bli färdig tidigare/ha mindre tidspanik nu (för att inte tala om att jag avslöjat mig som ett psykfall, vilket som jag förstått det inte var helt obvious för alla när jag började). Jag som inte har varit observant nog att se att hur flummigt projektet egentligen var och se till att det riktades/stramades upp. Jag som inte lärt mig nog för att behärska de områden inom vilka jag skriver bättre än vad jag gör (se konsekvensbeskrivning ovan). Jag som inte varit ... jamen vad fan, smart nog att komma på tillräckligt smarta saker, dra tillräckligt smarta slutsatser.

Efter en frustrerad dag på tema ovan en sejour på gymmet; även det tämligen otillfredsställande. Jag menar, rehab, hur kul är det. Träffade några av damerna i ”bastuklubben” i omklädningsrummet efteråt, de kom svettiga och slitna från sitt pass – där jag också brukade vara med för vad som nu känns som mycket länge sedan - och avundsjukan rev i mig (jag säger inte att det inte var trevligare att träffa dem än att inte göra det, för det var det, men jag blev jävligt avundsjuk i alla fall).

På vägen hem, som gick via ICA eftersom jag behövde köpa äpplen och tomater, trillade jag med huvudet före i godispåsen igen, för att sedan, när jag kom hem och packade in maten i kylskåpet, fortsätta med att trycka i mig mackor. Jag lyckades slänga godispåsen innan jag ätit upp allt, så det blev kanske inte mer än 1,5 hg (vilket är för mycket för en tjockis som borde banta, men inte så mycket för att vara en hetsätning), och jag lyckades stoppa mig och stänga skafferiet efter två mackor (om än med väldigt mycket Lätta på), så det var inte fråga om worst case ever-mängder, men ändå: Vad faaaaaaan? Jag hade t.o.m. medan jag höll på en stark känsla av att jag bara gjorde det för att jag typ tyckte synd om mig själv. Efteråt undrade jag, förbannad och besviken på mig själv, hur jag tänker när jag efter ages and ages av terapi fortfarande inte lyckas sluta att hantera allt som känns jobbigt med att ställa till det så att jag förutom allt det som redan innan är jobbigt också måste skämmas över mig själv. Hur patetisk kan man vara, liksom?

Återigen är jag avundsjuk på mina arbetskamrater som jobbar åt kliniken – de bedriver också forskning, men vid sidan av sin kliniska verksamhet. De gör något där det faktiskt HÄNDER något, de har patienter som kommer in dåliga och vandrar ut lite bättre, eller i alla fall med lite större kunskap om vad som kan vara problemet – de utför ett arbete som ur åtminstone en smal synvinkel är oberoende av vad utomstående tycker (jag är medveten om att alla bedöms i sitt arbete, att även kliniken är beroende av t.ex. vad anslagsgivare, verksamhetschefer och landstingspolitiker tycker, men INTE BARA och det är detta inte bara jag avundas). De kan se på sitt arbete och tro/veta att de gör ett bra jobb även om någon tycker att deras forskningsresultat är tveksamma eller att deras forskningsfält är flummigt. Det kan jag aldrig veta. Handledare, opponenter, redaktörer, sakkunniggranskare, anslagsgivare, etikkommittéer ... alla måste vara nöjda för att jag skall kunna anses ha inte bara gjort mitt jobb bra nog, utan gjort mitt jobb överhuvudtaget. Vissa dagar hatar jag det mer än andra.

Jobbig jävla röra nu, känns det som. Jag borde nog verkligen göra som jag blev rekommenderad och städa skrivbordet.

Yrsel, trötthet och lite knasigt mående har härjat i mig i några dagar men nu börjar det mesta ge sig...
Jag känner mig övertygad om att det blev helt fel i systemet när jag en helg bara slappnade av och fick massage och allt möjligt. Det är farligt att slappna av :o)

Tränar upp mig själv (läs: arslet) inför dödsloppet jag ska göra den 7/6. Om jag känner mig lite öm i baken nu så är det inget emot vad jag kommer att göra den 8:e juni. Ska införskaffa lite silikonsadel och så för att inte avlida totalt. Det gäller att jobba upp ett jävlaranamma också för att inte smälla av. Helt övertygad om det. Men skam den som ger sig utan att ens ha provat - jag ska dit och trampa cykel som om jag aldrig gjort annat :o)
Vi har iaf fått en tidig start och det innebär att vi har 9 timmar på oss till näst sista kontrollen innan dom plockar oss av banan. Klarar vi inte det så är jag böjd att inse att det nog är bäst om vi bryter loppet. *skrattar*

Jag återkommer med framtidsprognos efter mitt testlopp på sisådär 5 mil om ett par veckor...

****

I morgon ska jag till kommunhuset för mitt möte. Jag hoppas det blir ett bra sånt...för jag vill så gärna att det ska kännas bra där. Speciellt med tanke på att jag har tänkt skaffa mig lite uppdrag hos dom. Men vi får välan se... :o)

Först ska jag jobba färdigt idag, ha körövning och sova en stund i min säng....

Jag är farligt nära att åter hamna i den där karusellen när jag bara snurrar runt. runt utan att få något gjort. Sågningen igår sänkte mig lite; det var ju liksom inte som om jag hade ett tidsschema som det var fysiskt möjligt att hålla redan innan det. Manuskriptet kommer att behöva en FET omarbetning. Det är väl i och för sig ingen katastrof (jag tror att jag lyckades övertyga Handledare H om detta i telefon idag), men misslyckandet underminerar något min redan bräckliga tro på att jag överhuvudtaget kan ro den här avhandlingsbåten i hamn. De fyra ingående arbetena förhåller sig till varandra ungefär som norr, söder, öster och väster (m.a.o. spretande i alla riktningar) och jag har för ögonblicketn ingen som helst jävla aning om hur jag skall sy ihop dem, utan stirrar mest på det blanka papperet, lika blank i skallen.

Dagens positiva är att den person Snälle Handledare SH sökt för betygskommittén tackat ja; det gav mig ett kort att spela ut mot Handledare H (jag har en manipulativ sida jag inte är stolt över, som jag på senaste tiden gjort vad man skulle kunna kalla mitt bästa för att odla) för att få henne att ta tumme ur och äntligen ringa till de andra. Hon ringde faktiskt också på stående fot tilll min favoritgubbe numero uno - och även han tackade ja, vilket jag inombords jublar över (han ÄR verkligen min favoritgubbe numero uno - alla andras favoritgubbe numero uno med, för den delen). Nog för att betygskommitténs uppgift är att strimla en, men det känns ofantligt mycket bättre att inte behöva vara skräckslagen på alla andra plan OCKSÅ. Åtminstone för oss som är, vad mamma kallade det, "lite känsliga för personligheter".

Inte så ont i ryggen när jag vaknade imorse (jämfört med gårdagen, som var en smärre helvetesvandring i smärtperspektivet sett) men ju längre dagen lider, desto högre klagar den (så här vid halv fyra är volymen på klagandet ansenlig). Jag tror att jag skall passa på att försöka få mig en ny skrivbordsstol i samband med ombyggnaden om några veckor.

Nej, hämta kaffe nu och sedan åter till det blanka papperet med en bön om en gudomlig ingivelse och en stor dos jävlar anamma.